Hästar

 
 
 
Snart börjar jag på universitetet och det kommer onekligen bli en helt ny vardag för mig. En liten del av mig är orolig för hur jag ska få allting att flyta på, hur jag ska balansera alltsammans. En annan del av mig ser fram emot att få börja pussla ihop bitarna och skapa nya vanor. Hela den här sommaren har känts lite som att sitta på en skenande häst, ingen kontroll. Det är bara att försöka ta det lugnt och hoppas på det bästa, ungefär. Kanske inte så dramatiskt men det har varit en hel del ovisshet och det kan vara lite stressigt när man föredrar att ligga steget före. Att få börja planera och strukturera upp vardagen är lite som att återta kontrollen igen samtidigt som jag tror att det kommer vara nyttigt för mig att få bygga upp något nytt, en chans att slopa gamla vanor som egentligen inte ger en någonting. Ska försöka skriva en lista och dela den här om jag kommer på något vettigt haha.
 
Att plugga på universitetet kommer vara annorlunda från gymnasiet, men jag tror det kommer passa mig bra. Det kommer som sagt krävas ett nytt upplägg på vardagen om jag ska lyckas balansera allt. Det är dags för mig att börja reflektera över vad som är viktigt och vad jag vill lämna plats åt i min vardag. Helt ärligt så är jag lite orolig för hur det ska bli med Tösen. Det här funderade jag på redan förra året och då bestämde jag mig för att bara rida henne tre dagar i veckan istället för fem. Det är egentligen inget jag vill ge upp men samtidigt vet jag att jag inte kan ha hur många bollar i luften som helst samt att det är den kreativa sidan av mig som jag måste låta gå före, just på grund av att det är där jag ser min framtid och det är där jag känner mig hemma. Stallet har också blivit som ett hem för mig men som jag skrev förra året, hästar tar rid, med rätta, och frågan är ju om jag kommer ha den tiden? Jag får helt enkelt vänta och se, kanske kommer det lösa sig riktigt bra när jag väl hittar rytmen men ibland får man bara vara ärlig med sig själv och vara förberedd. 
 
 
Skogsmullen.
 
 
 



Morgonljus & Varför grafisk design?

 
 
 
 
Äntligen är tiden här när man kan äta morgongröten med både (egenplockade) hallon och blåbär! Hallon är förmodligen mitt favoritbär och just nu mognar dom i rasande fart nere i landet, är där och plockar mängder varje dag känns det som. Augusti är en mysig månad.
 
 
 
 
 Till hösten kommer jag börja studera grafisk design i tre år. Valet har egentligen inte alltid varit självklart utan det var egentligen runt den sista anmälningsdagen som jag fyllde i och skickade iväg alla uppgifter med inställningen "Det får bli som det blir", ungefär. Ju närmare datumet för antagningsbeskedet kom desto mer insåg jag dock att jag verkligen ville komma in, typiskt mig haha. Men varför grafisk design om man vill arbeta med fotografi egentligen? Fotografi är min grej, det är ett område som jag känner mig trygg i. Så klart finns det mer att utforska men jag känner att den typ av fotografi jag vill syssla med, kan jag mer eller mindre lära mig själv. Just på grund av att intresset finns där. Grafisk design är jag lite bekant med efter att ha läst en kurs i gymnasiet, egentligen har det alltid varit något jag har velat lära mig men eftersom det för tillfället inte är min starka sida är det mindre troligt att jag kommer ta mig i kragen och utveckla det på egen hand.
 
Jag började faktiskt pyssla med design och layout tack vare stallet.se, haha. Jag kunde inte ha varit mer än elva år när jag laddade ner gratisprogrammet  "Gimp" så jag kunde börja designa egna infosidor till mitt stall. Det minnet får mig alltid att skratta för på den tiden var det blodigt allvar för mig, jag ville bli riktigt bra. Folk började faktiskt beställa av mig (för stallpengar) så jag antar att jag var rätt hyfsad (fast egentligen inte) haha. Det kanske låter lite löjligt men faktum är att om jag inte hade upptäckt stallet.se skulle jag förmodligen heller aldrig ha intresserat mig för fotografi så jag är ändå rätt tacksam över att mitt yngre jag nördade ner sig totalt i den där sidan för det förändrade faktiskt mitt liv. Utan det hade jag förmodligen avslutat tredje året på samhällslinjen och inte ha den blekaste aning om vad jag ville göra vid det här laget. 
 
Så intresset för grafisk design har alltid funnits där även om det har skuggats av fotografin. Tack vare gymnasiet fördes det in i ljuset igen men det var först när jag upptäckte Corinne Alexandras blogg, Stuck with pins, som jag insåg vilken typ av kreatör jag ville vara. Corinne kombinerar (bland annat) grafisk design med fotografi och hon är förmodligen min favoritkreatör, så mycket talang och kreativitet. Hon kan otroligt mycket inom så många olika områden och smider ihop allting till en helhet. Det är något jag beundrar och nu har jag tagit ett aktivt steg till att lära mig mer om grafisk design för att kunna bygga upp min helhet, känns bra. 
 
Min förhoppning är att utbildningen ska ge mig den där knuffen jag behöver inom grafisk design, ge mig verktygen som gör det möjligt för mig att lättare fortsätta vilja utvecklas även när utbildningen är över. I framtiden hoppas jag att jag kan kombinera fotografi med grafisk design och kanske starta eget, det är den tanken som driver mig just nu. Mitt mål. Har kollat på schemat inför hösten och det får mig att bli riktigt taggad, typografi, print, posters och till och med lite fotografi/retouch m.m. Sen blir jag ju alltid lite skraj när jag ställs inför något nytt, haha, men jag tror det kommer bli bra. Jag ska tamefan arbeta inom något kreativt område i framtiden, så är det bara.
 
 
 
 



Small adventures

 
 
 
Ibland behöver jag påminna mig själv om att det inte finns något korrekt sätt att spendera en dag. Jag såg en film för några dagar sen, The Little Prince, där huvudkaraktären hade en planering för exakt vad som skulle göras under dygnets alla 24 timmar. 
 
Även om jag inte har en tavla där allt står inplanerat känns det som om jag har det. De förväntningar jag har på sommaren är alldeles för höga och resulterar ofta i att jag ständigt försöker vara produktiv i ett försök att ta tillvara på...ja, vadå egentligen? Det kanske inte låter som något dåligt men det blir det när det man jagar vänder sig om och biter en. Det känns som jag slösar tid när jag inte är produktiv och när jag väl är det så är det som att jag har en tickande klocka i huvudet, "Jag måste hinna med mer". Jag har funnit det väldigt svårt att bara koppla av och fokusera, jag tänker ständigt på annat. Är jag i stallet tänker jag på vad jag ska göra när jag kommer hem och när jag är hemma tänker jag på vad jag ska göra dagen därpå, det skapar ett slags frånvarande tillstånd tillslut och även om man i stunden känner sig produktiv (det heliga ordet) så kommer man känna sig allt annat än nöjd när man blickar tillbaka för man vet att man inte tog tillvara på situationen till fullo. Det är tröttsamt att ständigt försöka kalkylera ungefär hur lång tid något kommer ta så man därefter kan försöka räkna ut vad som rimligtvis skulle kunna göras efter det. Varför inte bara låta saker ta tid? Av naturen mår jag bra när jag är produktiv, men speciellt under sommaren när jag känner att jag måste ta tillvara på varje minut blir det någon slags monsterversion av det hela som får motsatt effekt. 
 
Det är dags att sluta jaga falsk produktivitet och istället fokusera på det man gör, ta det som det kommer. Vare sig det är att utforska en nästan uttorkad bäck efter att man har varit i stallet eller att bara sitta och äta frukt ute på bron i solskenet.
 
 
 
 
 



Journey

 
 
 
 Det är alltid en märklig känsla att komma hem från en längre resa, på ett sätt är det skönt att sova i sin egen säng och ha allting inom räckhåll men samtidigt känns det lite vemodigt när man tänker tillbaka på allt man har upplevt, man vill ha mer. Bilderna från fjällen har fått sin första redigering i Camera Raw och nu måste jag välja ut vilka jag ska ta in i Photoshop för de sista små justeringarna, på Instagram lägger jag just nu upp enstaka bilder från resan så om någon är sugen på att se dom bilderna kan man gå in där tills vidare. 
 
Under vistelsen i Røros, Norge plockade jag upp en turisttidning och är det något jag är svag för så är det grova magasin med matt papper och snygg layout i naturfärger. Det är faktiskt tack vare tidningar likt denna som jag har sökt en utbildning i Grafisk design. Mitt absoluta drömyrke skulle vara att samla material/sätta ihop/utforma (turist?)tidningar. Resa omkring i ett land för att hitta och fånga de små detaljerna som gör varje land unikt. Utforska olika kulturer och sen återge dom på ett rättvist sätt genom bild och text. Även om det aldrig skulle inträffa så har jag något att inspireras av, ett slags otvingat mål. Bild, text & design, den perfekta trion. 
 
 
 
 



Nytt kapitel ~ Studenten 2017!

 
 
 
 
På grund av att jag ändrade outfit i sista sekund vill jag göra en ny fotografering som definitivt kommer bli ljusare, men känner ändå att jag måste göra ett inlägg om studenten innan jag kan göra någonting annat (därav en ganska så anonym bild). Även om jag förmodligen kommer plugga vidare så är den "klassiska" skolan över och nu är det dags att fördjupa sig, i fortsättningen är det jag som specifikt väljer vad jag vill läsa.
 
Mina tre år på gymnasiet har varit fantastiska och jag är så glad att jag valde estetik och media. Studenten är dock inte en tid för att blicka tillbaka, det är nu dags att blicka framåt även om allt man vill göra är att klamra sig fast vid minnen, det som känns tryggt. Framtiden är så oviss och det är nu det börjar gå upp för en att det är jag som måste börja styra nu, skolan blir som en slags autopilot. Det finns en destination och en specifik plan för hur man kommer dit. Någonting stort har avslutats men något ännu större har tagit sin början. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det men just nu är det en dag i taget som gäller. Jag har inget sommarjobb men det kanske är lika bra eftersom en stor del av juli kommer gå åt till att ta körkort. Den 14 juli får jag även reda på om jag har kommit in på universitetet här i stan med inriktningen grafisk design. Det är nästan så jag inte vet vad som skrämmer mig mest, tanken på komma in eller att inte göra det haha (Det är klart jag vill komma in men universitet...Det är stort). 
 
I ett nötskal så är det vad jag har i tankarna just nu, en underlig blandning av oro men också en enorm glädje såklart. Jag har gjort det jag har kunnat uder gymnasiet och jag känner mig klar, klar är dock inte detsamma som redo men det kommer nog snart det också tror jag. Att ta studenten var helt klart bland det roligaste jag har gjort. Att få springa ut genom de stora portarna och ut på trappan var riktigt mäktigt. Sen en parad på avspärrade vägar ner till torget där flaken väntade på oss. Känslan av att stå där med alla sina klasskamrater och dansa omkring till dunkande musik medan man åker runt i stan bland massa människor, det är sannerligen något man bara gör en gång i livet men jag njöt av varje sekund haha. Fick även ett stipendium på 4000kr från Hedbergska för goda studieresultat, något som gjorde mig rätt lamslagen, stolt och väldigt tacksam så klart!
 
Nu återstår det bara att komma ner på jorden igen och hitta rytmen efter allt firande. Tror jag ska försöka rensa ut
och organisera, det inger alltid en slags känsla av kontroll/nystart för min del. 
 
 
 
Vill även passa på att hylla min fina vän Moa som tog studenten idag,
den här bilden är från en fotografering vi hade för någon vecka sen.
 
 
Grattis också till Josefine som tog studenten tillsammans med mig! Även Josefine
fotade jag för några veckor sen tillsammans med hennes häst Folly.
 



Kväll i stallet

 
 
Tre bilder som för mig ruvar på ett av mina bästa minnen, hemkommer från en hel dag fylld med äventyr känner jag mig fortfarande inte klar. Regnmolnen har skingrats och jag vill ut, vart vet jag inte men jag dras till stallet och efter att ha sadlat Tösen med den tunga westernsadeln bär det iväg ut i skogen. Det är tyst, bortsett från fågelsången som ekar mellan träden och Tösens dova steg på skogsstigen. Luften är fuktig från allt regn och framhäver alla dofter från skogen, himlen har skiftat färg och på avstånd stiger en vägg av ånga upp från den närliggande älven som ringlar sig genom landskapet. Det finns ingen tillstymmelse till mänsklig aktivitet och det enda vi möter är en skara hästar som nyfiket står och betraktar oss från andra sidan staketet.
 
Vi rider vidare och svänger in på en gammal skogsväg som leder ner till grustaget. Ångan i luften färgas till guld av de sista solstrålarna och jag ler för mig själv. Väl nere i grustaget är vi bara några meter från älven och vi är omgivna av dimma. En lång raksträcka är framför oss men idag håller vi oss till skritt för att kunna njuta så länge som möjligt av naturfenomenet, jag tänker tyst för mig själv att det är såhär kvällar ska spenderas. En brant backe tar oss upp ur grustaget och jag känner hur Tösens muskler spelar under mig. Väl uppe blickar jag ut över dalen som badar i de varma färgerna från solnedgången.
 
Tösen känner av att vi är på väg hem och ökar självmant på steget, vi tar skogsvägen hem. Tösen sträcker sig efter de färska bladen på de närliggande grenarna medan jag försöker få se en skymt av tjärnen som då och då glimmar mellan träden. Nästan hemkommen vänder jag mig om i sadeln och blickar tillbaka på skogsgläntan som är insvept i dimma. Det ser ut som en port till en annan, magisk, dimension och när jag låter min blick återgå till stigen vi har framför oss känner jag mig nöjd.
 
 
 
 



Porträtt & några tankar om kreativitet

 
 
 

Tumblr var bland det sista jag trodde jag skulle radera. Inte för att jag egentligen spenderade särskilt mycket tid där utan snarare för att jag såg tumblr som en kreativ plats att hämta inspiration. På sistone har jag haft en vilja av att rensa ut, minimera och koncentrera min digitala konsumtion. Så nu är jag här, ett e-melj och tumblr konto lättare, två saker mindre att tänka och lägga ner tid på.

För er som inte är bekanta med tumblr så kan man säga att det är som en mindre organiserad version av pinterest, en del använder även tumblr som en plattform att blogga på. För mig fungerade tumblr som en moodboard och inspirationskälla, det var åtminstonde vad jag tänkte. Anledningen till varför jag raderade min tumblr har att göra med att jag vill bli tryggare i min egen kreativitet. Tanken på att jag kanske, på något sätt, skulle bli mindre kreativ om jag skulle radera "min tänkta inspirationskälla" var och är kanske det första tecknet på att man bör släppa taget då man omedvetet låtit en utomstående faktor bli del av ens identitet.

Även om tumblr inte var speiellt stort för mig så var jag väldigt nöjd över det lilla värld av bilder som jag hade byggt upp under en tidsperiod på lite drygt fyra år. Det var dock inte mina bilder och inte heller mina kreationer. Jag tänkte att jag skulle använda bilderna som ved till den kreativa glöden men faktum är att majoriteten förblev oanvända och bortglömda. Inser man det inser man också att det börjar växa en känsla av meningslöshet. Det är som att köpa saker man tror man kommer behöva bara för att sen lägga dom någonstans och glömma bort dom, något som inte skulle inträffa om man verkligen behövde något.  

 
 
 
 
Trots det ångrar jag dock inte att jag skaffade tumblr för alla herrans år sen, kollar jag tillbaka kan jag se mig själv växa upp genom bilderna jag valde att spara. Genom att se allt jag sparat kunde jag också få insikt i hur min egen stil och smak har förändrats genom åren, trots att det inte var mina bilder. För det är jag tacksam. Det kommer dock en tid när man börjar ifrågasätta det där stödhjulet som skaver i ögonvrån. Man börjar undra om man verkligen behöver det och tillslut börjar det kännas som en börda. Jag har börjat inse att så länge jag kollar på andras bilder non-stop desto svårare kommer det att bli för mig att hitta min personliga nisch. Det är inget fel med att hämta inspiration från andra men det finns en tendens, åtminstone för mig, att man fastnar i ”inspiration-samlar-stadiet”. Istället för att scrolla genom bilder vars kreatör jag inte ens vet namnet på väljer jag hellre att  samla inspiration från att läsa bloggar eller att följa personer på instagram i fortsättningen. Eller också lita på att jag kan skapa min egen inspiration, kanske hittar man en bok vars bilder får en att vilja skapa eller så ser man en färgkombination någonstans när man är ute och går som man sen låter influera ens bilder på något sätt. Närproducerad inspiration av kvalité. Skämt åsido så tror jag det är nyttigt att vänja sig av vid att ständigt ha något att kolla på. Vid låg inspiration är det kanske värt att vänta några dagar på att en kreatör man ser upp till publicerar något eller, kanske bäst av allt, släppa den digitala världen för en stund så man kan skapa något eget med det man har i sin omgivning.
 
 
 
 
 Moral of the story: Du har kontroll över din kreativitet, inte sociala medier. Ta del av vad andra skapar men se
också till att bli självständig som kreatör genom att bli trygg i din egna kreativitet. Lita på den.
 
 
 



Dear May

 
 
Maj...Du trädde in med en storm, en storm jag inte var beredd på. Det var inte starten jag hade förväntat mig men kanske starten jag behövde. Jag tänker inte säga att allt händer av en anledning, jag är privilegierad nog att bara handskas med problem som ger mig andrum att stanna upp och reflektera. Med det sagt så har jag lärt mig en hel del om mig själv under de senaste veckorna. Under större delen av april grubblade jag över småsaker. April fick mig att, stundvis, reflektera över allt jag inte tyckte om med mig själv, jag var smärtsamt medveten om allt jag inte gillade på en ytlig nivå. Inte nog för att förstöra min livskvalité men nog för att hålla mig från att prata i vissa situationer och nog för att hitta fel i varje självporträtt jag tog. Det som dock alltid lyckas få dessa tankar att vända är inte komplimanger från andra utan det är tanken på att jag faller i fällan som så strategiskt är utsatt för mig, och miljoner andra, att falla i. Företag tjänar massvis med pengar på allt som vi är osäkra på med oss själva. Det är meningen att vi inte ska gilla det vi ser. Om alla var nöjda skulle vi förmodligen inte köpa lika mycket, vi skulle inte känna det behovet. För kvinnor handlar det ofta om utseendet och för män handlar det ofta om att en produkt ska ge en känsla av makt och status. Allt är bara temporärt förstås, det är också meningen att vi ständigt ska jaga det senaste och göra oss av med det gamla.
 
Bara genom att komma på det vill jag börja skratta och tålmodigt vänta på att tåget ska stanna så jag kan hoppa av på nästa perrong och börja göra något jag faktiskt bryr mig om, som att fota, gå ut i naturen eller laga någon riktigt god maträtt. Det är inte alltid så lätt att skaka av sig en tanke när den väl har infunnit sig men bara man inte står på det där tåget kan man börja ifrågasätta varför jag känner på det här sättet. Det är då man har chans att nå roten på problemet. Det kanske tar tid men det är okej. 
 
 
 
 
 
 
"Self-love is not the process of ignoring things, paying attention to fewer flaws or forcing yourself to look away from the parts of you that you perceive as ugly or unwanted. Self-love is the process of expanding your awareness, of seeing those flaws and imperfections alongside the incredible potential of the universe flowing within you, alongside the eternal truth of life flowing within your veins in each second, alongside the flickers of creativity and opportunity present within each moment of your existence. Like this, the imperfections persist, but only as lovable quirks, like a bad doorknob on the front door of a cottage in paradise, like a few thorns on a beautiful rose, like a cloud in a sunset. Like this, what was once unwanted becomes essential, memorable, humbling."
- Vironika Tugaleva
 
 
 
 
 
I slutet av April fick jag ett grepp igen, innan eldprovet kom i maj (Bokstavligen. med tanke på majbrasan haha). April rustade upp mig och maj testade den rustningen och tvingade mig att gå genom eld, min eld. Maj fick mig dock inte bara att konfrontera mörkret, maj fick mig också att inse att jag kan vara bekväm med att se in i mörkret, att inte riktigt veta vad som kommer hända. Det är inget jag föredrar, men jag klarar det. Det är i sådana stunder som man lär sig vart man har sina klippor, man lär sig vad som är viktigt och vad som är onödigt. Vad som har betydelse och vad som bara gör en långsam. Det hände inte av en anledning, det var jag som såg till att det hände och det var jag som såg till att lära mig något av det. 
 
Det är fortfarande mycket kvar av maj månad så...Kära maj, jag omfamnar dig och är redo för din magi, din grönska. 
 
 



Rök & Eld

 
 
 
Öppen dagbok
Mitt liv är en krigszon. På något sätt hamnade jag emellan och kan inte göra annat än att invänta förstörelse. Den vita flaggan håller mig utanför kriget men det hindrar inte området jag så varsamt byggt upp under 18 år att hänsynslöst trampas över. Gräs förvandlas till lera och kriget drar fram likt eld i torrt gräs. Det är sorgligt att se hur världen man långsamt byggt upp gradvis faller samman, precis i den stund när man inbillade sig att saker och ting gick som planerat. Det jag inte hade i åtanke var kriget som till en början endast höll sig i fjärran men som sakta spred sig och satte horisonten i brand, min horisont. Jag hade inte i åtanke att våra liv ofta är beroende av andra människor, det kungadöme vi bygger upp som små är ofta också byggt av våra föräldrar. Det är inte vårt men på något sätt intalar vi oss att det är det, tills den dag när marken ger vika under fötterna och vi inser att den här grunden är för ostabil att bygga vidare på. Det svåraste blir att lämna det kungadöme man förknippar så mycket med, alla minnen och alla känslor man har upplevt där. Någonstans inom en vet man att det är dags att gå vidare även om allt man vill göra är att sjunka ihop i askan i hopp om att återuppleva något som har slukats av flammorna. Händerna är sotiga men hur djupt man än gräver kommer inget att växa ur askan, den tiden är förbi. 
 
Det kommer en tid när man måste hitta ett nytt område, en plats som ingen annan har makt över, förutom en själv. En plats med en stabil grund som endast en själv har tillåtelse att förstöra och riva upp. Jag ska bygga ett vildvuxet drottningdöme som ekar av fågelsång. En plats där jag inte behöver gå omkring i en tung rustning för att skydda mig från faror som är bortom min kontroll. I mitt drottningdöme är det jag som har kontroll, ingen annan. Det kommer vara en plats där jag kan släppa den oro som har följt med mig sen barnsben, den har inte tillåtelse att följa med mig längre. 
 
Det är då men nu är nu, jag är tillbaka i askan, sittandes i förstörelsens spår och jag försöker bli okej med att inte vara okej. Jag är omgiven av smärta, en smärta som inte jag har skapat men som jag fortfarande känner som om det vore min egen, brännande. Ett regn börjar falla och döljer det som redan faller ner för mina kinder. Röken stiger som om för att dölja allt som har gått förlorat. Jag kan inte längre se men jag vet att det inte längre finns något för mig att hämta i det här öde landskapet annat än smärta och sorg. Gå.
 
 
 
 
 
Egentligen ska man kanske inte skriva något offentligt när man är upprörd, ord kan bli förvrängda och man tänker inte klart, men jag tänker inte sticka under stolen med att den senaste veckan har varit tuff och jag har gått igenom känslor som sorg, besvikelse och vrede. Jag vill vara ärlig och dela med mig om både fram och motgångar. Jag vill vara ärlig mot mig själv och kanske kan det hjälpa någon att känna sig mindre ensam. Jag kommer gå vidare och jag kommer fortsätta att blogga men jag vägrar blogga vidare som om ingenting har hänt. Även om jag inte tänker låta veckans händelse att påverka mig något mer kändes det viktigt att flika in med att det finns dagar när man inte är okej.
 
 
 



Villovägar

 
 
Life is tricky baby,
stay in your magic 
- Unknown
 
 
 
 
Det verkar som att jag och aprilvädret har en del gemensamt. Från solsken till bitande kyla. Dramatiska moln som tornar upp sig som från ingenstans och som slänger en skugga på ett landskap som bara några ögonblick tidigare badade i solsken. Det är oförutsägbart och inte alltid lätt att förstå sig på, men även om det är våldsamt i sin gång är det också vackert och kraftfullt, ett tecken på att temperaturen stiger och naturen börjar vakna till liv. Som om moder jord testar sin potential. Ett helt spektrum av känslor som till en början känns överväldigande. Att känna kan vara skrämmande, vare sig det är eufori eller djup sorg, men hellre det än att inte känna någonting alls. Hellre det än att befinna sig i en gråzon som ger trygghet i utbyte mot syre. Glädje och sorg befinner sig på samma skala, ett försök till att kväva en kommer också att kväva den andra. Aprilvädret är en fas, en förberedelse. Ett startskott. Är du redo?
 
 



När världen känns för stor

 
 
Till alla vilsna själar
 
Det är lätt att måla upp en fasad av ett perfekt liv idag, vi plockar ut specifika delar ur vår vardag som vi väljer att visa upp samtidigt som det finns så mycket mer bortom bildens kanter, sådant som bara en själv ser. Jag har egentligen ingenting emot sociala medier eller sättet vi dokumenterar våra liv med fokus på höjdpunkterna, det jag tänker på är snarare hur lätt det är att känna sig ensam med sina problem, som om att man är den enda som har dom. 
 
Studenten närmar sig och även om jag är lycklig över många saker händer det rätt ofta att ett mörker smyger sig på och lägger sig som en tyngd på mina tankar. Vad som egentligen grundar sig i glädje vissnar och förvandlas till tvivel. Vilsen är ett bra ord för att beskriva hur jag känner mig just nu, jag vill kunna se vart jag är på väg men skogen är för tät och stigen gör kraftiga svängar. Känslan för äventyr är dock större än viljan att vända tillbaka men trots det är det sättet stigen delar sig som väcker en känsla av oro. Tiden räcker inte till för att gå på alla stigar så hur ska jag veta vilken som är den bästa, för mig? Människorna i min omgivning verkar veta precis när de ska vika av och vilka stigar de ska undvika för att komma dit de vill, som om de har blivit utrustade med en karta och att jag är den enda som inte fick någon. Den enda som inte vet var tusan jag är på väg.
 
 
 
 
Även om jag har det bra och är lyckligt lottad på många sätt verkar det som att jag är inne på en stig där det dyker upp snår som gör rispor i min hud när jag försöker ta mig igenom. Jag försöker inte låtsas som att mina problem är de största, det finns många som skulle ge allt för att bara behöva bekymra sig över taggiga snår men samtidigt får inte det mina rispor att sluta svida. 
 
Förr eller senare kommer risporna att förvandla min hud till pansar, alla stigar jag viker av på för att sen tvingas återvända kommer göra mig uthållig och en dag kommer jag att lära mig att älska den täta skogen där man inte ser vart stigen leder en, men jag är inte där riktigt än. Ännu skyggar jag undan för det mesta och snubblar över rötter som en följd av att jag ständigt håller uppsikt bakåt istället för framåt. 
 
 
 
 
Även om det på sitt sätt är vackert att vi idag kan ta del av andras liv via den digitala världen måste jag ibland påminna mig själv om att först och främst fokusera på mitt eget. Vilket såklart låter självklart men det jag menar är att när vi ser andras höjdpunkter är det lätt att bli missnöjd med sig själv, det man har åstadkommit känns helt plötsligt inte så fantastiskt längre och istället vill vi försöka hitta någon annans stig. En stig som vi kanske tror är lättare men som egentligen också har hinder som vi aldrig skulle kunna föreställa oss. När jag ser bilder från exempelvis andra länder är det lätt, åtminstone för mig, att längta efter något annat. "Om jag bara skulle ha varit där så..." är en giftig tanke som inte leder någonstans. Det är okej att låta andras bilder och berättelser ge en inspiration men man måste själv lära sig att hitta den där balansen, låter man vågen tippa över för mycket åt andra hållet kan det lätt leda till en känsla av avund, vilket inte bara är onödigt utan också förblindande då man riskerar att missa ens egna, unika, möjligheter.
 
Om två eller tre år vill jag blicka tillbaka på den här perioden i mitt liv och kunna säga till mitt yngre jag att det är okej att vara vilsen, det är okej att inte ha någon karta (och många av dom som hade en karta läste den fel), för så är livet och så är det att växa upp. Sluta vara så jävla rädd för att begå misstag och sluta vara så fixerad av tanken på den "rätta stigen" för det finns ingen, faktum är att du en dag kommer att föredra att gå där det inte ens finns någon stig. Ord som jag en dag önskar att jag kan säga med säkerhet, men skulle jag säga dom nu skulle jag vara en hycklare.
 
Det jag dock vet redan nu är att ens största svagheter har potential att bli ens största styrkor. Det handlar inte om att låsa in och förtränga oönskade känslor utan jag skulle snarare säga att det handlar om att konfrontera och lära sig att samarbeta. Mycket av det vi oroar oss över har en chans att lära oss något om oss själva, vi smider de verktyg som hjälper oss med det vi kämpar med, verktyg som sen också kan hjälpa någon annan som tror att hen är ensam i en värld som kan kännas alldeles för stor.
 
 



Att ta med sig naturen in

 
 
 Mitt rum har sett väldigt olika ut genom åren, jag har gått från att täcka varje vägg med hästaffischer till att rensa ut nästan varje onödigt föremål i mitt rum. Förra året påbörjade jag min resa mot att leva mer minimalistiskt, för mig är minimalism en filosofi. Det har inget att göra med hur många saker man faktiskt äger utan det handlar snarare om förhållandet man har till det man äger samt hur man konsumerar. Att man börja rensa ut och göra sig av med saker är/kan vara en följd. Trots det ser jag inte nödvändigtvis mig själv som en minimalist, jag ser inte mitt sätt att leva som en kategori och även om jag inte har något problem med att bli kallad minimalist bryr jag mig inte speciellt mycket om benämningar varken på mig själv eller andra. Jag bara gör mitt bästa för att lotsa mig genom livet och hittar jag en stig som verkar intressant så undersöker jag den.
 
Den senaste sidostigen som jag har börjat följa involverar växter och naturen, jag har insett att jag älskar växer och att jag gärna låter dom ta plats i mitt rum tillsammans med andra föremål som jag på något sätt har hittat, vare sig det är i en second hand butik eller på skogens mjuka golv. 
 
(Kan passa på att nämna att de bruna fasanfjädrarna i bilden till vänser är köpta för några år sen i en pysselbutik, idag hade jag aldrig köpt dom. Gjort är gjort men planen nu är att för varje fjäder jag själv hittar ska jag byta ut en av dom.)
 
 
 
 
Numera har jag till exempel en gardinstång som består av en gren samt en klädhängare av drivved. Det ger mer själ och karaktär samtidigt som det påminner mig om om någonting, en historia. De prickiga fjädrarna från en hakspett tar mig tillbaka till en ridtur med Tösen och drivveden på bokhyllan påminner mig om en dag när jag gick med mormor och morfar på stranden. Det jag omger mig med är levande och det finns ingenting som slår det, för mig är det är ovärderligt. Från ett minimalistiskt perspektiv så handlar det om att inte låta det man äger bli en del av ens personlighet. När jag var mindre var det definitivt något som jag föll för, det fanns faktiskt en tid när jag tog med mig vissa böcker till skolan för jag tänkte att om vårt hus började brinna när jag var borta skulle jag inte kunna rädda dom, haha. Idag gillar jag att hålla ögonen öppna och sparsamt samla saker jag tycker om, till skillnad från när jag var liten låter jag dom inte utgöra min personlighet, istället tänker jag att det är på grund av min personlighet som jag samlar dom. De reflekterar den även om de inte utgör den.
 
 
 
 
Just det där med att samla drivved är något som jag förknippar med utflykter och äventyr då min mamma alltid brukade ta med mig och min bror till kusten för att leta vackra trädformationer. Kanske är det anledningen till varför jag har placerat en halvrostig gammal hink vid skrivbordet där jag i fortsättningen tänker samla drivved, något som får symbolisera de smä äventyr jag har varit på.
 
 
 



Berättelsen om varför jag blev vegetarian + några tips

Att äta vegetariskt är numera inget anmärkningsvärt eller chockerande, faktum är att många har en väldigt öppen syn till det hela vilket är en positiv utveckling, samtidigt är det inte längre någon nyhet att vegetarisk kost både är skonsammare för miljön och för hälsan. Syftet med den här texten är inte att konvertera någon utan jag vill dela med mig om en livsstilsförändring jag gjorde förra året samt nämna varför/hur jag övergick till en vegetarisk kost i hopp om att kanske inspirera eller motivera någon som antingen funderar på att bli vegetarian eller någon som bara skulle vilja börja äta lite mer vegetariskt några dagar i veckan.
 
 
Himlen hade börjat få inslag av rosa och jag var på väg hem från stallet. Trots den närliggande motorvägen var det knäpptyst. Det var en vacker sommarkväll och jag minns att jag hade hoppat av cykeln för att kunna stanna upp och bara njuta. Från där jag gick hade jag god uppsikt över motorvägen som delade landskapet mitt itu, det enda fordon som befann sig på vägen var en lastbil med blå hytt och ett vitt släp med tre ränder som gick i blått, rött och gult. Tre ränder som jag kände igen alltför väl. En känsla av sorg dök upp och det var den synen som gjorde att jag bestämde mig, inget djur skulle tvingas in i en sådan lastbil, åtminstone inte för min konsumtion.
 
När jag tänker tillbaka på varför jag valde att bli vegetarian handlade det i grund och botten om djuren och det är på kanske främst tack vare min granne som jag numera älskar bönor och linser, haha. Jag ser min grannes kor varje dag, sommar som vinter. Deras hage och lösdriftshall finns knappt 50 meter från vårt hus och det har gett mig en chans att betrakta kor på första parkett. Jag har sett kalvar födas och följt deras uppväxt, jag har sett hur kor tar hand om deras kalvar och jag har framför allt sett hur fantastiska dessa djur verkligen är.
 
 
 
 
 
 
Jag vill skriva att kor är bland de mest uttrycksfulla djur jag någonsin har sett men samtidigt tror jag alla djur, oavsett sort, är det om man bara tar sig tid att studera dom. Idag är det inte så många som har någon kontakt med djur, speciellt inte djur som kor, grisar och höns. Det har skapat ett slags objektifierande där många djur endast ses som en vara, till för vår konsumtion. Jag minns väldigt väl en händelse för flera år sen när kökspersonalen på min gamla skola satte upp bilder på kor, kycklingar och grisar för att tydligt visa vilket sorts kött maten var gjord av, i fall man till exempel inte åt fläsk. Dessa bilder tvingades dom dock ta ner då många elever kände sig illa till mods. Efter att bilderna var borta var allt frid och fröjd igen. Nu tror inte jag att folk inte förstår vad det är dom äter, men det är ett bra exempel på relationen som många har till kött, en del vill helst inte se.
 
En annan händelse som jag har ett starkt minne av var när kalvningen började förra våren. Den första kalven föddes tidigt och när marken var bar och luften doftade sådär härligt som den bara kan göra under den här årstiden, kalven sprang runt i hagen, full av livsenergi. Det gick inte att ta miste på den där kalvens lycka och jag kunde inte låta bli att le som en dåre på andra sidan åkern när jag såg dess små krumsprång. Det är på grund av de här händelserna som jag personligen övergick till en mer växtbaserad kost för det kändes som att jag inte var sann mot mig själv. Efter att ha beundrat dessa djur under en längre tid kände jag mig lite som en hycklare. Låt mig bara inflika att jag inte ser ned på de som äter kött, det här handlar bara om vad jag personligen kände. Även om jag tror på att intresset för vegetarianism bara kommer öka framtiden så tror också att det är något som man måste ge tid. Det handlar om att ge ett alternativ och skapa en slags nyfikenhet, jag tror vi är på god väg trots allt.
 
 
 
 
 
 
I min familj hade vi i princip inga vegetariska dagar och det hela kändes väldigt överväldigande till en början. Jag brukade tillhöra de som trodde det skulle bli svårt att ge upp vissa rätter men jag tror att det är tack vare att jag tog det stegvis som jag fann det enkelt. Till en början kunde jag inte ens laga mat och att då börja laga något som man inte ens var bekant med var en utmaning i sig, sakta men säkert började jag dock bygga upp mina kunskaper och jag gick från att äta vegetariskt en dag i veckan till två dagar i veckan till tre...osv. Till slut ville jag bara äta vegetariskt för jag trivdes så bra med det. Jag har läst både och om människors upplevelser med vegetarisk kost, för min del, liksom många andra, har det bara varit positivt men det gäller att alltid lyssna på sin kropp och att inte enbart förlita sig på produkter som är till för att efterlikna kött.
 
 
 
 
 
 
5 Tips till dig som vill börja äta mer vegetariskt
 
1. Ta det stegvis
Rom byggdes inte på en dag, som man brukar säga. Vissa blir väldigt motiverade av att bestämma sig för något och sen köra på det till 100%. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte riktigt på den taktiken i det här fallet, det skapar bara en situation där det är svårt att lyckas men lätt att misslyckas. Börja kravlöst och bygg därefter vidare, det hjälper till med att skapa en känsla av framgång som gör att man tycker det är kul.
 
2. Stirra dig inte blind på mineraler, vitaminer och proteiner till en början
Det här kan ha varit mitt största misstag, det är visserligen både bra och viktigt att ha en kunskap om vitaminer och mineraler, men det gäller oavsett vad man äter. Innan jag började äta vegetariskt gjorde jag en del research och det kändes som att jag aldrig skulle klara det, "Ska det verkligen vara såhär krångligt?!". Vissa målar upp det som att falukorv med pulvermos är den optimala rätten som innehåller alla vitaminer och mineraler man behöver, istället för en skål med bulgur, linser, bönor, grönsaker och frön. Sanningen är dock att det nästan är svårt att inte få i sig det man behöver om man äter en varierad kost. Samma sak med proteiner, den finns en väldigt proteinhets idag och även om proteiner är viktigt så behöver vi inte riktigt lika mycket som många verkar tro. Så låt dig inte skrämmas, sådant kan man lära sig mer om när man har blivit varm i kläderna.
 
3. Hitta dina basrecept
Hitta några enkla recept som du gillar och låt det vara din grund, därefter kan du börja göra justeringar och bygga vidare. Det jag har märkt med vegetarisk mat är att det finns oändliga kombinationer så det är väldigt tacksamt på det sättet, det går alltid att slänga ihop något. 
 
4. Ha en bra inspirationskälla
Speciellt i början hjälper det att ha någonting som hjälper till att hålla en motiverad och nyfiken. Själv följer jag en hel del bloggar och några YouTube kanaler. Det hjälper till att hålla en på banan.
 
5. Om du går i skolan: Börja med att skriva upp dig för vegetarisk kost där
 Varför inte äta en vegetarisk lunch på skolan? Nu kan jag inte tala för standarden på alla skolor men av egna erfarenheter och från det jag har hört är standarden numera rätt hög. Något som jag dock tycker är synd är att skolan serverar ganska mycket quorn och sojaprodukter, något som jag är väldigt skeptisk till. Det är bra att det finns alternativ men om man planerar på att börja äta vegetariskt helt så rekommenderar jag varken soja eller quorn, bönor och linser är mycket bättre.
 
 
 
 
 
 
I framtiden skulle jag vilja göra lite mer inlägg om mat/matfoto (med fokus på bilderna) så detta inlägg kanske kan få fungera som en introduktion, även om jag förmodligen inte kommer bli en matbloggare så tycker jag det är kul att läsa + så skulle jag vilja bli bättre på att fota mat, det ger en chans att kombinera två intressen.
 
 
 



Kärnvärderingar | Nytt kapitel

Det är någonting med våren som inspirerar till förändring, kanske är det inte så konstigt med tanke på de uppenbara förändringarna som sker i naturen, återfödelse och tillväxt. Ännu är snötäcket rätt tjockt här i Västernorrland men det är skiftet i luften som indikerar att något är på gång. Det här här jag skrattar lite för mig själv, endast de från norrland kan titta ut på ett snötäckt landskap men ändå kalla det för vår (rätta mig om jag har fel), haha.
 
Det går dock snabbt så här års, innan man vet ordet av det är marken bar och vi träder in i årstiden som så många, liksom jag, förknippar med förändring. Så under en förmiddag satte jag mig ned och försökte tänka ut hur jag vill forma den här bloggen och vilka sorts inlägg jag vill fylla den med. Corinne Alexandras inlägg "New Blog Resolution: Stop Contributing to the Noise" fick mig att börja fundera på vad det är som känns viktigt för mig, att skapa meningsfullt material blir lättare om man vet var man står, även om jag tycker det är viktigt att inte låsa sig, bara låta det fungera som en guide och inspiration om det är en röd tråd man är ute efter.
 
 
 
 
 
 
Svårt att sätta ord på vad man vill skapa men följande stycken ett försök till att strukturera upp just det:
 
 
 
 
Foto
Såklart. Det är bilderna som motiverar mig till att blogga, de är dom som väcker min kreativitet och det är genom dom som jag skapar mitt eget lilla kungadöme där jag kan lyfta fram mitt perspektiv av världen. Men vad vill jag förmedla med bilderna? Dova och något matta bilder med mustiga färger, imperfekta bilder som fångar stunden. Jobba med bildserier som dokumenterar och berättar om en upplevelse. Skapa en atmosfär. Finna sätt att göra de mest vardagliga upplevelserna till ett äventyr genom att lägga märke till både det stora och det lilla. 
 
Texter
Att skriva är kul och definitivt något jag vill göra mer av, skriva ned mina tankar och skriva med en innebörd. Själv gillar jag att läsa allt ifrån vardagstankar till informativa/motiverande listor som kommer med rubriker som "Hur man blir en morgonmänniska?". Börja lägga ned tid på texten och reflektera istället för att bara slänga ut några ord.
 
Vardag | Livsstil
Det som driver det hela, det som ger personlighet. Den här rubriken känns lite som det där spännande utrymmet där man förvarar "Övrigt". Det är här jag vill expiriementera lite och låta det växa fram. Är det möjligt att ha en tydlig livsstil när man är 18 år liksom? Jag tänker mig dock att det är här jag kan blanda in mat, diverse äventyr/utflykter, saker jag gillar och andra små vardagliga saker som på något sätt stämmer överens med den atmosfär jag vill skapa här. Om några månader kanske jag kan vara mer exakt och eventuellt börjat organisera den där "Övrigt" lådan där saker börjar hitta sin plats istället för att ligga huller om buller.
 
 
 
 
 
Bild från den här inlägget.
 
Kärnvärderingar
 
• Kvalité före kvantitet
Gör inget halvdant och publicera inget som inte känns 100%. Låt inte tiden vara ett hinder, det går alldeles utmärkt att jobba med ett inlägg under flera dagar om det behövs (istället för att sitta och skriva för att sen märka att man har missbedömt tiden varav man hastigt avslutar och klickar på "publicera" bara för att få upp ett inlägg). Låt det ta tid.
 
• Minimalism
Minimalism är framtiden eller borde vara åtminstone. Dock ett begrepp som man kan och får tolka olika, för mig handlar det om hållbar utveckling. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att inte äga någonting alls utan snarare att tänka efter vad det är man äger och varför. Tänka på hur man konsumerar och sträva efter att leva enkelt. Detta är något som jag vill att bloggen ska spegla.
 
• "No noice"
Nämnde det i början av texten med inlägget som jag vart inspirerad av. Publicera med en tanke bakom, om inte annat, låt bli.
 
• Autenticitet
Att hitta sin egen röst och inte låta sig svepas bort i vad man tror man borde göra/skriva om. Det kommer märkas om det inte kommer från hjärtat. 
 
 
 
 
 
 
 
Hur?
 
Låta inläggen ta tid men sikta mot att publicera varannan dag
För att detta ska vara möjligt gäller det att skapa en någon slags struktur, en dag i veckan kanske man låter texten väga tyngst och en annan dag låter man fokuset ligga på bilderna. Det är också bra att hitta något som återkommer, som en månadssummering. Många av de bloggar jag själv gillar att läsa har inlägg som återkommer, samma ram men med varierande innehåll. Kul att läsa samtidigt som det både underlättar och gör det roligare att skriva när man kan vara förberedd. 
 
Skapa först, konsumera sen
Att leta inspiration i all ära men jag vet att jag själv ofta fastnar framför andras material istället för att skapa eget. Det är en skön känsla att ha suttit och arbetat med något och sen kolla på andras arbeten. 
 
Strunta i statistiken
Det borde inte spela någon roll om det är 0 som läser eller 10 000.
 
 
 
I ett nötskal. Det tar tid att utveckla en bra blogg och hitta sin nisch. 
 
 



Joy | Några hundporträtt

 
 
 
Några tankar kring husdjur...
Hundar får mig att tänka på framtiden. Kanske är det tack vare den vanliga frågan "Har du några husdjur?" som jag alltid har varit lite butter över det faktum att jag inte har haft några husdjur under min uppväxt...Vilket egentligen inte är speciellt ovanligt men nästan alla mina kompisar under lågstadiet hade antingen en hund eller en katt så kändes det en aning påtagligt just då. Visserligen har jag ju alltid varit omgiven av djur och aktivt hållit på med hästar sen jag var 7 år, så jag ska inte klaga. 
 
Jag har sen långt tillbaka accepterat det faktum att mina föräldrar inte kommer gå med på att skaffa något husdjur utan det får komma när jag flyttar hemifrån. För fyra år sen kändes det såklart väldigt avlägset men nu när jag är 18 känns det inte riktigt lika långt bort och jag blir istället glad när jag tänker på att en dag, då minnsan. Även om det lär dröja ett tag till. Vissa människor planerar hur många barn dom vill ha, jag tillhör definitivt dom som planerar hur många och vilka djur dom vill ha. Även om jag lär börja min karriär som djurägare med en katt så hoppas jag någon gång på att adoptera en hund som älskar att gå på äventyr lika mycket som jag, vi skulle bli ett bra team. Så till min framtida hund: Låt oss upptäcka massor av nya stigar och finna nya platser tillsammans.
 
 
 
 
 
 
Från imposter syndrome till husdjur, en aning slumpartat men samtidigt är tanken på husdjur något jag ser fram emot och när jag ändå hade några bilder på en hund, som togs i samma veva som bilderna på Moa, så tog jag tillfället i akt att skriva om det. Vill definitivt börja skriva mer, i kombination med bilder, än så länge funderar jag fortfarande om vad jag kan skriva om då jag vill att det ska ha en mening, trots det känner mig förhoppningsfull. Min uppgift nu blir att tänka efter vad det är jag står för och vad det är jag kan bidra med.
 
 



2017 | Mål & Riktlinjer

 
 
 
☽ Skriva & Rita mer
Vill bli säkrare i min handstil och med enkelhet kunna överföra det jag ser för mitt inre till ett papper, jag tror jag måste identifiera min stil och träna på den en kort stund varje dag. Jag jagar ingen perfektion utan vill bara kunna skapa något med mina bara händer, det är något vackert med det. Det kommer bli en utmaning för mig och min förhoppning är att jag till slut ska komma över den där tanken om att det finns ett "rätt och fel".
 
Dokumentera bättre
Jag vill bli bättre på att verkligen ta mig tid att skriva ned någonting varje dag, vare sig det är planering, något jag tyckte var roligt den dagen eller bara en tanke jag vill hålla kvar vid. Att reflektera över dagen och skriva ner små glimtar tror jag förhindrar att man går som på autopilot. Jag vill ta mig genom vardagen med en slags medvetenhet, notera små fina händelser.
 
Ta körkort
Finns inte så mycket all tillägga, jag har kommit en bit på vägen (haha) men övningskörningsskylten ska bort och kortet ska tas!
 
Göra mer planerade fotograferingar
Även om jag älskar att dra ut på en spontan fotorunda så kan det vara kul att verkligen planera också. Tänka ut en historia, hitta en bra plats och ha bra rekvisita. I år vill jag låta det ta tid och ta den långa vägen ibland. Tror gymnasiearbetet gav mig en introduktion till det hela och jag märkte att det var inte så tokigt att sätta sig ned och planera i förväg. 
 
 
 
 
 
 
☽ Fortsätta med yoga & bygga upp konditionen
Att träna yoga har verkligen varit givande för mig, jag tycker om det lugna tempot samt att det kräver fokus. Jag har märkt stora skillnader i hur min kropp känns och det är motivation nog för att vilja fortsätta. Sen när underlaget är bra vill jag ta upp löpningen igen, jag sprang under våren/sommaren förra året och även om det var väldigt jobbigt i början så tyckte jag samtidigt att det var väldigt härligt. Det är kul att känna hur snabbt kroppen kan bygga upp konditionen, känslan av att kunna lägga i en högre växel de sista hundra meterna och känna hur kroppen arbetar för en är ganska mäktigt på något sätt. Att lära känna kroppen bättre och bygga upp den är alltid en god idé.
 
Bli bättre på att laga mat
Förra året när jag bestämde mig för att bli vegetarian började jag laga min mat själv, något som har varit både spännande och frustrerande (ibland blir det verkligen inte bra). Nu skulle man väl kunna säga att jag har nått en punkt där jag vet på ett ungefär vad som fungerar och vad som inte gör det. Dock så finns det mycket kvar att lära, många recept kvar att pröva och många smaker att upptäcka (detta får gå hand i hand med att jag vill bli bättre på att fota mat)!
 
Vara nyfiken & lära mig mer på egen hand
Ta reda på saker och ting som intresserar mig helt enkelt, det finns otroligt mycket information/tips att hämta på internet och jag vill ta tillvara på det.
 
 
 
 
 
☽ Lägga ned mer tid på instagram & bloggen
Höja kvalitén och bara få ut mina bilder, det spelar ingen roll hur många som ser dom, det som räknas är att jag känner mig nöjd och att jag har slutfört något. Sen är det såklart kul med en publik men samtidigt tror jag det kan vara något positivt med att låtsas som att ingen ser det eftersom det ger en slags frihet att uttrycka sig precis som man vill, det släpper pressen. Det borde inte spela någon roll om det är en som kollar eller 10 000. Autenticitet och kvalité.
 
Konsumera mindre & bättre
Känns som att jag har nämnt minimalism många gånger under det senaste halvåret men det är verkligen ett koncept som jag försöker leva efter. Jag har precis blivit bekant med det så jag är ingen expert ännu även om jag kan tycka att det är rätt så simpelt egentligen, minimalism skulle man ju kunna säga handlar om att göra det enkelt. Det har utan tvekan förändrat hur jag ser på väldigt mycket här i livet, fått mig att inse saker och ting. Billigt är bra brukar man säga men är det verkligen det? Under 2017 vill jag göra bättre, medvetna, val.
 
 



Snöoväder, fantasi & en övergiven lada

 
 
Just nu vräker snön ner och på bara en dag har snödrivorna vuxit som om det hade varit vinter i en månad, sittandes i bussen på väg till skolan passerar man isklumpar till bilar, bärgare och plogbilar omvartannat. Det är nästan en slags apokalypskänsla i luften (som ett resultat av ett sinne med vild fantasi). Dagar som dessa kan jag inte låta bli att begrunda någon slags undergång, det låter väldigt märkligt och kanske lite oroväckande men tanken på att allt skulle vändas upp och ned är lite spännade på något sätt. Jag vill såklart inte att det ska hända på riktigt men det är väl det som gör den tanken så lockande, tänk om liksom, vad händer när hela samhällsstrukturen rasar samman? Tror jag har läst för mycket fantasy haha.
 
 
 
 
Skämt åsido så tycker jag det är viktigt att stretcha fantasin så ofta man kan. Samtidigt som den kan skapa fantastiska världar som man ser för sitt inre så skulle jag säga att fantasin också hjälper oss att skapa en slags förståelse för allt levande i vår omgivning, med hjälp av den kan vi lättare föreställa oss hur andra har det samt hur de kan uppleva saker och ting. Fantasi skulle jag vilja påstå är som en "hemlig" ingrediens som verkligen framhäver allt den kommer i kontakt med. Kunskap och fantasi kan leda till nya uppfinningar. Kreativitet och fantasi kan leda till verk som har chans att påverka och inspirera andra människor. 
 
 
 
 
 
 
Från det ena till det andra: Några dagar innan snöovädret drog igång tog jag en promenad till stallet och stannade
en stund vid en gammal lada, träet är sådär underbart väderbitet och charmigt.
 
 
 
 
 
 
Som jag nämnde tidigare har årstiden verkligen skiftat till vinter, just vintern är den årstid som jag fortfarande kämpar lite med, nysnön är vacker men mörkret infinner sig allt tidigare och kylan får mina fingertoppar att domna och skifta i blått. Behöver jag ens säga att jag inte hanterar kyla speciellt bra? I år tänker jag dock inte famla runt i mörkret, inleder man en strid mot en årstid får man förbereda sig på nederlag, och eftersom vintern varar i flera månader i detta nordliga land så får jag helt enkelt arbeta med istället för emot. Tidigare har jag känt att vintern begränsar. Det blir svårare att fota och det är lite bökigare att gå ut, inte som på sommaren när man bara kan springa ut barfota. Igår skrev jag dock en kort liten text bara för att motivera mig själv genom hela vintern, hur kall och lång den än blir. Fokuset låg lite på att se det hela som en möjlighet att arbeta på sig själv, vare sig det är att skriva/rita mer, köra mer yoga eller lägga ned lite extra tid på att laga mat. Vintern är trots allt vacker på många sätt och det är ett utmärkt tillfälle att utvecklas, reflektera och läsa. ( Förra året läste jag A Song of Ice and Fire  och iår funderar jag på att läsa Lord of the rings. Finns inget bättre än episk fantasy på vintern känner jag, den ultimata årstiden för att upptäcka en ny värld.) Efter att ha funderat lite så tycker jag det ska bli härligt med vinter, det bästa är ju att verkligen älska alla årstider så att man till fullo bara kan släppa taget och följa med genom årets gång istället för att försöka klamra sig fast vid ett sjunkande skepp.
 
 



Tankar kring Tösen

 
Bild från December 2015.
 
Jag trodde aldrig jag skulle behöva stå inför det beslut jag står inför nu. Det värsta är kanske att jag inte ens behöver, allt skulle kunna fortsätta som vanligt, men det är knappt jag själv vet vad jag vill. När jag började rida min foderhäst Tösen nådde mina ben knappt nedför sadeln, inte för att jag var liten utan det var snarare Tösen som var stor. Den här hästen och jag har gått igenom mycket, både hon och jag har utvecklats tillsammans på alla möjliga sätt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och Tösen har utgjort en väldigt stor del av mitt liv under en väldigt lång tid, något jag är tacksam för. För att komma till saken någon gång så funderar jag på att sluta rida Tösen. Allt är bara tankar än så länge och jag velar konstant fram och tillbaka, målet med det här inlägget är egentligen bara att sortera mina egna tankar och kanske finns det någon som läser som känner igen sig. Jag älskar Tösen och jag älskar fortfarande hästar, det gör jag verkligen, men tiden räcker inte till för allt jag vill göra. Jag har även andra intressen såsom fota, blogga och äventyra i skogen. Att försöka hinna med allt + skolan fungerar inte riktigt, det blir halvhjärtat, något som gör att det mesta blir lidande. På sistone har stallet kännts lite som en börda, det är roligt att träffa Tösen men allt annat runt omkring tenderar att kännas jobbigt och det har kännts som att jag alltid måste skynda mig för jag vill även hinna fota eller blogga innan dagen är slut, men när jag väl kommer hem är klockan ändå åtta och jag har ingen motivation över till att göra någonting mer. 
 
Att göra något halvhjärtat och att ha många bollar i luften är inget jag tycker om, jag föredrar att hålla saker och ting koncentrerade och istället lägga ner mycket tid och energi på dom. I början var inte detta ett problem med Tösen, stallet var mitt största intresse, men det har egentligen aldrig varit mitt kall här i livet. Jag kommer alltid älska hästar men jag är inte den som vill tävla och träna. Jag är snarare bara den som helst spenderar tid med dom och kanske rider en tur i skogen då och då om möjlighet ges. Att fota och skapa är något som känns som jag, något jag vill utvecklas i.  Hästar kräver tid och omsorg men jag känner att jag i det här läget inte kan ge Tösen den tid och omsorg hon är värd vilket i sin tur konstant ger mig dåligt samvete. Jag är i stallet fem dagar i veckan men det är inte helhjärtat alla gånger vilket inte är rättvist mot någon av oss, något som jag inte tvekar på att Tösen känner av.
 
Jag är också en sån som tror på att alla vi möter kommer in i våra liv för att lära oss någonting, även om vi kanske inte gillar en person så finns det alltid något man kan lära sig, vare sig det är ifrån dom eller om en själv. Tösen har varit någon som har lärt mig enormt mycket, hon har främst tvingat mig att konfrontera sidor av mig själv som jag aldrig skulle behövt konfrontera om jag inte hade varit fodervärd på en envis nordsvensk med en vilja av stål. Hon har också fått mig att inse det där med villkorslös kärlek, man kan aldrig förvänta sig att ett djur ska älska en tillbaka bara för att man tar hand om dom. Vissa gör det, men det är inget man kan förvänta sig. Jag har upplevt Tösen som väldigt "självständig", hon är inte den som kommer springandes mot en (om man inte har mat med sig) och hon är inte heller den som uppmärksamt lyssnar på ens minsta signaler och det måste jag acceptera henne för även om jag var inne i en period när allt jag ville var att kunna rida utan varken tyglar eller träns. Det kanske skulle kunna vara möjligt men då kommer frågan om tid upp igen. Djur har alltid något att lära en men jag kan inte låta bli att tänka att kanske är det dags för mig att stå på egna ben, så länge jag kan minnas har jag alltid haft en häst bakom mig. Innan Tösen var det Raisa och samtidigt red jag på ridskolan. Man skulle nästan kunna säga att hästar har varit en aktiv del av min identitet och det skrämmer mig lite att tänka på vem jag är utan dom och det är kanske just därför jag borde ta en paus, för att kunna fullborda mig själv på något sätt.
 
Som sagt så äger jag inte Tösen, jag har nämt det förut men anledningen till varför jag gavs möjlighet att rida Tösen var för att hålla henne i form. Hon har nämligen lätt för att lägga på sig vilket vi gång på gång har konstaterat att hon inte alls mår bra av. Tidigare i texten påpekade jag att jag inte längre är intresserad av hårda träningspass i paddocken, den ridningen är inte längre något som tilltalar mig. Tösen verkar inte heller tycka det är kul men det känns som att jag har en plikt att träna henne på ett visst sätt, och att tvinga Tösen att göra något känns mer och mer fel ju äldre jag blir. Det går emot det jag står för vilket leder till att jag känner mig som världens hycklare, säger en sak men gör en annan.
 
 
Det känns klart vilket håll jag lutar åt men det är fortfarande svårt. Fina häst. 
 
 
And though where the road then takes me,
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell

Many places I have been
Many sorrows I have seen
But I don't regret
Nor will I forget
All who took that road with me
 
The last goodbye - Billy Boyd
 
 
Vad som än händer kommer det förmodligen inte att innebära att jag måste säga adjö till Tösen helt och hållet, även om det just nu kan känns så.
 
 



Horses & People

 
 
Mamma följde med till stallet för några dagar sen och jag bad henne att ta lite bilder på mig och Tösen, det var länge sen sist. Tänker tillbaka på när den här bloggen enbart inriktade sig på hästar, då ville jag blogga om westernridning, men tiderna har förändrats och jag känner mig nöjd över vilken riktning den här bloggen har tagit, även om hästar fortfarande utgör en stor del av mitt liv. Det ligger en viss sorg över stallet just nu men livet går vidare. Har tagit det lugnt med Tösen de senaste dagarna och funderat på lite allt möjligt. När jag började rida Tösen kunde jag knappt rida en sväng i skogen på henne då hon vägrade att gå framåt, efter fem år finns tendenserna fortfarande kvar trots att vi har kommit en lång väg bort från det. Ibland undrar jag varför hon inte bara kan traska på som en "normal" häst när vi är ute och rider men samtidigt är det del av hennes personlighet liksom många andra av henns egenheter som ibland nästan kan driva mig till vansinne på en dålig dag när man har ont om tid. 
 
Ibland känner jag mig nära Tösen och ibland känner jag att det är precis som när vi började, jag antar att det viktigaste för mig är att inse och acceptera att hon är en egen individ med en egen (och mycket stark) villja. Hon lär aldrig bli hästen som lydigt följer efter en på löst grimskaft när man går i närheten av gräs, hästen som inte alltid är uppmärksam på vart jag har mina fötter. Nej, Tösen kommer alltid vara den häst som nästan får axlarna att gå ur led när man är ute och går vår/sommar/höst. Hon kommer alltid vara den smått klumpiga hästen som blir förvånad när jag helt sonika kan börjar vråla i panik över att jag har en vikt på 450 kg på mina tår, det har hänt några gånger. Trots det har hon aldrig klivit på varken mig eller någon annan när det verkligen gäller, till exempel vid avramlingar eller när hon har blivit rädd och kastat sig mot en av ren reflex.
 
Det finns förmodligen dom som skulle säga att jag borde ha bättre pli på henne och att jag borde vara strängare. Jag har provat det också när jag var yngre men det har varken fungerat eller känts rätt. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp, man ska inte känna konstant irritation över sin häst, önska att den kunde vara annorlunda, enklare på något sätt. Att vara med hästar ska vara avslappnande och roligt, att dessa djur ens låter oss komma nära och att de överhuvudtaget låter oss sitta på deras ryggar är ju helt galet när man väl tänker på det. Vi borde nöja oss där men vi människor har en tendens att alltid vilja ha mer. Att skala bort alla lager av förväntningar man har på sin häst kan nog vara nyttigt för oss, gå tillbaka till den där känslan man fick när man var liten och fick komma nära en häst för första gången, glädjen över att få klappa ett djur som var flera gånger ens egen storlek. Jag tror att hästar, liksom många andra djur, kan ge oss så mycket om vi bara är öppna för det. 
 
 
 
 



Bilder, uppdatering om livet & nystart

 
 
 
Efter ett långt och härligt lov var det dags att återvända till skolan, ännu vet jag inte vad sista året på gymnasiet har att bjuda på men jag har en bra känsla. Har hört många som säger att det andra året är det jobbigaste året så det känns ju skönt att ha det avklarat, och så jobbigt tyckte jag inte att det var, det var inte alltid kul men fick ett stipendium på skolavslutningen så man kan väl säga att jag fick lön för mödan. Måste säga att jag känner mig nöjd över att jag lyckades balansera skola, mina intressen och häst utan att känna någon särskild stress. Det här året har vi mestadels karaktärsämnen vilket känns kul, till skillnad från förra året när vi hade många "grundämnen" ( historia, idrott, naturkunskap osv).
 
Nog om skolan, den senaste veckan har jag jobbat lite med mitt nya skrivbord, hemmabygget. Några plankor och kryssben. Enkelt. Luftigt. Bra. Efter mina anvisningar är det pappa som i princip har gjort allt arbete, jag målade  dock benen. Skivan betsade vi med "mörk ek" vilket verkar bli väldigt snyggt ( Jag säger "verkar" då vi kanske måste behandla den igen beroende på hur träet reagerar, men hittills ser det bra ut! ) Har också kollat på många klipp och minimalism på youtube, personer som gör om sina rum och städar, det är sånt jag kollar på haha. Dels är det väldigt tillfredsställande att se hur det stegvis blir allt prydligare och dels är det kul att se andras stilar. Så jag har gjort några små justeringar i rummet och det känns bra att förenkla sin omgivning. Har också passaat på att rensa och organisera lite på datorn så det känns fräscht inför den nya terminen. Det kan hända att jag blir utan några Adobe program i några dagar i framtiden då rektorn har fixat en ny "deal" så istället för att bara ha några utvalda ska vi istället få tillgång till så många vi vill, vilket känns spännade även om tanken på att vara utan Bridge och Ps (även om det bara rör sig om knappt en dag) skrämmer mig haha. Men det är för något bättre och det innebär att jag kommer få chansen att prova Lightroom utöver Bridge och Ps. 
 
Det känns lite som att jag har gått in för en nystart. Att rensa ut grejer, både fysiska och digitala, ger mig en bra känsla, som någon slags terapi. Jag tror att vi ibland kan behöva någon slags nystart då och då, just det där med att rensa och göra om lite på rummet är något som, för mig, får fungera som någon slags metafor för nystart. Det är mycket som snurrar runt i huvudet just nu både bra saker men också saker som bär med sig stress ( körkortet till exempel ). Så det finns saker jag behöver styra upp och ta tag i så jag slipper ha dom gnagandes på mitt medvetande, jag vill få mycket gjort på samma gång men jag måste lära mig att ta ett steg i taget. När jag känner mig missnöjd och stressad över allt jag behöver göra så brukar jag zooma ut och tänka på universum och hur liten del jag utgör av allt detta. Även om vi är univerum och även om vi är viktiga så är många av våra vardagliga bekymmer inte det. Det är bara något påhitt om saker som människor borde göra, hur vi borde leva, när i livet vi borde göra vissa saker. Vi är den enda arten som behöver betala för att leva och det får mig att vilja ta det mesta  som har med vår samhällsstruktur att göra med en nypa salt.