Villovägar

 
 
Life is tricky baby,
stay in your magic 
- Unknown
 
 
 
 
Det verkar som att jag och aprilvädret har en del gemensamt. Från solsken till bitande kyla. Dramatiska moln som tornar upp sig som från ingenstans och som slänger en skugga på ett landskap som bara några ögonblick tidigare badade i solsken. Det är oförutsägbart och inte alltid lätt att förstå sig på, men även om det är våldsamt i sin gång är det också vackert och kraftfullt, ett tecken på att temperaturen stiger och naturen börjar vakna till liv. Som om moder jord testar sin potential. Ett helt spektrum av känslor som till en början känns överväldigande. Att känna kan vara skrämmande, vare sig det är eufori eller djup sorg, men hellre det än att inte känna någonting alls. Hellre det än att befinna sig i en gråzon som ger trygghet i utbyte mot syre. Glädje och sorg befinner sig på samma skala, ett försök till att kväva en kommer också att kväva den andra. Aprilvädret är en fas, en förberedelse. Ett startskott. Är du redo?
 
 



När världen känns för stor

 
 
Till alla vilsna själar
 
Det är lätt att måla upp en fasad av ett perfekt liv idag, vi plockar ut specifika delar ur vår vardag som vi väljer att visa upp samtidigt som det finns så mycket mer bortom bildens kanter, sådant som bara en själv ser. Jag har egentligen ingenting emot sociala medier eller sättet vi dokumenterar våra liv med fokus på höjdpunkterna, det jag tänker på är snarare hur lätt det är att känna sig ensam med sina problem, som om att man är den enda som har dom. 
 
Studenten närmar sig och även om jag är lycklig över många saker händer det rätt ofta att ett mörker smyger sig på och lägger sig som en tyngd på mina tankar. Vad som egentligen grundar sig i glädje vissnar och förvandlas till tvivel. Vilsen är ett bra ord för att beskriva hur jag känner mig just nu, jag vill kunna se vart jag är på väg men skogen är för tät och stigen gör kraftiga svängar. Känslan för äventyr är dock större än viljan att vända tillbaka men trots det är det sättet stigen delar sig som väcker en känsla av oro. Tiden räcker inte till för att gå på alla stigar så hur ska jag veta vilken som är den bästa, för mig? Människorna i min omgivning verkar veta precis när de ska vika av och vilka stigar de ska undvika för att komma dit de vill, som om de har blivit utrustade med en karta och att jag är den enda som inte fick någon. Den enda som inte vet var tusan jag är på väg.
 
 
 
 
Även om jag har det bra och är lyckligt lottad på många sätt verkar det som att jag är inne på en stig där det dyker upp snår som gör rispor i min hud när jag försöker ta mig igenom. Jag försöker inte låtsas som att mina problem är de största, det finns många som skulle ge allt för att bara behöva bekymra sig över taggiga snår men samtidigt får inte det mina rispor att sluta svida. 
 
Förr eller senare kommer risporna att förvandla min hud till pansar, alla stigar jag viker av på för att sen tvingas återvända kommer göra mig uthållig och en dag kommer jag att lära mig att älska den täta skogen där man inte ser vart stigen leder en, men jag är inte där riktigt än. Ännu skyggar jag undan för det mesta och snubblar över rötter som en följd av att jag ständigt håller uppsikt bakåt istället för framåt. 
 
 
 
 
Även om det på sitt sätt är vackert att vi idag kan ta del av andras liv via den digitala världen måste jag ibland påminna mig själv om att först och främst fokusera på mitt eget. Vilket såklart låter självklart men det jag menar är att när vi ser andras höjdpunkter är det lätt att bli missnöjd med sig själv, det man har åstadkommit känns helt plötsligt inte så fantastiskt längre och istället vill vi försöka hitta någon annans stig. En stig som vi kanske tror är lättare men som egentligen också har hinder som vi aldrig skulle kunna föreställa oss. När jag ser bilder från exempelvis andra länder är det lätt, åtminstone för mig, att längta efter något annat. "Om jag bara skulle ha varit där så..." är en giftig tanke som inte leder någonstans. Det är okej att låta andras bilder och berättelser ge en inspiration men man måste själv lära sig att hitta den där balansen, låter man vågen tippa över för mycket åt andra hållet kan det lätt leda till en känsla av avund, vilket inte bara är onödigt utan också förblindande då man riskerar att missa ens egna, unika, möjligheter.
 
Om två eller tre år vill jag blicka tillbaka på den här perioden i mitt liv och kunna säga till mitt yngre jag att det är okej att vara vilsen, det är okej att inte ha någon karta (och många av dom som hade en karta läste den fel), för så är livet och så är det att växa upp. Sluta vara så jävla rädd för att begå misstag och sluta vara så fixerad av tanken på den "rätta stigen" för det finns ingen, faktum är att du en dag kommer att föredra att gå där det inte ens finns någon stig. Ord som jag en dag önskar att jag kan säga med säkerhet, men skulle jag säga dom nu skulle jag vara en hycklare.
 
Det jag dock vet redan nu är att ens största svagheter har potential att bli ens största styrkor. Det handlar inte om att låsa in och förtränga oönskade känslor utan jag skulle snarare säga att det handlar om att konfrontera och lära sig att samarbeta. Mycket av det vi oroar oss över har en chans att lära oss något om oss själva, vi smider de verktyg som hjälper oss med det vi kämpar med, verktyg som sen också kan hjälpa någon annan som tror att hen är ensam i en värld som kan kännas alldeles för stor.
 
 



Att ta med sig naturen in

 
 
 Mitt rum har sett väldigt olika ut genom åren, jag har gått från att täcka varje vägg med hästaffischer till att rensa ut nästan varje onödigt föremål i mitt rum. Förra året påbörjade jag min resa mot att leva mer minimalistiskt, för mig är minimalism en filosofi. Det har inget att göra med hur många saker man faktiskt äger utan det handlar snarare om förhållandet man har till det man äger samt hur man konsumerar. Att man börja rensa ut och göra sig av med saker är/kan vara en följd. Trots det ser jag inte nödvändigtvis mig själv som en minimalist, jag ser inte mitt sätt att leva som en kategori och även om jag inte har något problem med att bli kallad minimalist bryr jag mig inte speciellt mycket om benämningar varken på mig själv eller andra. Jag bara gör mitt bästa för att lotsa mig genom livet och hittar jag en stig som verkar intressant så undersöker jag den.
 
Den senaste sidostigen som jag har börjat följa involverar växter och naturen, jag har insett att jag älskar växer och att jag gärna låter dom ta plats i mitt rum tillsammans med andra föremål som jag på något sätt har hittat, vare sig det är i en second hand butik eller på skogens mjuka golv. 
 
(Kan passa på att nämna att de bruna fasanfjädrarna i bilden till vänser är köpta för några år sen i en pysselbutik, idag hade jag aldrig köpt dom. Gjort är gjort men planen nu är att för varje fjäder jag själv hittar ska jag byta ut en av dom.)
 
 
 
 
Numera har jag till exempel en gardinstång som består av en gren samt en klädhängare av drivved. Det ger mer själ och karaktär samtidigt som det påminner mig om om någonting, en historia. De prickiga fjädrarna från en hakspett tar mig tillbaka till en ridtur med Tösen och drivveden på bokhyllan påminner mig om en dag när jag gick med mormor och morfar på stranden. Det jag omger mig med är levande och det finns ingenting som slår det, för mig är det är ovärderligt. Från ett minimalistiskt perspektiv så handlar det om att inte låta det man äger bli en del av ens personlighet. När jag var mindre var det definitivt något som jag föll för, det fanns faktiskt en tid när jag tog med mig vissa böcker till skolan för jag tänkte att om vårt hus började brinna när jag var borta skulle jag inte kunna rädda dom, haha. Idag gillar jag att hålla ögonen öppna och sparsamt samla saker jag tycker om, till skillnad från när jag var liten låter jag dom inte utgöra min personlighet, istället tänker jag att det är på grund av min personlighet som jag samlar dom. De reflekterar den även om de inte utgör den.
 
 
 
 
Just det där med att samla drivved är något som jag förknippar med utflykter och äventyr då min mamma alltid brukade ta med mig och min bror till kusten för att leta vackra trädformationer. Kanske är det anledningen till varför jag har placerat en halvrostig gammal hink vid skrivbordet där jag i fortsättningen tänker samla drivved, något som får symbolisera de smä äventyr jag har varit på.
 
 
 



Grannens kor & några ord om Stockholm

 
 
Det känns en aning märkligt att återgå till det normala efter det som hände i vår huvudstad Stockholm, det är tragiskt att sånt här ska behöva hända både här och i resten av världen. Det viktigaste att komma ihåg dock är att varken bli fientliga eller misstänksamma mot varandra. Ondska föder mer ondska och det är inte svaret vi söker. Låt detta ena istället för att splittra oss. Människor runt om i världen lever i skräck varje dag på grund av olika anledningar och även om det inte förminskar smärtan denna händelse orsakade måste vi fortsätta att röra oss framåt hand i hand, jag är orolig för att vissa kommer börja röra sig bakåt, söka sig till de gamla hjulspåren som ter sig tryggare men som inte har något annat än stängda dörrar att erbjuda. 
 
 
Dessa bilder fotade jag någon gång i slutet av mars men efter att ha redigerat dom glömde jag bort dom för en stund, ljuset var inte det bästa och därför valde jag att göra dom svartvita, något som jag verkligen tycker passar kor av någon anledning.
 
 
 
 



Berättelsen om varför jag blev vegetarian + några tips

Att äta vegetariskt är numera inget anmärkningsvärt eller chockerande, faktum är att många har en väldigt öppen syn till det hela vilket är en positiv utveckling, samtidigt är det inte längre någon nyhet att vegetarisk kost både är skonsammare för miljön och för hälsan. Syftet med den här texten är inte att konvertera någon utan jag vill dela med mig om en livsstilsförändring jag gjorde förra året samt nämna varför/hur jag övergick till en vegetarisk kost i hopp om att kanske inspirera eller motivera någon som antingen funderar på att bli vegetarian eller någon som bara skulle vilja börja äta lite mer vegetariskt några dagar i veckan.
 
 
Himlen hade börjat få inslag av rosa och jag var på väg hem från stallet. Trots den närliggande motorvägen var det knäpptyst. Det var en vacker sommarkväll och jag minns att jag hade hoppat av cykeln för att kunna stanna upp och bara njuta. Från där jag gick hade jag god uppsikt över motorvägen som delade landskapet mitt itu, det enda fordon som befann sig på vägen var en lastbil med blå hytt och ett vitt släp med tre ränder som gick i blått, rött och gult. Tre ränder som jag kände igen alltför väl. En känsla av sorg dök upp och det var den synen som gjorde att jag bestämde mig, inget djur skulle tvingas in i en sådan lastbil, åtminstone inte för min konsumtion.
 
När jag tänker tillbaka på varför jag valde att bli vegetarian handlade det i grund och botten om djuren och det är på kanske främst tack vare min granne som jag numera älskar bönor och linser, haha. Jag ser min grannes kor varje dag, sommar som vinter. Deras hage och lösdriftshall finns knappt 50 meter från vårt hus och det har gett mig en chans att betrakta kor på första parkett. Jag har sett kalvar födas och följt deras uppväxt, jag har sett hur kor tar hand om deras kalvar och jag har framför allt sett hur fantastiska dessa djur verkligen är.
 
 
 
 
 
 
Jag vill skriva att kor är bland de mest uttrycksfulla djur jag någonsin har sett men samtidigt tror jag alla djur, oavsett sort, är det om man bara tar sig tid att studera dom. Idag är det inte så många som har någon kontakt med djur, speciellt inte djur som kor, grisar och höns. Det har skapat ett slags objektifierande där många djur endast ses som en vara, till för vår konsumtion. Jag minns väldigt väl en händelse för flera år sen när kökspersonalen på min gamla skola satte upp bilder på kor, kycklingar och grisar för att tydligt visa vilket sorts kött maten var gjord av, i fall man till exempel inte åt fläsk. Dessa bilder tvingades dom dock ta ner då många elever kände sig illa till mods. Efter att bilderna var borta var allt frid och fröjd igen. Nu tror inte jag att folk inte förstår vad det är dom äter, men det är ett bra exempel på relationen som många har till kött, en del vill helst inte se.
 
En annan händelse som jag har ett starkt minne av var när kalvningen började förra våren. Den första kalven föddes tidigt och när marken var bar och luften doftade sådär härligt som den bara kan göra under den här årstiden, kalven sprang runt i hagen, full av livsenergi. Det gick inte att ta miste på den där kalvens lycka och jag kunde inte låta bli att le som en dåre på andra sidan åkern när jag såg dess små krumsprång. Det är på grund av de här händelserna som jag personligen övergick till en mer växtbaserad kost för det kändes som att jag inte var sann mot mig själv. Efter att ha beundrat dessa djur under en längre tid kände jag mig lite som en hycklare. Låt mig bara inflika att jag inte ser ned på de som äter kött, det här handlar bara om vad jag personligen kände. Även om jag tror på att intresset för vegetarianism bara kommer öka framtiden så tror också att det är något som man måste ge tid. Det handlar om att ge ett alternativ och skapa en slags nyfikenhet, jag tror vi är på god väg trots allt.
 
 
 
 
 
 
I min familj hade vi i princip inga vegetariska dagar och det hela kändes väldigt överväldigande till en början. Jag brukade tillhöra de som trodde det skulle bli svårt att ge upp vissa rätter men jag tror att det är tack vare att jag tog det stegvis som jag fann det enkelt. Till en början kunde jag inte ens laga mat och att då börja laga något som man inte ens var bekant med var en utmaning i sig, sakta men säkert började jag dock bygga upp mina kunskaper och jag gick från att äta vegetariskt en dag i veckan till två dagar i veckan till tre...osv. Till slut ville jag bara äta vegetariskt för jag trivdes så bra med det. Jag har läst både och om människors upplevelser med vegetarisk kost, för min del, liksom många andra, har det bara varit positivt men det gäller att alltid lyssna på sin kropp och att inte enbart förlita sig på produkter som är till för att efterlikna kött.
 
 
 
 
 
 
5 Tips till dig som vill börja äta mer vegetariskt
 
1. Ta det stegvis
Rom byggdes inte på en dag, som man brukar säga. Vissa blir väldigt motiverade av att bestämma sig för något och sen köra på det till 100%. Om jag ska vara ärlig så tror jag inte riktigt på den taktiken i det här fallet, det skapar bara en situation där det är svårt att lyckas men lätt att misslyckas. Börja kravlöst och bygg därefter vidare, det hjälper till med att skapa en känsla av framgång som gör att man tycker det är kul.
 
2. Stirra dig inte blind på mineraler, vitaminer och proteiner till en början
Det här kan ha varit mitt största misstag, det är visserligen både bra och viktigt att ha en kunskap om vitaminer och mineraler, men det gäller oavsett vad man äter. Innan jag började äta vegetariskt gjorde jag en del research och det kändes som att jag aldrig skulle klara det, "Ska det verkligen vara såhär krångligt?!". Vissa målar upp det som att falukorv med pulvermos är den optimala rätten som innehåller alla vitaminer och mineraler man behöver, istället för en skål med bulgur, linser, bönor, grönsaker och frön. Sanningen är dock att det nästan är svårt att inte få i sig det man behöver om man äter en varierad kost. Samma sak med proteiner, den finns en väldigt proteinhets idag och även om proteiner är viktigt så behöver vi inte riktigt lika mycket som många verkar tro. Så låt dig inte skrämmas, sådant kan man lära sig mer om när man har blivit varm i kläderna.
 
3. Hitta dina basrecept
Hitta några enkla recept som du gillar och låt det vara din grund, därefter kan du börja göra justeringar och bygga vidare. Det jag har märkt med vegetarisk mat är att det finns oändliga kombinationer så det är väldigt tacksamt på det sättet, det går alltid att slänga ihop något. 
 
4. Ha en bra inspirationskälla
Speciellt i början hjälper det att ha någonting som hjälper till att hålla en motiverad och nyfiken. Själv följer jag en hel del bloggar och några YouTube kanaler. Det hjälper till att hålla en på banan.
 
5. Om du går i skolan: Börja med att skriva upp dig för vegetarisk kost där
 Varför inte äta en vegetarisk lunch på skolan? Nu kan jag inte tala för standarden på alla skolor men av egna erfarenheter och från det jag har hört är standarden numera rätt hög. Något som jag dock tycker är synd är att skolan serverar ganska mycket quorn och sojaprodukter, något som jag är väldigt skeptisk till. Det är bra att det finns alternativ men om man planerar på att börja äta vegetariskt helt så rekommenderar jag varken soja eller quorn, bönor och linser är mycket bättre.
 
 
 
 
 
 
I framtiden skulle jag vilja göra lite mer inlägg om mat/matfoto (med fokus på bilderna) så detta inlägg kanske kan få fungera som en introduktion, även om jag förmodligen inte kommer bli en matbloggare så tycker jag det är kul att läsa + så skulle jag vilja bli bättre på att fota mat, det ger en chans att kombinera två intressen.
 
 
 



Kärnvärderingar | Nytt kapitel

Det är någonting med våren som inspirerar till förändring, kanske är det inte så konstigt med tanke på de uppenbara förändringarna som sker i naturen, återfödelse och tillväxt. Ännu är snötäcket rätt tjockt här i Västernorrland men det är skiftet i luften som indikerar att något är på gång. Det här här jag skrattar lite för mig själv, endast de från norrland kan titta ut på ett snötäckt landskap men ändå kalla det för vår (rätta mig om jag har fel), haha.
 
Det går dock snabbt så här års, innan man vet ordet av det är marken bar och vi träder in i årstiden som så många, liksom jag, förknippar med förändring. Så under en förmiddag satte jag mig ned och försökte tänka ut hur jag vill forma den här bloggen och vilka sorts inlägg jag vill fylla den med. Corinne Alexandras inlägg "New Blog Resolution: Stop Contributing to the Noise" fick mig att börja fundera på vad det är som känns viktigt för mig, att skapa meningsfullt material blir lättare om man vet var man står, även om jag tycker det är viktigt att inte låsa sig, bara låta det fungera som en guide och inspiration om det är en röd tråd man är ute efter.
 
 
 
 
 
 
Svårt att sätta ord på vad man vill skapa men följande stycken ett försök till att strukturera upp just det:
 
 
 
 
Foto
Såklart. Det är bilderna som motiverar mig till att blogga, de är dom som väcker min kreativitet och det är genom dom som jag skapar mitt eget lilla kungadöme där jag kan lyfta fram mitt perspektiv av världen. Men vad vill jag förmedla med bilderna? Dova och något matta bilder med mustiga färger, imperfekta bilder som fångar stunden. Jobba med bildserier som dokumenterar och berättar om en upplevelse. Skapa en atmosfär. Finna sätt att göra de mest vardagliga upplevelserna till ett äventyr genom att lägga märke till både det stora och det lilla. 
 
Texter
Att skriva är kul och definitivt något jag vill göra mer av, skriva ned mina tankar och skriva med en innebörd. Själv gillar jag att läsa allt ifrån vardagstankar till informativa/motiverande listor som kommer med rubriker som "Hur man blir en morgonmänniska?". Börja lägga ned tid på texten och reflektera istället för att bara slänga ut några ord.
 
Vardag | Livsstil
Det som driver det hela, det som ger personlighet. Den här rubriken känns lite som det där spännande utrymmet där man förvarar "Övrigt". Det är här jag vill expiriementera lite och låta det växa fram. Är det möjligt att ha en tydlig livsstil när man är 18 år liksom? Jag tänker mig dock att det är här jag kan blanda in mat, diverse äventyr/utflykter, saker jag gillar och andra små vardagliga saker som på något sätt stämmer överens med den atmosfär jag vill skapa här. Om några månader kanske jag kan vara mer exakt och eventuellt börjat organisera den där "Övrigt" lådan där saker börjar hitta sin plats istället för att ligga huller om buller.
 
 
 
 
 
Bild från den här inlägget.
 
Kärnvärderingar
 
• Kvalité före kvantitet
Gör inget halvdant och publicera inget som inte känns 100%. Låt inte tiden vara ett hinder, det går alldeles utmärkt att jobba med ett inlägg under flera dagar om det behövs (istället för att sitta och skriva för att sen märka att man har missbedömt tiden varav man hastigt avslutar och klickar på "publicera" bara för att få upp ett inlägg). Låt det ta tid.
 
• Minimalism
Minimalism är framtiden eller borde vara åtminstone. Dock ett begrepp som man kan och får tolka olika, för mig handlar det om hållbar utveckling. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att inte äga någonting alls utan snarare att tänka efter vad det är man äger och varför. Tänka på hur man konsumerar och sträva efter att leva enkelt. Detta är något som jag vill att bloggen ska spegla.
 
• "No noice"
Nämnde det i början av texten med inlägget som jag vart inspirerad av. Publicera med en tanke bakom, om inte annat, låt bli.
 
• Autenticitet
Att hitta sin egen röst och inte låta sig svepas bort i vad man tror man borde göra/skriva om. Det kommer märkas om det inte kommer från hjärtat. 
 
 
 
 
 
 
 
Hur?
 
Låta inläggen ta tid men sikta mot att publicera varannan dag
För att detta ska vara möjligt gäller det att skapa en någon slags struktur, en dag i veckan kanske man låter texten väga tyngst och en annan dag låter man fokuset ligga på bilderna. Det är också bra att hitta något som återkommer, som en månadssummering. Många av de bloggar jag själv gillar att läsa har inlägg som återkommer, samma ram men med varierande innehåll. Kul att läsa samtidigt som det både underlättar och gör det roligare att skriva när man kan vara förberedd. 
 
Skapa först, konsumera sen
Att leta inspiration i all ära men jag vet att jag själv ofta fastnar framför andras material istället för att skapa eget. Det är en skön känsla att ha suttit och arbetat med något och sen kolla på andras arbeten. 
 
Strunta i statistiken
Det borde inte spela någon roll om det är 0 som läser eller 10 000.
 
 
 
I ett nötskal. Det tar tid att utveckla en bra blogg och hitta sin nisch. 
 
 



Joy | Några hundporträtt

 
 
 
Några tankar kring husdjur...
Hundar får mig att tänka på framtiden. Kanske är det tack vare den vanliga frågan "Har du några husdjur?" som jag alltid har varit lite butter över det faktum att jag inte har haft några husdjur under min uppväxt...Vilket egentligen inte är speciellt ovanligt men nästan alla mina kompisar under lågstadiet hade antingen en hund eller en katt så kändes det en aning påtagligt just då. Visserligen har jag ju alltid varit omgiven av djur och aktivt hållit på med hästar sen jag var 7 år, så jag ska inte klaga. 
 
Jag har sen långt tillbaka accepterat det faktum att mina föräldrar inte kommer gå med på att skaffa något husdjur utan det får komma när jag flyttar hemifrån. För fyra år sen kändes det såklart väldigt avlägset men nu när jag är 18 känns det inte riktigt lika långt bort och jag blir istället glad när jag tänker på att en dag, då minnsan. Även om det lär dröja ett tag till. Vissa människor planerar hur många barn dom vill ha, jag tillhör definitivt dom som planerar hur många och vilka djur dom vill ha. Även om jag lär börja min karriär som djurägare med en katt så hoppas jag någon gång på att adoptera en hund som älskar att gå på äventyr lika mycket som jag, vi skulle bli ett bra team. Så till min framtida hund: Låt oss upptäcka massor av nya stigar och finna nya platser tillsammans.
 
 
 
 
 
 
Från imposter syndrome till husdjur, en aning slumpartat men samtidigt är tanken på husdjur något jag ser fram emot och när jag ändå hade några bilder på en hund, som togs i samma veva som bilderna på Moa, så tog jag tillfället i akt att skriva om det. Vill definitivt börja skriva mer, i kombination med bilder, än så länge funderar jag fortfarande om vad jag kan skriva om då jag vill att det ska ha en mening, trots det känner mig förhoppningsfull. Min uppgift nu blir att tänka efter vad det är jag står för och vad det är jag kan bidra med.
 
 



2017 | Mål & Riktlinjer

 
 
 
☽ Skriva & Rita mer
Vill bli säkrare i min handstil och med enkelhet kunna överföra det jag ser för mitt inre till ett papper, jag tror jag måste identifiera min stil och träna på den en kort stund varje dag. Jag jagar ingen perfektion utan vill bara kunna skapa något med mina bara händer, det är något vackert med det. Det kommer bli en utmaning för mig och min förhoppning är att jag till slut ska komma över den där tanken om att det finns ett "rätt och fel".
 
Dokumentera bättre
Jag vill bli bättre på att verkligen ta mig tid att skriva ned någonting varje dag, vare sig det är planering, något jag tyckte var roligt den dagen eller bara en tanke jag vill hålla kvar vid. Att reflektera över dagen och skriva ner små glimtar tror jag förhindrar att man går som på autopilot. Jag vill ta mig genom vardagen med en slags medvetenhet, notera små fina händelser.
 
Ta körkort
Finns inte så mycket all tillägga, jag har kommit en bit på vägen (haha) men övningskörningsskylten ska bort och kortet ska tas!
 
Göra mer planerade fotograferingar
Även om jag älskar att dra ut på en spontan fotorunda så kan det vara kul att verkligen planera också. Tänka ut en historia, hitta en bra plats och ha bra rekvisita. I år vill jag låta det ta tid och ta den långa vägen ibland. Tror gymnasiearbetet gav mig en introduktion till det hela och jag märkte att det var inte så tokigt att sätta sig ned och planera i förväg. 
 
 
 
 
 
 
☽ Fortsätta med yoga & bygga upp konditionen
Att träna yoga har verkligen varit givande för mig, jag tycker om det lugna tempot samt att det kräver fokus. Jag har märkt stora skillnader i hur min kropp känns och det är motivation nog för att vilja fortsätta. Sen när underlaget är bra vill jag ta upp löpningen igen, jag sprang under våren/sommaren förra året och även om det var väldigt jobbigt i början så tyckte jag samtidigt att det var väldigt härligt. Det är kul att känna hur snabbt kroppen kan bygga upp konditionen, känslan av att kunna lägga i en högre växel de sista hundra meterna och känna hur kroppen arbetar för en är ganska mäktigt på något sätt. Att lära känna kroppen bättre och bygga upp den är alltid en god idé.
 
Bli bättre på att laga mat
Förra året när jag bestämde mig för att bli vegetarian började jag laga min mat själv, något som har varit både spännande och frustrerande (ibland blir det verkligen inte bra). Nu skulle man väl kunna säga att jag har nått en punkt där jag vet på ett ungefär vad som fungerar och vad som inte gör det. Dock så finns det mycket kvar att lära, många recept kvar att pröva och många smaker att upptäcka (detta får gå hand i hand med att jag vill bli bättre på att fota mat)!
 
Vara nyfiken & lära mig mer på egen hand
Ta reda på saker och ting som intresserar mig helt enkelt, det finns otroligt mycket information/tips att hämta på internet och jag vill ta tillvara på det.
 
 
 
 
 
☽ Lägga ned mer tid på instagram & bloggen
Höja kvalitén och bara få ut mina bilder, det spelar ingen roll hur många som ser dom, det som räknas är att jag känner mig nöjd och att jag har slutfört något. Sen är det såklart kul med en publik men samtidigt tror jag det kan vara något positivt med att låtsas som att ingen ser det eftersom det ger en slags frihet att uttrycka sig precis som man vill, det släpper pressen. Det borde inte spela någon roll om det är en som kollar eller 10 000. Autenticitet och kvalité.
 
Konsumera mindre & bättre
Känns som att jag har nämnt minimalism många gånger under det senaste halvåret men det är verkligen ett koncept som jag försöker leva efter. Jag har precis blivit bekant med det så jag är ingen expert ännu även om jag kan tycka att det är rätt så simpelt egentligen, minimalism skulle man ju kunna säga handlar om att göra det enkelt. Det har utan tvekan förändrat hur jag ser på väldigt mycket här i livet, fått mig att inse saker och ting. Billigt är bra brukar man säga men är det verkligen det? Under 2017 vill jag göra bättre, medvetna, val.
 
 



Snöoväder, fantasi & en övergiven lada

 
 
Just nu vräker snön ner och på bara en dag har snödrivorna vuxit som om det hade varit vinter i en månad, sittandes i bussen på väg till skolan passerar man isklumpar till bilar, bärgare och plogbilar omvartannat. Det är nästan en slags apokalypskänsla i luften (som ett resultat av ett sinne med vild fantasi). Dagar som dessa kan jag inte låta bli att begrunda någon slags undergång, det låter väldigt märkligt och kanske lite oroväckande men tanken på att allt skulle vändas upp och ned är lite spännade på något sätt. Jag vill såklart inte att det ska hända på riktigt men det är väl det som gör den tanken så lockande, tänk om liksom, vad händer när hela samhällsstrukturen rasar samman? Tror jag har läst för mycket fantasy haha.
 
 
 
 
Skämt åsido så tycker jag det är viktigt att stretcha fantasin så ofta man kan. Samtidigt som den kan skapa fantastiska världar som man ser för sitt inre så skulle jag säga att fantasin också hjälper oss att skapa en slags förståelse för allt levande i vår omgivning, med hjälp av den kan vi lättare föreställa oss hur andra har det samt hur de kan uppleva saker och ting. Fantasi skulle jag vilja påstå är som en "hemlig" ingrediens som verkligen framhäver allt den kommer i kontakt med. Kunskap och fantasi kan leda till nya uppfinningar. Kreativitet och fantasi kan leda till verk som har chans att påverka och inspirera andra människor. 
 
 
 
 
 
 
Från det ena till det andra: Några dagar innan snöovädret drog igång tog jag en promenad till stallet och stannade
en stund vid en gammal lada, träet är sådär underbart väderbitet och charmigt.
 
 
 
 
 
 
Som jag nämnde tidigare har årstiden verkligen skiftat till vinter, just vintern är den årstid som jag fortfarande kämpar lite med, nysnön är vacker men mörkret infinner sig allt tidigare och kylan får mina fingertoppar att domna och skifta i blått. Behöver jag ens säga att jag inte hanterar kyla speciellt bra? I år tänker jag dock inte famla runt i mörkret, inleder man en strid mot en årstid får man förbereda sig på nederlag, och eftersom vintern varar i flera månader i detta nordliga land så får jag helt enkelt arbeta med istället för emot. Tidigare har jag känt att vintern begränsar. Det blir svårare att fota och det är lite bökigare att gå ut, inte som på sommaren när man bara kan springa ut barfota. Igår skrev jag dock en kort liten text bara för att motivera mig själv genom hela vintern, hur kall och lång den än blir. Fokuset låg lite på att se det hela som en möjlighet att arbeta på sig själv, vare sig det är att skriva/rita mer, köra mer yoga eller lägga ned lite extra tid på att laga mat. Vintern är trots allt vacker på många sätt och det är ett utmärkt tillfälle att utvecklas, reflektera och läsa. ( Förra året läste jag A Song of Ice and Fire  och iår funderar jag på att läsa Lord of the rings. Finns inget bättre än episk fantasy på vintern känner jag, den ultimata årstiden för att upptäcka en ny värld.) Efter att ha funderat lite så tycker jag det ska bli härligt med vinter, det bästa är ju att verkligen älska alla årstider så att man till fullo bara kan släppa taget och följa med genom årets gång istället för att försöka klamra sig fast vid ett sjunkande skepp.
 
 



Vissna ormbunkar & onsdagstankar

 
 
Något jag har tänkt på ett tag nu är hur mycket kapacitet varje enskild människa besitter, vi kan lära oss nästan vad som helst, bara vi lägger manken till. Jag blir väldigt inspirerad av människor som tecknar sådär hastigt och enkelt. Skissliknande teckningar som nästan ger ett slarvigt intryck men som samtidigt besitter någonting som får en kolla en gång till, den där konstnärliga känslan. Varje gång jag ser något i den stilen, vilket är ganska ofta, har jag tänkt att sådär vill jag också kunna teckna, den tanken följs av en annan "synd bara att jag inte är bra på att rita" tanke och så lämnar jag det där. Men så en dag dök det upp en annan tanke, varför börjar jag bara inte att träna då? En sån enkel fråga med ett så svårt svar, varför inte egentligen? Om jag nu verkligen vill någonting hur kommer det sig att jag bara inte börjar? Jag kan fortfarande inte svara på den frågan men jag insåg att det egentligen inte fanns några ursäkter, vi lever i en tid där det så lätt att lära oss saker. Idag finns det gratis information att hämta om nästan vad som helst vare sig det är att teckna, fota, designa, skriva, skapa musik eller bara lära sig mer om något ämne i allmänhet. Vi har så många resurser men ändå är det som att vi är rädda att börja, rädda för vad vi skulle kunna åstadkomma.
 
Kanske är vi lite lata också, det är alltid svårast att börja. Speciellt när det är något nytt, allt man ser är slutmålet och när man börjar är det svårt att låta bli att jämföra sig. Istället för att finna någon slags motivation ger många upp, " jag kommer aldrig blir bra." Vad vi ofta glömmer bort är att vi har alla börjat någonstans, eftersom att jag just nu håller på att övningsköra så tar jag det som ett exempel. Vet inte hur många gånger jag ville ge upp i början bara på grund av dragläget. Motorstopp på motorstopp, jag tänkte att det här kommer jag aldrig att lära mig, men så en dag gick det bara och man förstår inte hur man kunde tycka det var så otroligt svårt. Vad det än gäller får vi alla motorstopp någon gång ibland här i livet, det kan hända vem som helst och då är det bara att stänga av och starta om, inga konstigheter. 
 
 
 
 
Ibland när jag kollar på mina bilder kan jag känna mig missnöjd, jag börjar ifrågasätta mig själv och precis när jag nästan vill ge upp påminner jag mig själv om att om mitt femtonåriga jag hade sett vad jag skulle komma att skapa i framtiden skulle den yngre versionen klappa händerna i förtjusning. Med det menar jag inte att man ska nöja sig men ibland är det kanske viktigt att påminna sig själv om att det hela är en resa och att man konstant utvecklas även om det kanske inte känns så alla gånger. En annan aspekt som jag tycker är viktig är det faktum att det inte finns någon slutdestination, har man satt en sådan begränsar man sig själv, man kan ha mål men aldrig en slutdestination. Det går alltid att expandera.
 
Det här är något jag försöker ta med mig när det kommer till att teckna, att måla stora verklighetstrogna tavlor kommer inte vara det jag vill göra. Det jag vill är att bli säkrare i mitt skapande, att rita för hand utmanar mina tankar om att allt måste vara perfekt. Det blir sällan perfekt när man ritar och suddar man alltför mycket kommer papperet till slut att ta skada, bara tanken på att man endast har x antal försök på sig att göra det "rätt" får en perfektionist att svettas. Så att rita är något jag vill bli bättre på även om jag nöjer mig med att kunna skapa "snyggt kludd", konsten att se en bild för sitt inre och sen förflytta den bilden till papperet.
 
 
 
 
Du kan lära dig själv vad som helst. Det är nästan skrämmande att tänka på alla outforskade möjligheter.
 
 



Tankar kring Tösen

 
Bild från December 2015.
 
Jag trodde aldrig jag skulle behöva stå inför det beslut jag står inför nu. Det värsta är kanske att jag inte ens behöver, allt skulle kunna fortsätta som vanligt, men det är knappt jag själv vet vad jag vill. När jag började rida min foderhäst Tösen nådde mina ben knappt nedför sadeln, inte för att jag var liten utan det var snarare Tösen som var stor. Den här hästen och jag har gått igenom mycket, både hon och jag har utvecklats tillsammans på alla möjliga sätt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och Tösen har utgjort en väldigt stor del av mitt liv under en väldigt lång tid, något jag är tacksam för. För att komma till saken någon gång så funderar jag på att sluta rida Tösen. Allt är bara tankar än så länge och jag velar konstant fram och tillbaka, målet med det här inlägget är egentligen bara att sortera mina egna tankar och kanske finns det någon som läser som känner igen sig. Jag älskar Tösen och jag älskar fortfarande hästar, det gör jag verkligen, men tiden räcker inte till för allt jag vill göra. Jag har även andra intressen såsom fota, blogga och äventyra i skogen. Att försöka hinna med allt + skolan fungerar inte riktigt, det blir halvhjärtat, något som gör att det mesta blir lidande. På sistone har stallet kännts lite som en börda, det är roligt att träffa Tösen men allt annat runt omkring tenderar att kännas jobbigt och det har kännts som att jag alltid måste skynda mig för jag vill även hinna fota eller blogga innan dagen är slut, men när jag väl kommer hem är klockan ändå åtta och jag har ingen motivation över till att göra någonting mer. 
 
Att göra något halvhjärtat och att ha många bollar i luften är inget jag tycker om, jag föredrar att hålla saker och ting koncentrerade och istället lägga ner mycket tid och energi på dom. I början var inte detta ett problem med Tösen, stallet var mitt största intresse, men det har egentligen aldrig varit mitt kall här i livet. Jag kommer alltid älska hästar men jag är inte den som vill tävla och träna. Jag är snarare bara den som helst spenderar tid med dom och kanske rider en tur i skogen då och då om möjlighet ges. Att fota och skapa är något som känns som jag, något jag vill utvecklas i.  Hästar kräver tid och omsorg men jag känner att jag i det här läget inte kan ge Tösen den tid och omsorg hon är värd vilket i sin tur konstant ger mig dåligt samvete. Jag är i stallet fem dagar i veckan men det är inte helhjärtat alla gånger vilket inte är rättvist mot någon av oss, något som jag inte tvekar på att Tösen känner av.
 
Jag är också en sån som tror på att alla vi möter kommer in i våra liv för att lära oss någonting, även om vi kanske inte gillar en person så finns det alltid något man kan lära sig, vare sig det är ifrån dom eller om en själv. Tösen har varit någon som har lärt mig enormt mycket, hon har främst tvingat mig att konfrontera sidor av mig själv som jag aldrig skulle behövt konfrontera om jag inte hade varit fodervärd på en envis nordsvensk med en vilja av stål. Hon har också fått mig att inse det där med villkorslös kärlek, man kan aldrig förvänta sig att ett djur ska älska en tillbaka bara för att man tar hand om dom. Vissa gör det, men det är inget man kan förvänta sig. Jag har upplevt Tösen som väldigt "självständig", hon är inte den som kommer springandes mot en (om man inte har mat med sig) och hon är inte heller den som uppmärksamt lyssnar på ens minsta signaler och det måste jag acceptera henne för även om jag var inne i en period när allt jag ville var att kunna rida utan varken tyglar eller träns. Det kanske skulle kunna vara möjligt men då kommer frågan om tid upp igen. Djur har alltid något att lära en men jag kan inte låta bli att tänka att kanske är det dags för mig att stå på egna ben, så länge jag kan minnas har jag alltid haft en häst bakom mig. Innan Tösen var det Raisa och samtidigt red jag på ridskolan. Man skulle nästan kunna säga att hästar har varit en aktiv del av min identitet och det skrämmer mig lite att tänka på vem jag är utan dom och det är kanske just därför jag borde ta en paus, för att kunna fullborda mig själv på något sätt.
 
Som sagt så äger jag inte Tösen, jag har nämt det förut men anledningen till varför jag gavs möjlighet att rida Tösen var för att hålla henne i form. Hon har nämligen lätt för att lägga på sig vilket vi gång på gång har konstaterat att hon inte alls mår bra av. Tidigare i texten påpekade jag att jag inte längre är intresserad av hårda träningspass i paddocken, den ridningen är inte längre något som tilltalar mig. Tösen verkar inte heller tycka det är kul men det känns som att jag har en plikt att träna henne på ett visst sätt, och att tvinga Tösen att göra något känns mer och mer fel ju äldre jag blir. Det går emot det jag står för vilket leder till att jag känner mig som världens hycklare, säger en sak men gör en annan.
 
 
Det känns klart vilket håll jag lutar åt men det är fortfarande svårt. Fina häst. 
 
 
And though where the road then takes me,
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell

Many places I have been
Many sorrows I have seen
But I don't regret
Nor will I forget
All who took that road with me
 
The last goodbye - Billy Boyd
 
 
Vad som än händer kommer det förmodligen inte att innebära att jag måste säga adjö till Tösen helt och hållet, även om det just nu kan känns så.
 
 



Horses & People

 
 
Mamma följde med till stallet för några dagar sen och jag bad henne att ta lite bilder på mig och Tösen, det var länge sen sist. Tänker tillbaka på när den här bloggen enbart inriktade sig på hästar, då ville jag blogga om westernridning, men tiderna har förändrats och jag känner mig nöjd över vilken riktning den här bloggen har tagit, även om hästar fortfarande utgör en stor del av mitt liv. Det ligger en viss sorg över stallet just nu men livet går vidare. Har tagit det lugnt med Tösen de senaste dagarna och funderat på lite allt möjligt. När jag började rida Tösen kunde jag knappt rida en sväng i skogen på henne då hon vägrade att gå framåt, efter fem år finns tendenserna fortfarande kvar trots att vi har kommit en lång väg bort från det. Ibland undrar jag varför hon inte bara kan traska på som en "normal" häst när vi är ute och rider men samtidigt är det del av hennes personlighet liksom många andra av henns egenheter som ibland nästan kan driva mig till vansinne på en dålig dag när man har ont om tid. 
 
Ibland känner jag mig nära Tösen och ibland känner jag att det är precis som när vi började, jag antar att det viktigaste för mig är att inse och acceptera att hon är en egen individ med en egen (och mycket stark) villja. Hon lär aldrig bli hästen som lydigt följer efter en på löst grimskaft när man går i närheten av gräs, hästen som inte alltid är uppmärksam på vart jag har mina fötter. Nej, Tösen kommer alltid vara den häst som nästan får axlarna att gå ur led när man är ute och går vår/sommar/höst. Hon kommer alltid vara den smått klumpiga hästen som blir förvånad när jag helt sonika kan börjar vråla i panik över att jag har en vikt på 450 kg på mina tår, det har hänt några gånger. Trots det har hon aldrig klivit på varken mig eller någon annan när det verkligen gäller, till exempel vid avramlingar eller när hon har blivit rädd och kastat sig mot en av ren reflex.
 
Det finns förmodligen dom som skulle säga att jag borde ha bättre pli på henne och att jag borde vara strängare. Jag har provat det också när jag var yngre men det har varken fungerat eller känts rätt. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp, man ska inte känna konstant irritation över sin häst, önska att den kunde vara annorlunda, enklare på något sätt. Att vara med hästar ska vara avslappnande och roligt, att dessa djur ens låter oss komma nära och att de överhuvudtaget låter oss sitta på deras ryggar är ju helt galet när man väl tänker på det. Vi borde nöja oss där men vi människor har en tendens att alltid vilja ha mer. Att skala bort alla lager av förväntningar man har på sin häst kan nog vara nyttigt för oss, gå tillbaka till den där känslan man fick när man var liten och fick komma nära en häst för första gången, glädjen över att få klappa ett djur som var flera gånger ens egen storlek. Jag tror att hästar, liksom många andra djur, kan ge oss så mycket om vi bara är öppna för det. 
 
 
 
 



Bilder, uppdatering om livet & nystart

 
 
 
Efter ett långt och härligt lov var det dags att återvända till skolan, ännu vet jag inte vad sista året på gymnasiet har att bjuda på men jag har en bra känsla. Har hört många som säger att det andra året är det jobbigaste året så det känns ju skönt att ha det avklarat, och så jobbigt tyckte jag inte att det var, det var inte alltid kul men fick ett stipendium på skolavslutningen så man kan väl säga att jag fick lön för mödan. Måste säga att jag känner mig nöjd över att jag lyckades balansera skola, mina intressen och häst utan att känna någon särskild stress. Det här året har vi mestadels karaktärsämnen vilket känns kul, till skillnad från förra året när vi hade många "grundämnen" ( historia, idrott, naturkunskap osv) De ämnen jag har valt till är Engelska 7 och Foto 3, båda är på 100p men trots det tvingas vi som har valt foto 3 att läsa hela kursen på vårterminen (samtidigt som vi läser Foto 2) så det kommer bli mycket men jag tror det kommer gå bra. Att arbeta med bilder känns knappt som skolarbete, något man lätt kan sitta och pyssla med med på lördag kväll liksom!;) 
 
Nog om skolan, den senaste veckan har jag jobbat lite med mitt nya skrivbord, hemmabygget. Några plankor och kryssben. Enkelt. Luftigt. Bra. Efter mina anvisningar är det pappa som i princip har gjort allt arbete, jag målade  dock benen. Skivan betsade vi med "mörk ek" vilket verkar bli väldigt snyggt ( Jag säger "verkar" då vi kanske måste behandla den igen beroende på hur träet reagerar, men hittills ser det bra ut! ) Har också kollat på många klipp och minimalism på youtube, personer som gör om sina rum och städar, det är sånt jag kollar på haha. Dels är det väldigt tillfredsställande att se hur det stegvis blir allt prydligare och dels är det kul att se andras stilar. Så jag har gjort några små justeringar i rummet och det känns bra att förenkla sin omgivning. Har också passaat på att rensa och organisera lite på datorn så det känns fräscht inför den nya terminen. Det kan hända att jag blir utan några Adobe program i några dagar i framtiden då rektorn har fixat en ny "deal" så istället för att bara ha några utvalda ska vi istället få tillgång till så många vi vill, vilket känns spännade även om tanken på att vara utan Bridge och Ps (även om det bara rör sig om knappt en dag) skrämmer mig haha. Men det är för något bättre och det innebär att jag kommer få chansen att prova Lightroom utöver Bridge och Ps. 
 
Det känns lite som att jag har gått in för en nystart. Att rensa ut grejer, både fysiska och digitala, ger mig en bra känsla, som någon slags terapi. Jag tror att vi ibland kan behöva någon slags nystart då och då, just det där med att rensa och göra om lite på rummet är något som, för mig, får fungera som någon slags metafor för nystart. Det är mycket som snurrar runt i huvudet just nu både bra saker men också saker som bär med sig stress ( körkortet till exempel ). Så det finns saker jag behöver styra upp och ta tag i så jag slipper ha dom gnagandes på mitt medvetande, jag vill få mycket gjort på samma gång men jag måste lära mig att ta ett steg i taget. När jag känner mig missnöjd och stressad över allt jag behöver göra så brukar jag zooma ut och tänka på universum och hur liten del jag utgör av allt detta. Även om vi är univerum och även om vi är viktiga så är många av våra vardagliga bekymmer inte det. Det är bara något påhitt om saker som människor borde göra, hur vi borde leva, när i livet vi borde göra vissa saker. Vi är den enda arten som behöver betala för att leva och det får mig att vilja ta det mesta  som har med vår samhällsstruktur att göra med en nypa salt. 
 
 
 
 
 



Moody weather

 
 
När jag redigerade dessa bilder satt jag och lyssnade på videos från youtubekanalen StyleLikeU, jag vet inte hur jag ska beskriva kanalen annat än att den är fantastisk. Skaparna ställer samma frågor till olika människor och man får ta del av andra individers tankar och erfarenheter. Konceptet för hela projektet är i stort sett att skala av det yttre för att verkligen visa att en människa är så mycket mer än det man ser på utsidan, något man hör hela tiden men det blir så verkligt när man hör och ser andra, "helt vanliga" människor prata om det, en rått och vackert på något sätt.
 
Klippen får mig alltid att tänka, och jag har tänkt mycket på sistone, på gott och ont antar jag, men mest gott skulle jag säga. Jag strävar alltid efter att utvecklas som person, hur kan jag expandera mitt sinne? Acceptans är något jag fokuserar mycket på för tillfället. I grunden är jag en perfektionist men det är ett tankesätt som lätt kan bli destruktivt, just nu försöker jag bara lära mig att acceptera alla möjliga "imperfektioner" i det som är jag. Om någon frågar mig om vad jag har gjort i sommar skulle jag förmodligen säga "Inget speciellt" även om det är långt ifrån sanningen. Jag har tagit mig tid att försöka utvecklas som person, mentalt. Jag har så mycket tankar som far omkring och det känns som att jag försöker skriva bara blir en röra men jag får bara acceptera det och vänta på att någon slags ordning infinner sig, det är ganska spännande faktiskt. Jag har mycket i min personlighet som jag vill och måste utveckla, tricket är bara att inte vara så hård mot sig själv och ta ett steg i taget. Jag frågar mig själv konstant: vem vill jag vara egentligen? Men det finns ett grovt fel i den frågan, det är som att den utgår från att man bara kan vara en specifik sak. Precis som att man måste välja. Nej, vi är kapabla till så mycket mer. 
 
 



Dear August

 
 
De senaste dagarna har jag känt mig lite frånkopplad, ingen lust att göra någonting egentligen, och det i sin tur får mig att bli besviken på mig själv för att jag inte gör någonting. Dessa onda cirklar, men jag vet att det vänder förr eller senare. På sistone har det kännts som höst men jag har inte velat släppa taget om sommaren riktigt än, vilket jag antar skapade något slags motstånd för hur man än försöker kan man inte spola tillbaks tiden till nätterna där solen knappt gick ned. 
 
Den här gången var det Tösen som väckte mig ur min dvala med en mysig skogsritt i magiskt kvällsljus, motståndet släppte. Senare "råkade" jag även lyssna på en Halloween låt, trots att det är på tok för tidigt så kunde jag inte hjälpa att känna en enorm glädje över vad som komma skall. Det är inte så att jag längtar utan det hjälpte mig bara att komma ihåg hur mycket jag älskar hösten och när sommarens sista dag väl anländer kan jag enkelt släppa taget för att omfamna nästa årstid. Det är vackert att få uppleva alla dessa årstider, alla bär på sin charm. Jag tror också att de kan lära oss att inte frukta förändring, släppa taget. 
 
 



Självporträtt och några ord om kreativitet

 
 
. . .
 

Varför fotografi? 

 

Ibland kommer det stunder när jag frågar mig själv, varför fotograferar jag? Ibland har jag inget bra svar, ibland måste jag till och med medge att det kan kännas meningslöst, men det är knappt jag hinner tänka de orden innan det dyker upp en annan röst som viskar att det inte alls är meningslöst. Jag gör det för mig själv och jag gör det för att det får mig att må bra. Det är mitt sätt att skapa, vissa gillar att skriva, andra gillar att skapa musik, några gillar att måla, själv gillar jag att tänka att fotografera är konsten att måla med ljus. Jag tror människan är född kreativ, det är meningen att vi ska skapa. Vi hittar ständigt nya fynd från våra förfäder och redan för tusentals år sen lade vi ner mycket tid på detaljer, vare sig det är på köksredskap, krukor, kläder eller smycken. Det tycks som att vi alltid har haft ett öga för kreativt arbete. Kanske är det inte så svårt att förstå varför när barn tycks få idéer från tomma intet, ingenting är omöjligt för dom. Utan att kanske ens veta varför är det någonting med att vara kreativ som tilltalar dom. Vem älskade inte att måla när man var liten till exempel? Jag kommer ihåg att jag älskade att rita, fram tills den dag då jag kände att jag hade press på mig, det var då jag slutade.

 

Det känns som att när vi kommer upp i en viss ålder tappar många av oss skaparglädjen av olika anledningar. Kanske känner vi att vi inte har tid eller så känns det inte längre kravlöst och vi känner oss inte tillräckligt bra, och det tycker jag är synd. Kreativitet är en styrka. Vi har alla varit kreativa någon gång och egentligen tror jag inte att vi ”tappar” vår kreativitet, det är snarare så att vi förtränger den. Idag talas det mycket om ”det inre barnet” och jag tror det ligger någonting i det. De otämjda ögonen som ser omgivningen och skapar en egen värld, en annan verklighet. Vad man än skapar med sina händer är det alltid bra nog, ett barn tänker aldrig att ”det där hade jag kunnat gjort bättre”, man bara gör. Ritar man en teckning bryr man sig inte om vad andra tycker, man har inte ens en tanke på varför de ens skulle tycka något. Det man själv tycker är nog.

 

Och vad har det här med fotografi att göra? Jo, fotografi har blivit ett sätt för mig att hålla fast vid min egen kreativitet, inte det där strypgreppet utan mer som något osynligt som omger en. En slags vänlig kraft som man alltid försöker ha i närheten. 

 

Enligt ordboken är kreativitet ”förmåga till nyskapande, till frigörelse från etablerade perspektiv.” Alltså kan man vara kreativ inom vilket område som helst, det gäller bara att hitta det som inte har blivit funnet än. Inom fotografin kan det känns som att det finns många riktlinjer som man bör förhålla sig till, följer man dom får man i regel en bra bild. Säger dom. Men vad är en bra bild egentligen? Jag säger inte att man bör ignorera dessa regler helt och hållet, jag tycker det är bra att lära sig så att man kan bryta dom och hitta något nytt. Hitta sin egen kreativitet, vilket fortfarande är något jag försöker jobba med, att få konstruktiv kritik från andra är aldrig fel men samtidigt tycker jag att man bara ska göra det man känner för, kameran är bara ett verktyg. På sätt och vis fångar den verkligheten men det är upp till en själv att göra vad man vill med den verkligheten. Efterbehandlingen av bilden brukar jag se som måleri, här får man chansen att skapa och visa det men ser med det inre ögat. Det finns verkligen inga gränser, några människor kommer inte gilla det, men det är okej. Börjar man göra någonting enbart för att vinna andras acceptans så kommer man förr eller senare förlora ”skaparjaget” och man kommer sakta men säkert att känna sig missnöjd.  Det viktigaste är, och kommer alltid att vara, det man själv känner när man skapar. Slutresultatet är inte alltid det viktigaste utan det handlar mer om vad man känner under själva arbetet.

 

Så kanske är svaret till varför jag fotograferar relativt enkelt, det är mitt sätt att återkoppla till en kraft som vi alla besitter. Kraften att kunna skapa, det är vad människor gör, vi är alla konstnärer.

 

 




Sittandes i hörnet av trädgården

 
 
De senaste dagarna har jag inte kommit mig för att göra särskilt mycket, vissa lutar sig gärna tillbaka men jag känner mig missnöjd när jag inte får saker gjorda. Beroende på hur man ser på det kan det både vara positivt och negativt men istället för att använda det som en motivation så vänder dessa tankar sig inåt och blir destruktiva, det känns som att jag slösar bort tid. Jag tycker det är viktigt att då och då släppa allting, vid dessa tillfällen ska det inte finnas ett motstånd i att göra ingenting. Jag tänker hela tiden att jag måste göra något "spektakulärt", vilket för mig kan översättas till att ge mig iväg på något äventyr. Men så idag när jag hade ägnat större delen av dagen åt att läsa bestämde mig för att åka upp till Tösen, som förövrigt har åkt på en hälta, så fick jag träna på att bara va. Nu när jag är i stallet spenderar jag rätt mycket tid med att bara sitta i hagen och betrakta. Idag stod hästarna och vilade i skogspartiet och jag satt på en sten i närheten. Allt var så lugnt. Hönsen kacklade då och då, fölet i hagen intill undersökte hagen och hästarna bara stod. De tänker aldrig på att de har saker de borde göra, för dom existerar bara här och nu, och vi kallar oss den intelligenta arten samtidigt som statistiken för stressrelaterade sjukdomar bara ökar, men vad gör det när vi kan komma på ännu ett nytt piller som endast behandlar själva symptomen och inte den bakomliggade orsaken.
 
Jag tror det är vi människor som behöver djuren och inte tvärtom, vi tycks vara den enda art som har glömt. Vi fruktar att dö och försöker envist klamra oss fast vid vårt ego. Borde dock inte naturkunskapen i skolan ha lärt oss vid det här laget att energi aldrig kan försvinna, bara omvandlas. Istället för att hylla våra liv har vi istället kommit på ett system som går ut på...vadå egentligen? Det finns såklart både positiva och negativa sidor med det hela men ibland har det ett dyrt pris. Jag tror dock på att vi kan återställa balansen.
 
Boken jag har läst de senaste dagarna heter Alla kungen hästar och det är en bok som jag nu har läst tre gånger. En gång för några år sen och två gånger under loppet av några dagar. Det är en väldigt lättläst bok så det var inte svårt att direkt gå tillbaka till första sidan efter att ha läst det sista ordet, nu hade jag dock en penna i handen.
 
 
 
 
I början av boken ställs man genast frågan "Vad vore en värld utan hieraki?", därefter får man följa med på en resa som verkligen utmanar den moderna människans sätt att se på världen. Hon som har skrivit boken är djurkommunikatör och även om den här boken handlar om hästar så skulle vem som helst kunna läsa den här boken om det finns ett intresse för filosofi. Är man en sån som bara vill bli serverad fakta och som bara litar på sådant det finns en forskning bakom så är den här boken förmodligen inte av intresse då den kan bli väldigt "oklar" ibland. Jag antar att antingen så älskar man den eller så hatar man den. Jag älskar den. 
 
 
 
 
Flera gången undrade jag om det jag läste verkligen kunde vara möjligt? En del av mig tänkte nej men sen tänkte jag: varför inte egentligen? Det är vi själva som skapar vår verklighet. 
 
Anledningen till varför jag började läsa den här boken igen tror jag grundar sig i det faktum att Tösen, som sagt, har fått en lätt hälta. En hälta som kommer och går från år till år. Jag tror inte det är något fel på frambenet i sig utan det verkliga problemet tror jag sitter i bäckenet. För ungefär två år sen fick Tösen kraniosakral terapi av en person som också var djurkommunikatör. Då visade det sig att hältan hade med hennes lever samt bäcken att göra. Det kom också fram att Tösen hade tagit på sig sin ägares (jag är hennes fodervärd) smärta, hela anledningen till varför jag tränar Tösen beror på att ägaren inte kan rida henne på grund av hennes bäcken. Så efter att ha sett hur Tösen reagerade på behandligen valde jag att tro på det faktum att det finns något mer.
 
Jag skulle kunna prata i evigheter om det här ämnet men istället för att fortsätta skriva om boken tänkte jag skriva ner några citat som får en att börja fundera.
Följande citat kommer från djur.
 
 

 
"Antingen söker man sig vidare in mot det okända eller så begränsar man utrymmet. I det senare vänds
tanken inåt och blir destruktiv då den upprepar sig själv. Man försöker hålla kvar världen inom sig."
 
"När ni utvecklar en tankebana utgår ni alltid ifrån något som redan existerar. varför påbörjar ni inte
tanken i tomma intet? Världen måste inte se ut såhär. Ingenting är sant, allting är skapat."
 
"Med en gång vi föds separeras medvetandet från sitt ursprung. Det är då vi blir medvetna om döden,
att tiden har ett slut. Bortom tiden finns evigheten, den plats varifrån vi kommer."
 
- Alla kungens hästar
 
 
 



Dancer in the meads


 
Så på engelskan förra veckan fick vi en lektion på oss att antingen skriva en dikt eller en kort historia, jag valde att skriva en kort historia och den går såhär:
 

 

The air was scented with summer, the promise of life itself filled my lungs as I traced my fingertips in the black water, coloured by nightfall. The woodland lake was alive and portrayed an endless display of art, drawn by the comforting hands of mother nature herself. As the crescent moon made its way across the cloudless sky , so did its replica in the pond. The scene in which I was the viewer,  offered a sense of serenity, I knew I had nothing to fear from the dark. 

 

Every night the people of my village told the young ones stories about the ancient creatures that roam these woods, vicious horses that will lure you to sit upon their back and land spirits that can either bless or curse you if you disrespect their land. Even as a little lass, these stories fascinated me. The words spoken by my mother still echoed in my head, ”fear them not little one, respect them and they will respect you”. Those were the words I came to live by and I soon became known as Nótt dansari, the one who dances at night.

 

A distant howl filled the silence and brought me back to the stone that overlooked the pond and the forest beyond. As I lowered my head to the surface my hair sought its way down into the water and it began to float like thin rays of light, my hair had the colour of snow but melted into silver when immerged in water.  The water had a sweetness to it, the old ones say that if you drink from a pond where the moon is reflected, you will taste the moon itself. 

 

The souls of my feet met the forest floor as I slowly began to run on the crooked path that lead me deeper into the forest. The warm soil caught my steps and I deepened my breath so the crisp night air could fill and nourish my body, it felt like I could run forever. When the path changed into a tangled web of roots and rocks I eased my pace and let the palm of my hand trace the uneven bark of the old trees that grew on either side, I wondered what they had witnessed throughout the centuries.

 

The shrubs that covered the ground made it almost impossible to spot the winding path that only the creatures of the wild used. The dense forest closed in around me but only for a few steps before making way for the meadow. The path ceased to exist and in its stead wildflowers spred out, soaking up the ghostly light of the moon. The urge to dance grew stronger and I let my feet move to a rhythm that only I could hear. Carefully avoiding the flowers, my dance turned graceful, almost floating just above the ground. My hair swirled behind me, dancing a dance of its own. Time started to slow down before stopping completely.

This is the tale of mist. ”The one who dances at night” is just one of her many names. Sometimes, late at night during summer, you can see her dancing over fields or in the outskirts of a meadow. If you listen closely you will be able to hear her laughter, or sometimes, her song as she makes her way across the earthen floor. How come I know her story? Well, I have danced with the dancer in the meads.

 

 

 

 
Tyckte denna uppgift var väldigt kul att göra, ville egentligen bara leka runt med ord och uttryck utan mål och mening och sen lät jag sagan gradvis växa fram. Meads kan betyda flera saker men i det här sammanhanget är det gammal engelska för "äng/ängar".