Några åldrade bilder & att hitta sin stil

 
 
Bild från ett gammalt familjealbum. Älskar.
 
 
De senaste månaderna har känts transformativa. Har alltid haft en vilja att ständigt bli bättre och att utvecklas, även om jag ser det som något positivt leder det ofta till att jag blir otålig och rastlös. Jag ser vart jag vill vara men när jag inte är där tycker jag att allt annat än mitt mål inte är bra nog, att det jag gör inte är tillräckligt. Det är något jag vet jag måste ändra på för det är en inställning som inte hör hemma hos en kreativ person, vad för kreativt område man än sysslar med. Om man skapar måste man vara beredd på att vara lite "dålig" ibland, det tar ett tag att hitta rätt och balansera allt. Det är en process och även om jag tror det är bra att kunna vara lite kritisk till det man gör och analysera vad man kan göra bättre gäller det också att man är just det, konstruktiv. Det blir lätt en destruktiv process där fokuset ligger på att hitta fel istället för att kolla på det man gjort och plocka ut delar/principer som man skulle kunna applicera på framtida arbeten. 
 
Det som har lyckas skifta min inställning en aning är att se det jag gör nu som träning, så jag är beredd när jag är i det läge jag vill vara. Tror det är lätt att tänka att "om bara förutsättningarna hade varit annorlunda då hade jag...". Nej, det handlar om vad man lyckas med när man inte har dom förutsättningarna, det är vad som kommer forma dig som kreatör.
 
 
 
 
 
 
Det jag dock hade tänkt komma till innan det vart något slags motivationstal var att jag har funderat mycket på min stil inom fotografi. Hur jag fotar, vad jag fotar och hur jag arbetar med det jag fotar. Det finns mycket jag tycker om och jag ändrar åsikt från dag till dag känns det som. Det kommer ta tid och tänker låta det göra det, det får växa fram. Något som dock alltid ger mig inspiration är riktigt gamla bilder. Det är en oförklarlig närvaro över dom, alltid så mycket att berätta. Inte bara bilden utan hela fotografiet i sig. I skolan fick vi hålla på att "reparera" gamla bilder i en kurs men hela tiden satt jag mest och skrek lite inombords när jag klonade bort repor och fixade kontrasten. Trots fascinationen för analoga bilder gillar jag att fota med dagens kameror, tror jag gillar utmaningen att applicera gammal stil med ny teknik. Inte för att jag har gjort det alltför mycket ännu men tänker använda det som en riktlinje för vad jag gillar och vad jag vill göra.
 
 
 
 
 
 
Inom grafisk design talar man ibland om "Gesamtkunstwerk" eller "Total work of art". Ett ganska brett begrepp som myntades av Richard Wagner och som lite enkelt skulle kunna förklaras i att få flera olika konstformer att bli enhetliga och "stötta varandra". Det används mycket inom arkitekturen men tycker det går att applicera på livet/identitet också. Att bli enhetlig och leva så enhetligt liv som möjligt, inte för att låsa sig eller så utan skulle mer säga att det handlar om att göra saker och ting mindre "uppställda". Jag vill inte behöva fixa i ordning mitt rum till exempel för att försöka skapa en känsla, den känslan ska redan vara där. Ibland sparar jag kläder och smycken som får mig att känna mig som en viktoriansk hertiginna till en fotografering men vad är det som säger att jag inte kan gå runt i dom annars också om det får en att känna sig som hemma och, som en följd av det, generera mer inspiration?
 
 
Lite luddiga söndagstankar sådär.
 
 
 
 
 



Ties

 
 
6 L A C K   / /   C U T T I N G   T I E S
 
 
När man upptäcker nya artister/låtar som får en att vilja skapa....Det har inte blivit många inlägg här, har inte fotat särskilt mycket det här året. Vanligtvis skulle jag ha någon slags ångest över det men istället har jag provat många nya saker i samband med skolan, illustration, magasinformgivning, portfolioarbete mm så gör mig inte så mycket, har helt enkelt varit för upptagen med att skapa andra grejer. Är så glad att jag sökte in till den här utbildningen för cirka ett år sen, ett av mina bästa beslut helt klart haha. Ska försöka väva in mer av mina arbeten här på bloggen men att arbeta med portfolion har fått mig att inse att man kan utveckla varje projekt så otroligt mycket, majoriteten av det jag har gjort är inte riktigt helt klart i form av hur jag presenterar det osv. En öletikett kan till exempel komma i många olika varianter och sen ska allt fotas och sättas samman till en helhet, det är så jag vill jobba i fortsättningen. Bara presentera färdiga och genomtänkta arbeten (även om det inte finns något som heter klart i den här världen) Ibland måste man dock bara sätta ner foten och gå vidare till nästa projekt istället för att gå förlorad i detaljer. Ibland får man bara ta sina misslyckanden, tänka på det man har lärt sig/vad man hade kunnat göra bättre och applicera det på nästa projekt istället.
 
En av mina högsta prioriteringar just nu är att bara försöka sammanställa projekt och bygga min portfolio, inte helt lätt när man är helt grön i designvärlden haha. Ju mer man gräver i sina arbeten desto mer inser man att det finns oändligt med saker att putsa på/utveckla. Just alla oändliga möjligheter och vetenskapen om att jag måste välja en får mig att inte vilja göra någonting, börjar skjuta upp saker i väntan på det mytomspunna "perfekta tillfället". Har dock hopp om att så småningom bygga upp en metod för sånna här grejer, gäller bara att ha tålamod och se till att börja någonstans. Kommer förmodligen att vara grym på att planera efter den här utbildningen, har insett att utan någon form av kalender är man i princip körd haha. Kanske inte så extremt men det underlättar verkligen att få ut sina tankar och "att göra-listor" på ett konkret sätt istället för att de virvlar runt som en orkan i skallen 24/7.
 
 
 
 
 



Cursed

 
 
 
 
Det blir en hel del inomhus-självporträtt nu under vintern så jag ville göra något lite annorlunda... Tror alla kan känna sig fördömd ibland. Ibland känns det som att det finns vissa mönster som fortsätter att upprepa sig gång på gång och man blir lite less mellan varven. Hade gärna skrivit mer om det men känner att jag kanske bör lägga band på mig själv ibland när det kommer till mer negativa saker för jag tenderar att dras ner i en spiral när jag väl kommer igång och försöker komma bort från det. Tycker helt klart man ska reflektera men det gäller att man kan gå vidare och på vissa grejer har jag inte hittat något bra svar ännu.
 
När jag postade dessa bilder på Instagram skrev jag lite kort om att jag tror vi alla har en mörkare sida, då menar jag inte nödvändigtvis ond eller så, bara "dold". Personligen tror jag att jag är ganska medveten av min "mörka" sida, just för att jag är ganska självmedveten och ständigt reflekterar över mitt beteende och hur/varför jag tänker som jag gör. Jag ifrågasätter mig själv ganska ofta och när jag var yngre hanterade jag det inte särskilt bra. Fastande i det negativa och det slutade oftast med att jag tänkte väldigt lågt om mig själv. Idag ser jag det mer som en styrka att vara medveten om det "mörka", jag har lättare för att se hela bilden och hitta lösningar på mina egna problem. Har blivit mer tålmodig med mig själv och kan för det mesta förstå precis varför jag känner som jag gör. Det gör det definitivt inte alltid lättare, men jag har en annan förståelse, gör en mer uthållig.  Har fortfarande en lång väg kvar att gå när det kommer till att arbeta på mig själv men första steget är att verkligen lära känns sig själv. Det bra, det dåliga. Det mänskliga helt enkelt. 
 
 
 
 
 
 
 



Teeth

 
 
Self-portraits
 
 
 
 
 
 
 



Old school

 
 
 
 
 Posar med en icke-fungerande analog kamera, bland annat. 
 
 
 

 
 
 
 
 



Ellipse

 
 
 
 
 
 Dark woods.
 
 

 
 
 
 



October 31

 
 
 
 
 
 Happy Halloween!
 
 

 
 
 
 



Black crow

 
 
 
 
 
 Så jag har känt mig väldigt inspirerad av äldre fotografier på sistone och jag tror det är en inspiration som är här för att stanna då jag dels tycker det är riktigt kul att redigera dom samtidigt som det bara känns "rätt". På dessa bilder har jag dragit ner skärpan en del för att ge dom den där "drömska" känslan, för att kompensera det har jag lagt på både en textur för att ge bilderna "yta" samt så har jag gjort bilderna lite korniga, enligt mig känns det som att kornet binder ihop bilden. 
 
 

 
 
 
 
 
 
I redigeringen har jag använt mig av field blur i Photoshop för att skapa en, egentligen ganska onaturlig, oskärpa i toppen och botten av bilderna. Typ en effekt man skulle få om man körde freelensing. Som en sista touch har jag gjort två vinjetteringar, en klassisk mörk och ovanpå det en ljus. Dels tycker jag det får bilden att kännas lite större ( då man synliggör fler detaljer ) och dels så är det en effekt som jag har sett på vissa gamla bilder, trodde aldrig att jag skulle använda mig av en ljus vinjettering haha, men jag tror det funkar just på grund av att det ligger en mörkare under. Den ljusa blir nästan som en linsöverstrålning när man redigerar bilden.
 
 

 
 
 
 
 
 
Har tänkt en del på det här med att skapa realistiska bilder men jag känner mig helt över det, har mer och mer börjat se fotografi som den konstform det faktiskt är. Bilden är en tavla, gör vad du vill. Så länge bilden inte används i informerande syfte, som i dagstidningar, så tycker jag det är fritt fram att göra vad man vill. Nästan alla kan ta bilder idag så det som verkligen får en att sticka ut är ju hur mycket man kan tänja på gränserna egentligen. Varför ska allt vara realistiskt? Låter ganska trist och en aning konservativt om man frågar mig. 
 
 

 
 
 
 
 
 
 



Candlelight

 
 
 
 
 
 
Bilder från ett strömavbrott som hände förra veckan. 
 
 

 
 
 
 
 



Pumpkin queen ~ Ny redigering

 
 
 
 
 
För att höja känslan av Halloween lite till gjorde jag en ny redigering på bilderna jag tog förra året vid den här årstiden. Är ganska dålig på att planera mina fotograferingar och även om jag tror starkt på spontanitet tror jag också det kan vara en fördel att ha en plan när man vill jobba med flera olika element i en bild – iscensättning. I år vill jag jobba mycket med levande ljus och mycket tyg, gärna spets. Ska bli kul att försöka hitta på något! Men tills dess...
 
 

 
 
 
 
 



October

 
 
 
Några självporträtt.
 
 
 
 



Misty day in august

 
 
 
~ Bilder från en dimmig dag någon gång i augusti ~
 
 
 
 



Måste man välja vem man vill vara?

 
 
 
Vid någon tidpunkt under min uppväxt, förmodligen när jag precis hade blivit tonåring, började jag fundera väldigt mycket på vem jag var som person och vem jag ville vara, livsprojektet ni vet. Då trodde jag att jag behövde göra ett val och det var egentligen inte alltför längesen som jag insåg att det bara var skitsnack. För mig tror jag det började i högstadiet, tiden när alla försöker hitta sätt att passa in och samtidigt sticka ut (fast på rätt sätt förstås), en högstadieparadox. Jag brydde mig på tok för mycket om vad andra tyckte om mig så jag gjorde ingenting alls, vilket ironiskt nog förmodligen ledde till att de inte tyckte något alls haha, inte för att man absolut måste göra ett intryck på varje person man möter men ändå.
 
 
 
 
Av naturen är jag ganska flummig och skämtsam av mig samtidigt som jag också är väldigt jordnära. Märkligt? Nä. Personligen tror jag att det är en beskrivning som passar in på de flesta människor, om inte alla. Vi människor gillar dock att kategorisera saker och ting, för vissa blir dessa kategorier som fysiska väggar. Vissa får dom ofrivilligt men i mitt fall murade jag in mig själv (jag gör mitt bästa för att inte låta alltför dramatisk här men jag har en dramatic flair så bear with me). Det var här som jag trodde att jag behövde göra ett val, hur kan man vara flummig och jordnära på samma gång? Låter sinnessjukt nu men det fanns en period när jag tänkte att jag behövde offra min skämtsamma sida, det gick ju såklart inte speciellt bra men av någon anledning slog det mig aldrig att man faktiskt inte behöver välja. I mitt fall hade jag målat upp en bild på hur jag ville vara, vad jag dock inte insåg var att bilder är platta, tvådimensionella. Visst kan vi skapa en illusion av djup med hjälp av skuggor men varför lägga ner tid på det när man istället bara kan kliva ut i ljuset och låta skuggorna forma sig själva, ständigt i rörelse.
 
Personligheter är ytterst komplexa och det är omöjligt att definiera en person. Under en lång tid var det dock precis det jag försökte göra med mig själv, för att lättare passa in antar jag, jag försökte definiera mig själv med ord istället för att låta mina handlingar och känslor tala. Om det är något jag önskar jag kunde säga till mitt yngre jag så skulle det nog vara att ge fan i att försöka välja. Det är tillåtet att vara mer. Det är ju trots allt det som gör oss levande. Varje känsla har en motsats och vi besitter allt. Ha kontraster (och försök att inte ta dig själv på alltför stort allvar).
 
 
 
 
Desto snabbare vi inser det desto snabbare kan vi även börja acceptera andra för deras komplexitet och sluta bli förvånade när "den tysta" skrattar högst av alla eller när "klassens pluggis" är den som dröjer sig kvar på dansgolvet längst av alla. Genom att begränsa andra begränsar man också sig själv samtidigt som man förmodligen går miste om en hel del härligt folk. Visst kan man få förvånas av folk men vi kan ju låta bli att försöka undra om vi blir lurade på något sätt, det kanske inte är en fasad, det kanske bara är så att personen i fråga inte försöker vara någon annan än sig själv. Personlighet är inte en stil, det är ett tillstånd och jag tror att människorna som kan visa upp flest nyanser är de som verkligen är i kontakt med sin personlighet. De har utforskat och funnit. Va komplex och va komplicerad. Hitta din kulör men se till att utforska alla nyanser. Känner man sig kreativ eller äventyrlig är det tillåtet att blanda färger, det är din färgpalett för bövelen.
 
 



Evening magic

 
 
 
Några självporträtt i solnedgången.
 
 
 
 



Fern

 
 
 
 Den fotogeniska växten.
 
 
 
 



Childhood shirt

 
 
 
 
Häromdan när mamma rensade förrådet hittade jag på måfå en hög med kläder som min bror hade när han var liten, mitt bland alla jackor i miniformat hittade jag denna tröja som jag inte kunde låta bli att prova. Till min glädje satt som en smäck, en av fördelarna med att ha liten byst haha. Har faktiskt använt den en hel del sen jag hittade den, det är den perfekta "äventyrströjan", det där klädesplagget som man bara drar på sig om man ska ut i skogen eller upp till stallet. Materialet är dessutom ganska tjockt så den är perfekt när det är svalt ute.
 
 
 
 
Förutom mitt försök att göra "fashion" av den här tröjan gjorde jag den här fotograferingen i ett försök att bevisa för mig själv att det går att få till bra bilder på soliga dagar också. Det låter märkligt, haha, men jag har alltid tänkt att vill man skapa de där "dova" bilderna bör man antingen fota när solen står lågt på himlen eller när det är mulet. Det hjälper definitivt att fota under dom väderförhållandena om det är den känslan man söker men en bra fotograf kan bemästra alla typer av väder/ljus så jag kände att det var dags att ändra inställning, man kan inte styra över vädret så det är lika bra att lära sig arbeta med det istället. 
 
 
 
 
 



Gathering clouds

 
 
~ A story told best in black & white ~
 
 
 
 
 



Studentbilder på mitt sätt

 
 
Tanken var egentligen att fota studentbilderna i solnedgången men att fota när det är mulet är ju bra det också, det hjälper dessutom verkligen till att ge bilderna den där mörka känslan som har blivit lite av min stil. Att klä sig helt i vitt är dock något som jag tror aldrig har hänt tidigare men är det studenten så är det. Lyckades hitta några plagg som jag trivdes riktigt bra i! Eftersom vitt inte är min cup of tea så ville jag inte köpa något som jag bara skulle använda en gång, det enda jag köpte (förutom mössan då) var toppen/bh:n resten lånade jag från mamma, väldigt smidigt att vi i princip har samma storlek!
 
 
 
 
 



Murky woods

 
 
 
Äntligen har jag börjat komma igång med att fota porträtt i naturen igen, har alltid gillat kombinationen av människa och natur vilket kanske är anledningen till varför jag inte tycker det är speciellt kul att fota i studion, något som vi har fått göra mycket i skolan på sistone. Även om det är kul att bredda sina kunskaper har jag insett att jag själv föredrar spontaniteten med att gå ut, hitta en intressant plats att placera en modell framför och arbeta med naturligt ljus. Vissa som fotograferar tycker inte om att redigera och jag tillhör dom som inte tycker om att släpa runt på en massa utrustning helt enkelt. Visst kan man planera lite men samtidigt är det kul att fånga ögonblick, bilder som kanske har en del tekniska brister men som istället har en historia att berätta.
 
 
 
 
 
Eurovision song contest gick av stapeln igår (om man på något sätt hade missat det) och Portugal var helt klart en värdig vinnare, ett otroligt charmigt uppträdande på alla sätt och vis. Om jag ska vara ärlig så tog jag mig aldrig tid att verkligen lyssna på Portugals bidrag, första gången jag lyssnade på hela var faktiskt i semifinalen och det var då jag insåg att jag hade gjort begått ett stort misstag haha. Många av de som jag hade som förhandsfavoriter föll när jag såg framträdandet och hörde dom live, som det brukar vara, men några få vart nästan bara bättre. Min absoluta favorit som höll hela vägen var Bulgariens bidrag Beautiful mess med Kristian Kostov, vilken röst och vilket framträdande, så vackert!
 
 
 
 



Framed by trees