Black crow

 
 
 
 
 
 Så jag har känt mig väldigt inspirerad av äldre fotografier på sistone och jag tror det är en inspiration som är här för att stanna då jag dels tycker det är riktigt kul att redigera dom samtidigt som det bara känns "rätt". På dessa bilder har jag dragit ner skärpan en del för att ge dom den där "drömska" känslan, för att kompensera det har jag lagt på både en textur för att ge bilderna "yta" samt så har jag gjort bilderna lite korniga, enligt mig känns det som att kornet binder ihop bilden. 
 
 

 
 
 
 
 
 
I redigeringen har jag använt mig av field blur i Photoshop för att skapa en, egentligen ganska onaturlig, oskärpa i toppen och botten av bilderna. Typ en effekt man skulle få om man körde freelensing. Som en sista touch har jag gjort två vinjetteringar, en klassisk mörk och ovanpå det en ljus. Dels tycker jag det får bilden att kännas lite större ( då man synliggör fler detaljer ) och dels så är det en effekt som jag har sett på vissa gamla bilder, trodde aldrig att jag skulle använda mig av en ljus vinjettering haha, men jag tror det funkar just på grund av att det ligger en mörkare under. Den ljusa blir nästan som en linsöverstrålning när man redigerar bilden.
 
 

 
 
 
 
 
 
Har tänkt en del på det här med att skapa realistiska bilder men jag känner mig helt över det, har mer och mer börjat se fotografi som den konstform det faktiskt är. Bilden är en tavla, gör vad du vill. Så länge bilden inte används i informerande syfte, som i dagstidningar, så tycker jag det är fritt fram att göra vad man vill. Nästan alla kan ta bilder idag så det som verkligen får en att sticka ut är ju hur mycket man kan tänja på gränserna egentligen. Varför ska allt vara realistiskt? Låter ganska trist och en aning konservativt om man frågar mig. 
 
 

 
 
 
 
 
 
 



Candlelight

 
 
 
 
 
 
Bilder från ett strömavbrott som hände förra veckan. 
 
 

 
 
 
 
 



Pumpkin queen ~ Ny redigering

 
 
 
 
 
För att höja känslan av Halloween lite till gjorde jag en ny redigering på bilderna jag tog förra året vid den här årstiden. Är ganska dålig på att planera mina fotograferingar och även om jag tror starkt på spontanitet tror jag också det kan vara en fördel att ha en plan när man vill jobba med flera olika element i en bild – iscensättning. I år vill jag jobba mycket med levande ljus och mycket tyg, gärna spets. Ska bli kul att försöka hitta på något! Men tills dess...
 
 

 
 
 
 
 



October

 
 
 
Några självporträtt.
 
 
 
 



Misty day in august

 
 
 
~ Bilder från en dimmig dag någon gång i augusti ~
 
 
 
 



Måste man välja vem man vill vara?

 
 
 
Vid någon tidpunkt under min uppväxt, förmodligen när jag precis hade blivit tonåring, började jag fundera väldigt mycket på vem jag var som person och vem jag ville vara, livsprojektet ni vet. Då trodde jag att jag behövde göra ett val och det var egentligen inte alltför längesen som jag insåg att det bara var skitsnack. För mig tror jag det började i högstadiet, tiden när alla försöker hitta sätt att passa in och samtidigt sticka ut (fast på rätt sätt förstås), en högstadieparadox. Jag brydde mig på tok för mycket om vad andra tyckte om mig så jag gjorde ingenting alls, vilket ironiskt nog förmodligen ledde till att de inte tyckte något alls haha, inte för att man absolut måste göra ett intryck på varje person man möter men ändå.
 
 
 
 
Av naturen är jag ganska flummig och skämtsam av mig samtidigt som jag också är väldigt jordnära. Märkligt? Nä. Personligen tror jag att det är en beskrivning som passar in på de flesta människor, om inte alla. Vi människor gillar dock att kategorisera saker och ting, för vissa blir dessa kategorier som fysiska väggar. Vissa får dom ofrivilligt men i mitt fall murade jag in mig själv (jag gör mitt bästa för att inte låta alltför dramatisk här men jag har en dramatic flair så bear with me). Det var här som jag trodde att jag behövde göra ett val, hur kan man vara flummig och jordnära på samma gång? Låter sinnessjukt nu men det fanns en period när jag tänkte att jag behövde offra min skämtsamma sida, det gick ju såklart inte speciellt bra men av någon anledning slog det mig aldrig att man faktiskt inte behöver välja. I mitt fall hade jag målat upp en bild på hur jag ville vara, vad jag dock inte insåg var att bilder är platta, tvådimensionella. Visst kan vi skapa en illusion av djup med hjälp av skuggor men varför lägga ner tid på det när man istället bara kan kliva ut i ljuset och låta skuggorna forma sig själva, ständigt i rörelse.
 
Personligheter är ytterst komplexa och det är omöjligt att definiera en person. Under en lång tid var det dock precis det jag försökte göra med mig själv, för att lättare passa in antar jag, jag försökte definiera mig själv med ord istället för att låta mina handlingar och känslor tala. Om det är något jag önskar jag kunde säga till mitt yngre jag så skulle det nog vara att ge fan i att försöka välja. Det är tillåtet att vara mer. Det är ju trots allt det som gör oss levande. Varje känsla har en motsats och vi besitter allt. Ha kontraster (och försök att inte ta dig själv på alltför stort allvar).
 
 
 
 
Desto snabbare vi inser det desto snabbare kan vi även börja acceptera andra för deras komplexitet och sluta bli förvånade när "den tysta" skrattar högst av alla eller när "klassens pluggis" är den som dröjer sig kvar på dansgolvet längst av alla. Genom att begränsa andra begränsar man också sig själv samtidigt som man förmodligen går miste om en hel del härligt folk. Visst kan man få förvånas av folk men vi kan ju låta bli att försöka undra om vi blir lurade på något sätt, det kanske inte är en fasad, det kanske bara är så att personen i fråga inte försöker vara någon annan än sig själv. Personlighet är inte en stil, det är ett tillstånd och jag tror att människorna som kan visa upp flest nyanser är de som verkligen är i kontakt med sin personlighet. De har utforskat och funnit. Va komplex och va komplicerad. Hitta din kulör men se till att utforska alla nyanser. Känner man sig kreativ eller äventyrlig är det tillåtet att blanda färger, det är din färgpalett för bövelen.
 
 



Evening magic

 
 
 
Några självporträtt i solnedgången.
 
 
 
 



Fern

 
 
 
 Den fotogeniska växten.
 
 
 
 



Childhood shirt

 
 
 
 
Häromdan när mamma rensade förrådet hittade jag på måfå en hög med kläder som min bror hade när han var liten, mitt bland alla jackor i miniformat hittade jag denna tröja som jag inte kunde låta bli att prova. Till min glädje satt som en smäck, en av fördelarna med att ha liten byst haha. Har faktiskt använt den en hel del sen jag hittade den, det är den perfekta "äventyrströjan", det där klädesplagget som man bara drar på sig om man ska ut i skogen eller upp till stallet. Materialet är dessutom ganska tjockt så den är perfekt när det är svalt ute.
 
 
 
 
Förutom mitt försök att göra "fashion" av den här tröjan gjorde jag den här fotograferingen i ett försök att bevisa för mig själv att det går att få till bra bilder på soliga dagar också. Det låter märkligt, haha, men jag har alltid tänkt att vill man skapa de där "dova" bilderna bör man antingen fota när solen står lågt på himlen eller när det är mulet. Det hjälper definitivt att fota under dom väderförhållandena om det är den känslan man söker men en bra fotograf kan bemästra alla typer av väder/ljus så jag kände att det var dags att ändra inställning, man kan inte styra över vädret så det är lika bra att lära sig arbeta med det istället. 
 
 
 
 
 



Denim

 
 
 
Kände för att ta några bilder med ett par jeans som jag köpte för ett tag sen på Monki, 100% organic cotton. Gav även bilderna
en lite annorlunda redigering, både varma och kalla toner på samma gång, tycker det passar rätt bra!
 
 
 
 



Gathering clouds

 
 
~ A story told best in black & white ~
 
 
 
 
 



Studentbilder på mitt sätt

 
 
Tanken var egentligen att fota studentbilderna i solnedgången men att fota när det är mulet är ju bra det också, det hjälper dessutom verkligen till att ge bilderna den där mörka känslan som har blivit lite av min stil. Att klä sig helt i vitt är dock något som jag tror aldrig har hänt tidigare men är det studenten så är det. Lyckades hitta några plagg som jag trivdes riktigt bra i! Eftersom vitt inte är min cup of tea så ville jag inte köpa något som jag bara skulle använda en gång, det enda jag köpte (förutom mössan då) var toppen/bh:n resten lånade jag från mamma, väldigt smidigt att vi i princip har samma storlek!
 
 
 
 
 



Porträtt & några tankar om kreativitet

 
 
 

Tumblr var bland det sista jag trodde jag skulle radera. Inte för att jag egentligen spenderade särskilt mycket tid där utan snarare för att jag såg tumblr som en kreativ plats att hämta inspiration. På sistone har jag haft en vilja av att rensa ut, minimera och koncentrera min digitala konsumtion. Så nu är jag här, ett e-melj och tumblr konto lättare, två saker mindre att tänka och lägga ner tid på.

För er som inte är bekanta med tumblr så kan man säga att det är som en mindre organiserad version av pinterest, en del använder även tumblr som en plattform att blogga på. För mig fungerade tumblr som en moodboard och inspirationskälla, det var åtminstonde vad jag tänkte. Anledningen till varför jag raderade min tumblr har att göra med att jag vill bli tryggare i min egen kreativitet. Tanken på att jag kanske, på något sätt, skulle bli mindre kreativ om jag skulle radera "min tänkta inspirationskälla" var och är kanske det första tecknet på att man bör släppa taget då man omedvetet låtit en utomstående faktor bli del av ens identitet.

Även om tumblr inte var speiellt stort för mig så var jag väldigt nöjd över det lilla värld av bilder som jag hade byggt upp under en tidsperiod på lite drygt fyra år. Det var dock inte mina bilder och inte heller mina kreationer. Jag tänkte att jag skulle använda bilderna som ved till den kreativa glöden men faktum är att majoriteten förblev oanvända och bortglömda. Inser man det inser man också att det börjar växa en känsla av meningslöshet. Det är som att köpa saker man tror man kommer behöva bara för att sen lägga dom någonstans och glömma bort dom, något som inte skulle inträffa om man verkligen behövde något.  

 
 
 
 
Trots det ångrar jag dock inte att jag skaffade tumblr för alla herrans år sen, kollar jag tillbaka kan jag se mig själv växa upp genom bilderna jag valde att spara. Genom att se allt jag sparat kunde jag också få insikt i hur min egen stil och smak har förändrats genom åren, trots att det inte var mina bilder. För det är jag tacksam. Det kommer dock en tid när man börjar ifrågasätta det där stödhjulet som skaver i ögonvrån. Man börjar undra om man verkligen behöver det och tillslut börjar det kännas som en börda. Jag har börjat inse att så länge jag kollar på andras bilder non-stop desto svårare kommer det att bli för mig att hitta min personliga nisch. Det är inget fel med att hämta inspiration från andra men det finns en tendens, åtminstone för mig, att man fastnar i ”inspiration-samlar-stadiet”. Istället för att scrolla genom bilder vars kreatör jag inte ens vet namnet på väljer jag hellre att  samla inspiration från att läsa bloggar eller att följa personer på instagram i fortsättningen. Eller också lita på att jag kan skapa min egen inspiration, kanske hittar man en bok vars bilder får en att vilja skapa eller så ser man en färgkombination någonstans när man är ute och går som man sen låter influera ens bilder på något sätt. Närproducerad inspiration av kvalité. Skämt åsido så tror jag det är nyttigt att vänja sig av vid att ständigt ha något att kolla på. Vid låg inspiration är det kanske värt att vänta några dagar på att en kreatör man ser upp till publicerar något eller, kanske bäst av allt, släppa den digitala världen för en stund så man kan skapa något eget med det man har i sin omgivning.
 
 
 
 
 Moral of the story: Du har kontroll över din kreativitet, inte sociala medier. Ta del av vad andra skapar men se
också till att bli självständig som kreatör genom att bli trygg i din egna kreativitet. Lita på den.
 
 
 



Murky woods

 
 
 
Äntligen har jag börjat komma igång med att fota porträtt i naturen igen, har alltid gillat kombinationen av människa och natur vilket kanske är anledningen till varför jag inte tycker det är speciellt kul att fota i studion, något som vi har fått göra mycket i skolan på sistone. Även om det är kul att bredda sina kunskaper har jag insett att jag själv föredrar spontaniteten med att gå ut, hitta en intressant plats att placera en modell framför och arbeta med naturligt ljus. Vissa som fotograferar tycker inte om att redigera och jag tillhör dom som inte tycker om att släpa runt på en massa utrustning helt enkelt. Visst kan man planera lite men samtidigt är det kul att fånga ögonblick, bilder som kanske har en del tekniska brister men som istället har en historia att berätta.
 
 
 
 
 
Eurovision song contest gick av stapeln igår (om man på något sätt hade missat det) och Portugal var helt klart en värdig vinnare, ett otroligt charmigt uppträdande på alla sätt och vis. Om jag ska vara ärlig så tog jag mig aldrig tid att verkligen lyssna på Portugals bidrag, första gången jag lyssnade på hela var faktiskt i semifinalen och det var då jag insåg att jag hade gjort begått ett stort misstag haha. Många av de som jag hade som förhandsfavoriter föll när jag såg framträdandet och hörde dom live, som det brukar vara, men några få vart nästan bara bättre. Min absoluta favorit som höll hela vägen var Bulgariens bidrag Beautiful mess med Kristian Kostov, vilken röst och vilket framträdande, så vackert!
 
 
 
 



Dear May

 
 
Maj...Du trädde in med en storm, en storm jag inte var beredd på. Det var inte starten jag hade förväntat mig men kanske starten jag behövde. Jag tänker inte säga att allt händer av en anledning, jag är privilegierad nog att bara handskas med problem som ger mig andrum att stanna upp och reflektera. Med det sagt så har jag lärt mig en hel del om mig själv under de senaste veckorna. Under större delen av april grubblade jag över småsaker. April fick mig att, stundvis, reflektera över allt jag inte tyckte om med mig själv, jag var smärtsamt medveten om allt jag inte gillade på en ytlig nivå. Inte nog för att förstöra min livskvalité men nog för att hålla mig från att prata i vissa situationer och nog för att hitta fel i varje självporträtt jag tog. Det som dock alltid lyckas få dessa tankar att vända är inte komplimanger från andra utan det är tanken på att jag faller i fällan som så strategiskt är utsatt för mig, och miljoner andra, att falla i. Företag tjänar massvis med pengar på allt som vi är osäkra på med oss själva. Det är meningen att vi inte ska gilla det vi ser. Om alla var nöjda skulle vi förmodligen inte köpa lika mycket, vi skulle inte känna det behovet. För kvinnor handlar det ofta om utseendet och för män handlar det ofta om att en produkt ska ge en känsla av makt och status. Allt är bara temporärt förstås, det är också meningen att vi ständigt ska jaga det senaste och göra oss av med det gamla.
 
Bara genom att komma på det vill jag börja skratta och tålmodigt vänta på att tåget ska stanna så jag kan hoppa av på nästa perrong och börja göra något jag faktiskt bryr mig om, som att fota, gå ut i naturen eller laga någon riktigt god maträtt. Det är inte alltid så lätt att skaka av sig en tanke när den väl har infunnit sig men bara man inte står på det där tåget kan man börja ifrågasätta varför jag känner på det här sättet. Det är då man har chans att nå roten på problemet. Det kanske tar tid men det är okej. 
 
 
 
 
 
 
"Self-love is not the process of ignoring things, paying attention to fewer flaws or forcing yourself to look away from the parts of you that you perceive as ugly or unwanted. Self-love is the process of expanding your awareness, of seeing those flaws and imperfections alongside the incredible potential of the universe flowing within you, alongside the eternal truth of life flowing within your veins in each second, alongside the flickers of creativity and opportunity present within each moment of your existence. Like this, the imperfections persist, but only as lovable quirks, like a bad doorknob on the front door of a cottage in paradise, like a few thorns on a beautiful rose, like a cloud in a sunset. Like this, what was once unwanted becomes essential, memorable, humbling."
- Vironika Tugaleva
 
 
 
 
 
I slutet av April fick jag ett grepp igen, innan eldprovet kom i maj (Bokstavligen. med tanke på majbrasan haha). April rustade upp mig och maj testade den rustningen och tvingade mig att gå genom eld, min eld. Maj fick mig dock inte bara att konfrontera mörkret, maj fick mig också att inse att jag kan vara bekväm med att se in i mörkret, att inte riktigt veta vad som kommer hända. Det är inget jag föredrar, men jag klarar det. Det är i sådana stunder som man lär sig vart man har sina klippor, man lär sig vad som är viktigt och vad som är onödigt. Vad som har betydelse och vad som bara gör en långsam. Det hände inte av en anledning, det var jag som såg till att det hände och det var jag som såg till att lära mig något av det. 
 
Det är fortfarande mycket kvar av maj månad så...Kära maj, jag omfamnar dig och är redo för din magi, din grönska. 
 
 



Framed by trees

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



Ett självporträtt & en oas för kreativa själar

 
 
Livet just nu
I inlägget "April Bucket List" skrev jag att jag ville fota mer självporträtt, något jag fick chans att göra redan någon dag efter att det inlägget publicerades, inte i naturen dock. Behövde ta en bild till en mindre fotouppgift där vi skulle inspireras av en känd fotograf. Ville få bilden att se gammaldags ut så jag satt och mixtrade ett tag med olika lagermasker och texturer. Annars så har det varit mycket att göra under veckan men den har varit hektisk på ett bra sätt, jag har fått en hel del gjort som jag har tidigare har dragit ut på. Fotat till ett skolarbete, skrivit CV, övningskört, skrivit klart mitt tal till det nationella provet i svenska och sökt en utbildning + ett sommarjobb. Kanske går båda i lås eller också blir jag stående helt tomhänt, konstigt nog känner jag mig lugn, vilket är väldigt olikt mig i stunder av ovisshet. 
 
Även om jag både tycker om och vill skriva lite längre texter som har en specifik mening så kan det vara nyttigt att bara skriva ned det som händer i livet då och då, speciellt när det är mycket som händer. Jag brottas alltid med tanken på "Hur intressant är det här egentligen?" och även om jag tycker det är bra till en viss del så måste jag även komma ihåg att den här bloggen är som min öppna dagbok och ibland behöver jag bara fokusera på det som händer för att senare kunna reflektera över det på ett bra sätt. Antar att jag fortfarande försöker hitta min röst, mitt sätt att skriva, en utveckling som jag själv ser fram emot att följa. Mina skrivna ord har alltid varit starkare än mina verbala men på sistone känns det som att jag även i skrift har en ton som förenklar det jag egentligen vill och försöker säga, jag vill bli mer rå. Jag har alltid försökt sätta allt i ett sammanhang, ge det en bakgrund och framför allt, en förklaring. Inget jag tänker sluta göra, bara ibland. 
 
 
 
I måndags var jag och fotade i en butik som ligger mittemot skolan, i en gammal brandstation. Möjligtvis en av stans bästa butiker om man frågar mig, himmelriket för kreativa själar som älskar växter, rustika miljöer och märkliga vintageprylar. Bilderna ska jag försöka redigera klart tills på söndag så mer om det här magiska stället då...
 
 



B&W Porträtt | Moa

 
 
 
 
Som för att kickstarta lovet fotograferade jag min fantastiska vän Moa i måndags. Moa är alltid villig att stå modell så det har blivit en del fotograferingar genom åren, det är riktigt kul att se både min utveckling bakom kameran och hennes utveckling framför kameran. Jag behöver knappt ge direktiv längre utan det fixar hon själv, verkligen en fantastisk modell! Eftersom varken hon eller jag hade någon vidare lust att bege oss ut i kylan bestämde vi oss för att köra en inomhusfotografering (I och med det var både hon och jag överens om att alla bilder skulle bli svartvita).
 
 
 
 
 
 
Personligen tycker jag inte att det gör någonting att väggen är som den är med sina märken och linjer, även om jag har redigerat bort lite så hade det förstås gått att redigera bort ännu mer men jag måste faktiskt säga att jag tycker om känslan märkerna ger, lite industriellt, nästan. Har spanat in en tegelbyggnad med maffiga fönster i byn som jag hoppas vi kan fota vid till våren...
  



Magpie

 
 
 
Ibland går jag igenom faser där jag måste tvinga mig själv till att skapa något bara för att dra upp mig själv ur någon slags okreativ pöl som jag ibland tycks hamna i. När jag väl börjar fota till exempel blir det en slags "just ja, det var det här jag skulle göra" känsla. Dessa bilder fotade jag i ungefär samma stil dom de här bilderna, tycker det blir rätt bra trots att jag bara har en taklampa som ljussättning. Hittade en fjäder från en skata för någon månad sen och jag är fortfarande fascinerad över hur otroligt vackert den skimrar i ljuset. En enkel sak som påminner mig om att lägga ned tid på detaljer, lära sig notera det lilla. 
 
I somras när jag satt i hagen och betraktade hästarna hittade jag, efter ett tag, små (väldigt små) pinnar liggandes runt omkring mig på marken, jag plockade upp dom och häpnades över detaljerna. Pinnarna såg väl egentligen ut som vilka pinnar som helst men det är en sån där grej som man oftast inte tänker på...Förrän man sitter i en hästhage, antar jag. Det får mig att tänka på ett citat:
 
 
" The sunrise, of course, doesn’t care if we watch it or not. It will keep on
being beautiful, even if no one bothers to look at it. "
Gene Amole 
 
 
Alla dessa detaljer, från små pinnar till en skatas fjädrar, de bara är.
 
 

 
 



Self portraits | Earthy tones

 
 
I torsdags bestämde jag mig för att trotsa mörkret och försöka få till bra porträtt med hjälp av taklampan, vitbalansen var såklart helt off men det korrigerades med lätthet i camera raw. Förutom att fota bilderna har jag mestadels försökt slutföra olika skolarbeten nu innan lovet samt bara ta det lugnt, ladda batterierna. Kan knappt förstå att det bara är en vecka kvar till julafton, året har gått snabbt men när jag blickar tillbaka får jag i överlag en bra känsla. Kanske ska man försöka knåpa ihop någon slags resumé...