2018 ~ Root & Bloom

 
 Infinite pattern/wallpaper, 
skapad till en mindre skoluppgift.
 
 
 
Livet är bra. Vet inte vart jag ska börja för det känns som en livstid sen sist jag skrev någonting här. Det här året vill jag hålla enkelt. Om jag ska beskriva förra året med ett ord skulle jag beskriva det som "spretigt". Lärde mig en hel del nyttiga saker om mig själv, den hårda vägen. Känner mig ganska klar med det och det fanns många aspekter av mig själv som jag vart medveten om och som jag har lämnat kvar i det året, en väldigt befriande känsla.
 
Var egentligen inte meningen att ta en paus från det här utrymmet men jag kände att jag inte ville så jag lät bli helt enkelt, tog tid för mig själv. Har känts otroligt bra att vara en aning anonym och släppa kraven på att jag borde skapa något. Att stanna upp då och då tenderar att kännas som en förlust men fan ta det. Att skapa har jag såklart gjort ändå men det har varit på mina egna villkor och nu efter jag har upptäckt den känslan kommer jag aldrig gå tillbaka till att bry mig om statistik och siffror, det är inte värt att stressa över. Skapa det det du vill först och främst. (Menar inte att få det att låta som att jag inte bryr mig om er som väljer att läsa den här bloggen, tvärt om. Om en person finner något som känns av värde här så är det värdefullt. Värde före siffror, alla gånger.)
 
Just nu utforskar jag mest, under det här året kommer jag fokusera på att rota mig. Lära, leva och skapa, utan några större krav annat än att följa magkänslan och verkligen lyssna. Ta kontroll men låt det som händer hända och inte ta mig själv på så stor allvar. Det är förmodligen ingen som vet exakt vad de sysslar med och det är väl det som gör det hela så fantastiskt haha. 
 
 

 
 
 
 
 
 
K Ä R N V Ä R D E R I N G A R   2 0 1 8
 
➣ Utbildningen
Läser alltså Grafisk design och kommunikation på Mittuniversitetet i Sundsvall och för varje kurs blir jag bara mer och mer hooked på den här utbildningen, har lärt mig massor och har upptäckt en hel del nya inriktningar, känns lite som att man lär sig flera  kreativa språk.
 
➣ Träning & hälsa
För mig går detta under self-love & hell yes till det. Förra året började jag springa och en av de främsta anledningarna till varför jag längtar efter våren är så jag kan komma igång med det igen. Älskar känslan av att bege sig ut i solnedgången med bra musik i lurarna och bara känna kroppen arbeta. Nu över vintern fokuserar jag lite extra på yoga av olika slag och jag älskar't. Har verkligen hittat två träningsformer jag tycker om och det är jag tacksam för, känner mig stark och och ett med min kropp, det gillar jag. 
 
 
 
 
 
 
 
➣ Kreativt skapande
Precis vad det låter som. Lägga ner tid på att skapa sådant som jag känner för och fortsätta att utvecklas i min egen takt. 
 
➣ Mat
Efter det att jag övergick till att äta vegetariskt för över ett år sen så har jag lärt mig en hel del, dock har jag blivit bekväm och håller mig gärna till recept jag är bekant med och sådant som går snabbt att laga. Tänker bli bättre på att planera och ge mig själv tid till att prova nya recept, för det finns en hel del om man säger så...
 
 
 
 
 
 
På den här bloggen kommer jag sträva efter att alltid publicera välkomponerade inlägg i fortsättningen, lite som förut fast ännu bättre tänker jag mig, låta dom ta tid. Som en följd av det kanske det inte blir lika ofta (ska dock bli bättre på att hålla koll på kommentarer osv), speciellt inte nu under vintern, på min Instagram postar jag däremot lite mer fristående inlägg så gör som min mormor och kika in där om det är av intresse haha!;)
 
 

 
 Om någon som läser har något önskemål så lyssnar jag. Ska försöka identifiera några "alternativa" fototips (?) och göra ett inlägg om det framöver.
 
 



Growing up with horses

 
 
 
 
 
Min uppväxt är präglad av hästar. Under flera år var det hela min värld, jag kommer ihåg väggar som var fulla med hästaffischer och långa dagar i stallet. Tungt arbete som belönades med att få flyga fram i skogen till ljudet av dundrande hovar. Jag har så många minnen som är kopplade till just hästar, en del minns jag med glädje, andra med sorg. För några månader sen tog jag beslutet att inte längre aktivt hålla på med hästar för att istället kunna lägga ner mer tid på plugget och foto. Det är först nu i efterhand som jag har börjat reflektera på mitt hästintresse som en helhet och alla de hästar som jag fick chansen att lära känna. När jag dessutom hittade en extern hårddisk med riktigt gamla bilder kände jag direkt att jag ville göra något med dom. Dels som en slags hyllning till hästarna som har format min identitet och dels för att utmana mig själv med att se vad jag kunde göra med lågupplösta bilder.
 
Jag hoppas också att dessa bilder lyckas fånga essensen av att växa upp med hästar. Bilderna är enligt mig "perfectly imperfect", precis så som bilder från ens uppväxt ska vara. Fångade ögonblick. Röriga bakgrunder, suddiga rörelser och lite halvtaskiga kompositioner. De berättar en historia. Det här projektet skapade jag mest för min egen skull men jag hoppas att man antingen kan känna igen sig, eller, om man inte alls har någon bakgrund med hästar, får se ett annat perspektiv. 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
Även om jag aldrig har haft en egen häst så har de alltid funnits i min omgivning, jag växte upp på landet och var mer eller mindre omgiven av hästar. Hästintresset började förmodligen tack vare våra grannar, från mitt fönster kunde jag i princip alltid se några hästar som gick och betade och jag minns att jag brukade rusa ut till paddocken när dom red för att stå och titta på i tyst beundran. En dag frågade dom om jag ville följa med upp till stallet och resten är historia. Efter det var jag fast och försökte hjälpa till så gott jag kunde med att sopa, blanda foder och mocka. Då och då fick jag rida några varv i paddocken och det dröjde inte länge förrän jag började tjata om att få börja på traktens ridskola, klassikern. 
 
 
 
 
 
 
Det fanns även ett annat stall i byn som jag spenderade ganska mycket tid i under en period. De hade travhästar och jag minns att jag brukade få ta ut hästarna i tur och ordning för att rykta dom tills som glänste. Tror alla som höll på med hästar när dom var mindre kan förstå hur rolig en sådan simpel syssla kan vara, bara man fick vara i närheten av hästar så var man nöjd. 
 
 
 
 
 
 
Jag fäste mig speciellt vid en häst som hette Delta, eller Goldmares Delta. En väldigt finurlig häst som ständigt joxade runt och som aldrig riktigt ville fastna på bild. De flesta bilder som finns på honom är suddiga och jag kan inte låta bli att le när jag ser dom för det var verkligen typiskt honom. Verkligen ingen linslus, något som ägaren dessutom skämtade om varje gång någon försökte ta en bild. Han var dock otroligt snäll, hur lugn som helst och perfekt för mig som nybörjare att få sköta om lite då och då. 
 
 
 
 
 
 
Hans dagar var dock räknade och som så ofta tyvärr är fallet med många travare hade han en gammal skada som inte ville läka. Det var såklart jobbigt att få reda på att han skulle få gå vidare precis när jag hade börjat lära känna honom men jag är ändå glad att jag fick chansen att pyssla om honom fram tills dess och skämma bort honom med morötter. Jag fortsatte dock att komma till stallet och pysslade om andra hästar varav de flesta finns kvar än idag.
 
Har alltid fäst mig lite exra vid "problemhästarna" så en häst vid namn Scarlett fångade ganska snabbt min uppmärksamhet (har henne ej på bild), hon var egentligen inte elak på något sätt, bara lite misstänksam på människor. Ägaren uppmuntrade mig dock till att vara tålmodig och hon blev en av mina favoriter efter ett tag. Scarlett och stallägaren lärde mig att det inte finns några elaka hästar, bara missförstådda och det är något som jag står fast vid än idag. 
 
 
 
 
 
 
Den här bilden är tagen i Åre när vi åkte på semester och besökte ett turridningsstall, även om det inte vart någon turridning det året fick jag borsta en av deras hästar och jag tycker det säger en hel del både om hur det var att ha ett hästintresse (det finns alltid hästar att rykta) men det säger också en del om hästfolket, rykta fick man alltid chansen att göra och det tycker jag är lite fint på något sätt. 
 
 
 
 
 
 
 Parallellt med allt fick jag även bli medryttare på Raisa, hon stod i cirka två kilometer bort från där jag bodde och det var hon som lade grunden till all min hästhantering. Det var på henne som jag lärde mig att rida och hon var det närmsta jag kom till "egen häst" på den tiden. Hon var en erfaren liten dam med en stor personlighet. Jag var inte den första som hade lärt sig rida på henne, familjen som ägde henne hade två döttrar som hade vuxit upp med henne. B-ponny som hon var växte de båda ur henne ganska snabbt och det var där jag kom in i bilden. På Raisa tog jag en del privatlektioner men för det mesta red vi ut i skogen, definitionen av skogsmullar. 
 
 
 
 
 
 
Raisa var den bästa läromästaren och alla hästmänniskor har förmodligen haft en häst som henne i deras historia. Hästen som ingen kan bossa över. Envis, erfaren och bestämd. Hon lärde mig att att hästar har en egen vilja och det måste man respektera. Det gäller att man lär sig att samarbeta. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp. Hon såg även till att testa mig ordentligt och jag byggde ganska snabbt upp ett ordentligt tålamod, men ibland hjälpte inte ens det. Vissa dagar fick man bara acceptera att hon inte tänkte gå ett steg längre och då var det bara att vända hem och försöka igen en annan dag. 
 
 
 
 
 
 
Under perioden som jag var medryttare på henne hann hon även med att få ett föl vilket jag såklart tyckte var otroligt spännande. Dessvärre fick hon även kronisk fång, ibland var hon frisk som en nötkärna, ibland så dålig att hon knappt kunde gå. Det gick i vågor men även det var viktigt att lära sig. Hästar är inte maskiner och ibland går det inte som man hade tänkt sig. Det vart många promenader och jag fick lära mig hur det var att ta hand om en häst som, stundvis, mådde riktigt dåligt. 
 
 
 
 
 
 
Efter ett tag gick det dock inte längre. I slutet av 2010 togs beslutet att hon skulle få somna in. Det var bland det jobbigaste jag varit med om även om jag förstod. Jag kunde dock inte önska mig ett bättre farväl då jag i princip fick ha henne som min egen den sista månaden. På grund av platsbrist flyttades hon till min grannes stall så jag såg till att gå raka vägen till henne varje dag efter skolan för att hälsa på en stund innan jag återvände på kvällen igen. Raisa trivdes dock inge vidare utan ville bara hem, en dag när jag kom hem från skolan låg stolpar och elstängsel i en stor röra på uppfarten. Raisa hittade jag ute på åkern och när jag försökte pulsa ut till henne i djupsnön drog hon iväg bort över fälten haha. Hon hittade hem utan några som helst problem, det är den självständiga Raisa jag kommer ihåg. En vilja av stål och ett hjärta av guld. 
 
 
 
 
 
 
Samtidigt som jag var medryttare på Raisa började jag även rida på ridskola när jag var cirka sju år. Det var där jag verkligen fick lära mig rida och prova på allt möjligt. Även om jag är tacksam över allt jag fick lära mig – det var där jag verkligen blev en ryttare – så kom jag aldrig riktigt överens med deras värderingar. På ridskolan myntades ständigt uttryck som "Visa vem som bestämmer" och "hästar är inte gjorda av porslin, våga ta i!". På den tiden följde jag order men nu i efterhand är det något jag reflekterar över ganska ofta. Det var en värld av inspänningstyglar, spön och, i vissa fall, nästan apatiska hästar. Allt var såklart inte elände men jag är glad över att jag fick en "alternativ grund" på sidan om ridskolan.  Tack vare personer i min närhet intresserade jag mig väldigt tidigt för natural horsemanship. En hästhållning som visserligen grundade sig ganska mycket i dominans men som ändå gav mig en annan syn på hästar, jag ville förstå dom. Jag skapade väldig tidigt en uppfattning om att en häst aldrig gör något utan anledning, i så fall är det något som inte stämmer och då gäller det att ta reda på vad. 
 
 
 
 
 
 
På något vis kände jag mig aldrig riktigt hemma på ridskolan och den klassiska ridstilen. Det var för korta tyglar och en alldeles för opersonlig relation till hästarna. Trots det stannade jag där ett bra tag men ju äldre jag blev och desto mer jag började bilda mina egna uppfattningar kring hästhantering, desto mer ville jag söka efter ett annat alternativ. 
 
 
 
 
 
 
Även om det alternativet inte var voltige så är detta en period som jag kommer ihåg med stor glädje. Ridskolan bestämde sig för att starta upp ett voltigelag, jag skulle inte vilja påstå att jag var superbra men jag hade riktigt kul och fick chans att se olika delar av Sverige, samtidigt som jag fick vara med hästar. Huvudsaken var inte hur bra man var, det handlade mer om gemenskapen och att träna mot ett mål. En dag i veckan hade vi träning på häst och en dag i veckan tränade vi på en träbock samtidigt som vi stretchade på stora gymnastikmattor och försökte lära oss att stå på händer. Voltige höll jag på med i några år och måste faktiskt säga att jag saknar det, verkligen en fantastisk kul (men svår) sport. Ett tack till mina föräldrar som lät mig stå på en häst i galopp utan någon som helst skyddsutrustning haha.
 
 
 
 
 
 
Tösen...Hästen som jag växte upp tillsammans med. Egentligen var det galenskap att låta mig rida henne. Hon var nästan helt oskolad och jag var ju inte direkt erfaren på den tiden. Är dock otroligt glad att jag fick chansen för det är sinnessjukt hur mycket vi har lärt oss av varandra och vilken resa vi har gjort. Jag brukade tro att vi var varandras motsattser men nu i efterhand inser jag att vi kanske snarare nästan var för lika varandra. Vi var antingen det bästa teamet eller det värsta. Minns att jag mer än ofta gick hem med tårar i ögonen efter ett katastrofalt ridpass. På den tiden drömde jag om en lydig ponny, en sån som jag hade läst om i hästtidningar, istället vart jag medryttare på en bångstyrig nordis som inte gick att rida ut på för hon ville bara vända hem. Det här är minnen jag skrattar åt idag och även om jag hade kunnat gå tillbaka och välja vilken häst som helst så hade jag fortfarande valt henne.
 
 
 
 
 
 
Vet fortfarande inte hur det kommer sig att jag inte gav upp. Hon vägrade gå framåt när vi red ut, tryckte upp mig mot staket, knuffade mig så jag nästan ramlade, slet grimskaftet ur händerna när jag försökte hämta henne i hagen och gjorde i princip alltid motsatsen till vad jag ville att hon skulle göra. Inte för att hon var elak på något sätt, hon hade bara en väldigt bestämd uppfattning om hur hon ville att saker och ting skulle gå till samtidigt som hon inte verkade ha en aning om hur stor hon var. Jag var dock lika envis som hon och en dag började det helt plötsligt släppa...
 
 
 
 
 
 
Hon mognade och jag lärde mig mer och mer. Vi hade fortfarande vår dagar men efter mycket hårt arbete gick hon hur bra som helst, om hon kände för det. Det var här jag började med westernridning, en stil som både passade mig och Tösen riktigt bra. Mer avslappnat.t Med lite hjälp från en tränare tog vi ett rejält kliv framåt och hon började bära upp sig själv på ett helt annat sätt än tidigare och det gör mig fortfarande otroligt stolt att jag fick ta del av den utvecklingen. Vi tävlade aldrig seriöst men det var också här som jag insåg att jag ändå inte var någon tävlingsmänniska. Vi föredrog att vara ute i skogen och vetskapen om att hon kunde röra sig om en dröm om vi verkligen ville var nog för mig. 
 
 
 
 
 
 
Som jag nämnde i början av texten beslutade jag i september för att inte längre aktivt hålla på med hästar. Tösen kände jag från 2009 till 2017, det är en lång tid och det är fantastiskt hur väl man kan lära känna en varelse som inte ens talar samma språk. Det finns de som menar på att alla man möter kommer in i ens liv för att lära en någonting och om så är fallet tror jag djur inte är något undantag. Även om jag inte tror på någon universiell plan för varje människa så tror jag på att man kan välja att reflektera och välja att lära sig av de individer man lär känna, vem dom än är och vare sig det är en positiv eller negativ upplevelse. Jag har en vilja att lära, det har jag alltid haft, och hästar står för många lärdomar jag har om livet. Tålamod, acceptans, respekt, tillit, självsäkerhet och mycket mer. Tack vare hästar kan jag dra gränser på ett helt annat sätt och är inte rädd för att kliva in i en ledarroll om det behövs. Som liten var jag väldigt tyst och hade svårt att öppna upp till andra men med hästar var allt enkelt. Det tog en väldigt lång tid för mig att börja komma över det där men hästarna fanns där hela vägen. Runt hästarna behövde jag inte vara någon annan än mig själv och jag slutade överanalysera allt, istället gick jag på känsla. Ett tyst språk där ord var överflödiga. Dessa hästar utgjorde min klippa och för det är jag evigt tacksam.
 
 
 



The stillness of winter

 
 
 
 
 
December går i rasande fart, liksom hela det här året egentligen. Nyår för ju onekligen med sig en känsla av nystart men innan jag omfamnar 2018 brukar jag blicka tillbaks på det gångna året för att försöka få något slags avslut. Den här månaden har jag även rensat bort massor av gamla inlägg här på bloggen samt tagit bort några kategorier som inte längre kändes relevanta för mig. Under en längre tid har jag haft en känsla av att vilja "börja om", inte något radikalt, bara en tyst revolution sådär.
 
Under 2018 vill jag fokusera på att bygga upp. Lägga ner tid på att skapa och verkligen utveckla mitt sätt att uttrycka mig på. Dela så mycket jag kan men utan att fokusera på siffrorna. Det kommer sen, om jag känner för det. Att marknadsföra mig själv och det jag gör är verkligen inget som kommer naturligt för mig haha, "tyvärr" är det nästan viktigare än att man faktiskt är bra på det man gör, vilket jag tycker är fullt förståeligt egentligen. Mitt mål är väl att skapa och sen när jag bestämmer mig för att försöka nå ut lite mer så har jag redan en uppsjö av material bakom mig, det är lite så jag gillar att jobba. Har aldrig varit särskilt bra på att improvisera, föredrar alltid att vara förberedd (*host* kontrollfreak *host*). 2017 kändes extremt rörigt för min del så nu vill jag bara förenkla
 
Har precis avslutat en kurs i integrerad organisationslära och även om det är mycket om hur organisationer fungerar så går det att applicera några av principerna på livet som stort, tycker jag. Det är en grej som jag alltid gör, lyckades till och med hitta symbolik i körkortsboken, så kan verkligen reflektera över allt haha. Hur som helst så skrevs det mycket i kurslitteraturen om att "skala bort för att stärka varumärket", ungefär, och även om jag inte tror deras tanke var att skriva en self-help book så inspirerade det mig till att skala av en massa förväntningar jag har satt på mig själv. Jag behöver inte göra allting på en och samma gång liksom, att bygga tar tid. Att gjuta husgrunden ser väl inte alltid så produktivt ut men det lönar sig att få den rätt redan från början (Här behöver man inte ens ha läst en bok i hur man bygger ett hus för att dra den symboliken). Vanligtvis brukar jag gå igenom en fas av ångest när jag ställs inför något nytt, jobbar fortfarande på det haha, men inför det här är jag förväntansfull. Främst för att det inte finns några som helst förväntningar på mig, jag skapar spelreglerna den här gången. 
 
 
Så, en lagom djup text sådär.
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Beslut angående Tösen & nya vägar

 
 
 
 
 
 
För en vecka sen bestämde jag mig för att inte längre vara fodervärd på Tösen. Sju fina år fick vi och jag har bokstavligen vuxit upp med henne, vi har mognat tillsammans men nu är det dags att gå skilda vägar då jag kände att det helt enkelt blev för mycket att hinna med allt. Antar att jag har kommit till en punkt där jag behöver investera lite extra i en utbildning som kommer "bli mitt liv" så småningom. Har haft svårt att balansera allt på sistone och varje gång jag har varit i stallet har jag känt mig stressad och när jag inte har varit i stallet har jag haft dåligt samvete över det också. Det var varken rättvist mot mig själv eller Tösen. 
 
Tösen har verkligen betytt mycket för mig, på sätt som ännu inte har förstått. Känner bara en sådan oerhörd tacksamhet över att få ha tagit del av hennes liv under en sån pass lång tid. Tror många kan ha svårt att förstå men det är okej, det är verkligen inte "bara en häst". Har funderat länge på om det är rätt val och helt ärligt så hade det nog varit rätt val vare sig jag hade bestämt mig för att fortsätta eller ej. Det är det som är det värsta, att tänka på allt som har varit och allt som hade kunnat vara. Man ska dock inte vara rädd för förändring och jag tror det är något jag har sökt under en längre tid nu. Tösen kommer ha det bra och jag får hälsa på henne hur mycket jag vill, kommer definitivt hälsa på med jämna mellanrum för att fota och bara mysa i hagen. Det är så jag vill umgås med hästar, kravlöst. Att bara kunna vara när man väl är där istället för att tänka på hur mycket motion man måste ge dom och så vidare. Det finns mycket jag kommer sakna men det är också början på något nytt. Det kommer bli bra.
 
 
 
 
 
 



Måste man välja vem man vill vara?

 
 
 
Vid någon tidpunkt under min uppväxt, förmodligen när jag precis hade blivit tonåring, började jag fundera väldigt mycket på vem jag var som person och vem jag ville vara, livsprojektet ni vet. Då trodde jag att jag behövde göra ett val och det var egentligen inte alltför längesen som jag insåg att det bara var skitsnack. För mig tror jag det började i högstadiet, tiden när alla försöker hitta sätt att passa in och samtidigt sticka ut (fast på rätt sätt förstås), en högstadieparadox. Jag brydde mig på tok för mycket om vad andra tyckte om mig så jag gjorde ingenting alls, vilket ironiskt nog förmodligen ledde till att de inte tyckte något alls haha, inte för att man absolut måste göra ett intryck på varje person man möter men ändå.
 
 
 
 
Av naturen är jag ganska flummig och skämtsam av mig samtidigt som jag också är väldigt jordnära. Märkligt? Nä. Personligen tror jag att det är en beskrivning som passar in på de flesta människor, om inte alla. Vi människor gillar dock att kategorisera saker och ting, för vissa blir dessa kategorier som fysiska väggar. Vissa får dom ofrivilligt men i mitt fall murade jag in mig själv (jag gör mitt bästa för att inte låta alltför dramatisk här men jag har en dramatic flair så bear with me). Det var här som jag trodde att jag behövde göra ett val, hur kan man vara flummig och jordnära på samma gång? Låter sinnessjukt nu men det fanns en period när jag tänkte att jag behövde offra min skämtsamma sida, det gick ju såklart inte speciellt bra men av någon anledning slog det mig aldrig att man faktiskt inte behöver välja. I mitt fall hade jag målat upp en bild på hur jag ville vara, vad jag dock inte insåg var att bilder är platta, tvådimensionella. Visst kan vi skapa en illusion av djup med hjälp av skuggor men varför lägga ner tid på det när man istället bara kan kliva ut i ljuset och låta skuggorna forma sig själva, ständigt i rörelse.
 
Personligheter är ytterst komplexa och det är omöjligt att definiera en person. Under en lång tid var det dock precis det jag försökte göra med mig själv, för att lättare passa in antar jag, jag försökte definiera mig själv med ord istället för att låta mina handlingar och känslor tala. Om det är något jag önskar jag kunde säga till mitt yngre jag så skulle det nog vara att ge fan i att försöka välja. Det är tillåtet att vara mer. Det är ju trots allt det som gör oss levande. Varje känsla har en motsats och vi besitter allt. Ha kontraster (och försök att inte ta dig själv på alltför stort allvar).
 
 
 
 
Desto snabbare vi inser det desto snabbare kan vi även börja acceptera andra för deras komplexitet och sluta bli förvånade när "den tysta" skrattar högst av alla eller när "klassens pluggis" är den som dröjer sig kvar på dansgolvet längst av alla. Genom att begränsa andra begränsar man också sig själv samtidigt som man förmodligen går miste om en hel del härligt folk. Visst kan man få förvånas av folk men vi kan ju låta bli att försöka undra om vi blir lurade på något sätt, det kanske inte är en fasad, det kanske bara är så att personen i fråga inte försöker vara någon annan än sig själv. Personlighet är inte en stil, det är ett tillstånd och jag tror att människorna som kan visa upp flest nyanser är de som verkligen är i kontakt med sin personlighet. De har utforskat och funnit. Va komplex och va komplicerad. Hitta din kulör men se till att utforska alla nyanser. Känner man sig kreativ eller äventyrlig är det tillåtet att blanda färger, det är din färgpalett för bövelen.
 
 



Hästar

 
 
 
Snart börjar jag på universitetet och det kommer onekligen bli en helt ny vardag för mig. En liten del av mig är orolig för hur jag ska få allting att flyta på, hur jag ska balansera alltsammans. En annan del av mig ser fram emot att få börja pussla ihop bitarna och skapa nya vanor. Hela den här sommaren har känts lite som att sitta på en skenande häst, ingen kontroll. Det är bara att försöka ta det lugnt och hoppas på det bästa, ungefär. Kanske inte så dramatiskt men det har varit en hel del ovisshet och det kan vara lite stressigt när man föredrar att ligga steget före. Att få börja planera och strukturera upp vardagen är lite som att återta kontrollen igen samtidigt som jag tror att det kommer vara nyttigt för mig att få bygga upp något nytt, en chans att slopa gamla vanor som egentligen inte ger en någonting. Ska försöka skriva en lista och dela den här om jag kommer på något vettigt haha.
 
Att plugga på universitetet kommer vara annorlunda från gymnasiet, men jag tror det kommer passa mig bra. Det kommer som sagt krävas ett nytt upplägg på vardagen om jag ska lyckas balansera allt. Det är dags för mig att börja reflektera över vad som är viktigt och vad jag vill lämna plats åt i min vardag. Helt ärligt så är jag lite orolig för hur det ska bli med Tösen. Det här funderade jag på redan förra året och då bestämde jag mig för att bara rida henne tre dagar i veckan istället för fem. Det är egentligen inget jag vill ge upp men samtidigt vet jag att jag inte kan ha hur många bollar i luften som helst samt att det är den kreativa sidan av mig som jag måste låta gå före, just på grund av att det är där jag ser min framtid och det är där jag känner mig hemma. Stallet har också blivit som ett hem för mig men som jag skrev förra året, hästar tar rid, med rätta, och frågan är ju om jag kommer ha den tiden? Jag får helt enkelt vänta och se, kanske kommer det lösa sig riktigt bra när jag väl hittar rytmen men ibland får man bara vara ärlig med sig själv och vara förberedd. 
 
 
 
 
 



Morgonljus & Varför grafisk design?

 
 
 
 
Äntligen är tiden här när man kan äta morgongröten med både (egenplockade) hallon och blåbär! Hallon är förmodligen mitt favoritbär och just nu mognar dom i rasande fart nere i landet, är där och plockar mängder varje dag känns det som. Augusti är en mysig månad.
 
 
 
 
 Till hösten kommer jag börja studera grafisk design i tre år. Valet har egentligen inte alltid varit självklart utan det var egentligen runt den sista anmälningsdagen som jag fyllde i och skickade iväg alla uppgifter med inställningen "Det får bli som det blir", ungefär. Ju närmare datumet för antagningsbeskedet kom desto mer insåg jag dock att jag verkligen ville komma in, typiskt mig haha. Men varför grafisk design om man vill arbeta med fotografi egentligen? Fotografi är min grej, det är ett område som jag känner mig trygg i. Så klart finns det mer att utforska men jag känner att den typ av fotografi jag vill syssla med, kan jag mer eller mindre lära mig själv. Just på grund av att intresset finns där. Grafisk design är jag lite bekant med efter att ha läst en kurs i gymnasiet, egentligen har det alltid varit något jag har velat lära mig men eftersom det för tillfället inte är min starka sida är det mindre troligt att jag kommer ta mig i kragen och utveckla det på egen hand.
 
Jag började faktiskt pyssla med design och layout tack vare stallet.se, haha. Jag kunde inte ha varit mer än elva år när jag laddade ner gratisprogrammet  "Gimp" så jag kunde börja designa egna infosidor till mitt stall. Det minnet får mig alltid att skratta för på den tiden var det blodigt allvar för mig, jag ville bli riktigt bra. Folk började faktiskt beställa av mig (för stallpengar) så jag antar att jag var rätt hyfsad (fast egentligen inte) haha. Det kanske låter lite löjligt men faktum är att om jag inte hade upptäckt stallet.se skulle jag förmodligen heller aldrig ha intresserat mig för fotografi så jag är ändå rätt tacksam över att mitt yngre jag nördade ner sig totalt i den där sidan för det förändrade faktiskt mitt liv. Utan det hade jag förmodligen avslutat tredje året på samhällslinjen och inte ha den blekaste aning om vad jag ville göra vid det här laget. 
 
Så intresset för grafisk design har alltid funnits där även om det har skuggats av fotografin. Tack vare gymnasiet fördes det in i ljuset igen men det var först när jag upptäckte Corinne Alexandras blogg, Stuck with pins, som jag insåg vilken typ av kreatör jag ville vara. Corinne kombinerar (bland annat) grafisk design med fotografi och hon är förmodligen min favoritkreatör, så mycket talang och kreativitet. Hon kan otroligt mycket inom så många olika områden och smider ihop allting till en helhet. Det är något jag beundrar och nu har jag tagit ett aktivt steg till att lära mig mer om grafisk design för att kunna bygga upp min helhet, känns bra. 
 
Min förhoppning är att utbildningen ska ge mig den där knuffen jag behöver inom grafisk design, ge mig verktygen som gör det möjligt för mig att lättare fortsätta vilja utvecklas även när utbildningen är över. I framtiden hoppas jag att jag kan kombinera fotografi med grafisk design och kanske starta eget, det är den tanken som driver mig just nu. Mitt mål. Har kollat på schemat inför hösten och det får mig att bli riktigt taggad, typografi, print, posters och till och med lite fotografi/retouch m.m. Sen blir jag ju alltid lite skraj när jag ställs inför något nytt, haha, men jag tror det kommer bli bra. Jag ska tamefan arbeta inom något kreativt område i framtiden, så är det bara.
 
 
 
 



Small adventures

 
 
 
Ibland behöver jag påminna mig själv om att det inte finns något korrekt sätt att spendera en dag. Jag såg en film för några dagar sen, The Little Prince, där huvudkaraktären hade en planering för exakt vad som skulle göras under dygnets alla 24 timmar. 
 
Även om jag inte har en tavla där allt står inplanerat känns det som om jag har det. De förväntningar jag har på sommaren är alldeles för höga och resulterar ofta i att jag ständigt försöker vara produktiv i ett försök att ta tillvara på...ja, vadå egentligen? Det kanske inte låter som något dåligt men det blir det när det man jagar vänder sig om och biter en. Det känns som jag slösar tid när jag inte är produktiv och när jag väl är det så är det som att jag har en tickande klocka i huvudet, "Jag måste hinna med mer". Jag har funnit det väldigt svårt att bara koppla av och fokusera, jag tänker ständigt på annat. Är jag i stallet tänker jag på vad jag ska göra när jag kommer hem och när jag är hemma tänker jag på vad jag ska göra dagen därpå, det skapar ett slags frånvarande tillstånd tillslut och även om man i stunden känner sig produktiv (det heliga ordet) så kommer man känna sig allt annat än nöjd när man blickar tillbaka för man vet att man inte tog tillvara på situationen till fullo. Det är tröttsamt att ständigt försöka kalkylera ungefär hur lång tid något kommer ta så man därefter kan försöka räkna ut vad som rimligtvis skulle kunna göras efter det. Varför inte bara låta saker ta tid? Av naturen mår jag bra när jag är produktiv, men speciellt under sommaren när jag känner att jag måste ta tillvara på varje minut blir det någon slags monsterversion av det hela som får motsatt effekt. 
 
Det är dags att sluta jaga falsk produktivitet och istället fokusera på det man gör, ta det som det kommer. Vare sig det är att utforska en nästan uttorkad bäck efter att man har varit i stallet eller att bara sitta och äta frukt ute på bron i solskenet.
 
 
 
 
 



Kväll i stallet

 
 
Tre bilder som för mig ruvar på ett av mina bästa minnen, hemkommer från en hel dag fylld med äventyr känner jag mig fortfarande inte klar. Regnmolnen har skingrats och jag vill ut, vart vet jag inte men jag dras till stallet och efter att ha sadlat Tösen med den tunga westernsadeln bär det iväg ut i skogen. Det är tyst, bortsett från fågelsången som ekar mellan träden och Tösens dova steg på skogsstigen. Luften är fuktig från allt regn och framhäver alla dofter från skogen, himlen har skiftat färg och på avstånd stiger en vägg av ånga upp från den närliggande älven som ringlar sig genom landskapet. Det finns ingen tillstymmelse till mänsklig aktivitet och det enda vi möter är en skara hästar som nyfiket står och betraktar oss från andra sidan staketet.
 
Vi rider vidare och svänger in på en gammal skogsväg som leder ner till grustaget. Ångan i luften färgas till guld av de sista solstrålarna och jag ler för mig själv. Väl nere i grustaget är vi bara några meter från älven och vi är omgivna av dimma. En lång raksträcka är framför oss men idag håller vi oss till skritt för att kunna njuta så länge som möjligt av naturfenomenet, jag tänker tyst för mig själv att det är såhär kvällar ska spenderas. En brant backe tar oss upp ur grustaget och jag känner hur Tösens muskler spelar under mig. Väl uppe blickar jag ut över dalen som badar i de varma färgerna från solnedgången.
 
Tösen känner av att vi är på väg hem och ökar självmant på steget, vi tar skogsvägen hem. Tösen sträcker sig efter de färska bladen på de närliggande grenarna medan jag försöker få se en skymt av tjärnen som då och då glimmar mellan träden. Nästan hemkommen vänder jag mig om i sadeln och blickar tillbaka på skogsgläntan som är insvept i dimma. Det ser ut som en port till en annan, magisk, dimension och när jag låter min blick återgå till stigen vi har framför oss känner jag mig nöjd.
 
 
 
 



Rök & Eld

 
 
 
Öppen dagbok
Mitt liv är en krigszon. På något sätt hamnade jag emellan och kan inte göra annat än att invänta förstörelse. Den vita flaggan håller mig utanför kriget men det hindrar inte området jag så varsamt byggt upp under 18 år att hänsynslöst trampas över. Gräs förvandlas till lera och kriget drar fram likt eld i torrt gräs. Det är sorgligt att se hur världen man långsamt byggt upp gradvis faller samman, precis i den stund när man inbillade sig att saker och ting gick som planerat. Det jag inte hade i åtanke var kriget som till en början endast höll sig i fjärran men som sakta spred sig och satte horisonten i brand, min horisont. Jag hade inte i åtanke att våra liv ofta är beroende av andra människor, det kungadöme vi bygger upp som små är ofta också byggt av våra föräldrar. Det är inte vårt men på något sätt intalar vi oss att det är det, tills den dag när marken ger vika under fötterna och vi inser att den här grunden är för ostabil att bygga vidare på. Det svåraste blir att lämna det kungadöme man förknippar så mycket med, alla minnen och alla känslor man har upplevt där. Någonstans inom en vet man att det är dags att gå vidare även om allt man vill göra är att sjunka ihop i askan i hopp om att återuppleva något som har slukats av flammorna. Händerna är sotiga men hur djupt man än gräver kommer inget att växa ur askan, den tiden är förbi. 
 
Det kommer en tid när man måste hitta ett nytt område, en plats som ingen annan har makt över, förutom en själv. En plats med en stabil grund som endast en själv har tillåtelse att förstöra och riva upp. Jag ska bygga ett vildvuxet drottningdöme som ekar av fågelsång. En plats där jag inte behöver gå omkring i en tung rustning för att skydda mig från faror som är bortom min kontroll. I mitt drottningdöme är det jag som har kontroll, ingen annan. Det kommer vara en plats där jag kan släppa den oro som har följt med mig sen barnsben, den har inte tillåtelse att följa med mig längre. 
 
Det är då men nu är nu, jag är tillbaka i askan, sittandes i förstörelsens spår och jag försöker bli okej med att inte vara okej. Jag är omgiven av smärta, en smärta som inte jag har skapat men som jag fortfarande känner som om det vore min egen, brännande. Ett regn börjar falla och döljer det som redan faller ner för mina kinder. Röken stiger som om för att dölja allt som har gått förlorat. Jag kan inte längre se men jag vet att det inte längre finns något för mig att hämta i det här öde landskapet annat än smärta och sorg. Gå.
 
 
 
 
 
Egentligen ska man kanske inte skriva något offentligt när man är upprörd, ord kan bli förvrängda och man tänker inte klart, men jag tänker inte sticka under stolen med att den senaste veckan har varit tuff och jag har gått igenom känslor som sorg, besvikelse och vrede. Jag vill vara ärlig och dela med mig om både fram och motgångar. Jag vill vara ärlig mot mig själv och kanske kan det hjälpa någon att känna sig mindre ensam. Jag kommer gå vidare och jag kommer fortsätta att blogga men jag vägrar blogga vidare som om ingenting har hänt. Även om jag inte tänker låta veckans händelse att påverka mig något mer kändes det viktigt att flika in med att det finns dagar när man inte är okej.
 
 
 



Villovägar

 
 
Life is tricky baby,
stay in your magic 
- Unknown
 
 
 
 
Det verkar som att jag och aprilvädret har en del gemensamt. Från solsken till bitande kyla. Dramatiska moln som tornar upp sig som från ingenstans och som slänger en skugga på ett landskap som bara några ögonblick tidigare badade i solsken. Det är oförutsägbart och inte alltid lätt att förstå sig på, men även om det är våldsamt i sin gång är det också vackert och kraftfullt, ett tecken på att temperaturen stiger och naturen börjar vakna till liv. Som om moder jord testar sin potential. Ett helt spektrum av känslor som till en början känns överväldigande. Att känna kan vara skrämmande, vare sig det är eufori eller djup sorg, men hellre det än att inte känna någonting alls. Hellre det än att befinna sig i en gråzon som ger trygghet i utbyte mot syre. Glädje och sorg befinner sig på samma skala, ett försök till att kväva en kommer också att kväva den andra. Aprilvädret är en fas, en förberedelse. Ett startskott. Är du redo?
 
 



Horses & People

 
 
Mamma följde med till stallet för några dagar sen och jag bad henne att ta lite bilder på mig och Tösen, det var länge sen sist. Tänker tillbaka på när den här bloggen enbart inriktade sig på hästar, då ville jag blogga om westernridning, men tiderna har förändrats och jag känner mig nöjd över vilken riktning den här bloggen har tagit, även om hästar fortfarande utgör en stor del av mitt liv. Det ligger en viss sorg över stallet just nu men livet går vidare. Har tagit det lugnt med Tösen de senaste dagarna och funderat på lite allt möjligt. När jag började rida Tösen kunde jag knappt rida en sväng i skogen på henne då hon vägrade att gå framåt, efter fem år finns tendenserna fortfarande kvar trots att vi har kommit en lång väg bort från det. Ibland undrar jag varför hon inte bara kan traska på som en "normal" häst när vi är ute och rider men samtidigt är det del av hennes personlighet liksom många andra av henns egenheter som ibland nästan kan driva mig till vansinne på en dålig dag när man har ont om tid. 
 
Ibland känner jag mig nära Tösen och ibland känner jag att det är precis som när vi började, jag antar att det viktigaste för mig är att inse och acceptera att hon är en egen individ med en egen (och mycket stark) villja. Hon lär aldrig bli hästen som lydigt följer efter en på löst grimskaft när man går i närheten av gräs, hästen som inte alltid är uppmärksam på vart jag har mina fötter. Nej, Tösen kommer alltid vara den häst som nästan får axlarna att gå ur led när man är ute och går vår/sommar/höst. Hon kommer alltid vara den smått klumpiga hästen som blir förvånad när jag helt sonika kan börjar vråla i panik över att jag har en vikt på 450 kg på mina tår, det har hänt några gånger. Trots det har hon aldrig klivit på varken mig eller någon annan när det verkligen gäller, till exempel vid avramlingar eller när hon har blivit rädd och kastat sig mot en av ren reflex.
 
Det finns förmodligen dom som skulle säga att jag borde ha bättre pli på henne och att jag borde vara strängare. Jag har provat det också när jag var yngre men det har varken fungerat eller känts rätt. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp, man ska inte känna konstant irritation över sin häst, önska att den kunde vara annorlunda, enklare på något sätt. Att vara med hästar ska vara avslappnande och roligt, att dessa djur ens låter oss komma nära och att de överhuvudtaget låter oss sitta på deras ryggar är ju helt galet när man väl tänker på det. Vi borde nöja oss där men vi människor har en tendens att alltid vilja ha mer. Att skala bort alla lager av förväntningar man har på sin häst kan nog vara nyttigt för oss, gå tillbaka till den där känslan man fick när man var liten och fick komma nära en häst för första gången, glädjen över att få klappa ett djur som var flera gånger ens egen storlek. Jag tror att hästar, liksom många andra djur, kan ge oss så mycket om vi bara är öppna för det.