Att ta med sig naturen in

 
 
 Mitt rum har sett väldigt olika ut genom åren, jag har gått från att täcka varje vägg med hästaffischer till att rensa ut nästan varje onödigt föremål i mitt rum. Förra året påbörjade jag min resa mot att leva mer minimalistiskt, för mig är minimalism en filosofi. Det har inget att göra med hur många saker man faktiskt äger utan det handlar snarare om förhållandet man har till det man äger samt hur man konsumerar. Att man börja rensa ut och göra sig av med saker är/kan vara en följd. Trots det ser jag inte nödvändigtvis mig själv som en minimalist, jag ser inte mitt sätt att leva som en kategori och även om jag inte har något problem med att bli kallad minimalist bryr jag mig inte speciellt mycket om benämningar varken på mig själv eller andra. Jag bara gör mitt bästa för att lotsa mig genom livet och hittar jag en stig som verkar intressant så undersöker jag den.
 
Den senaste sidostigen som jag har börjat följa involverar växter och naturen, jag har insett att jag älskar växer och att jag gärna låter dom ta plats i mitt rum tillsammans med andra föremål som jag på något sätt har hittat, vare sig det är i en second hand butik eller på skogens mjuka golv. 
 
(Kan passa på att nämna att de bruna fasanfjädrarna i bilden till vänser är köpta för några år sen i en pysselbutik, idag hade jag aldrig köpt dom. Gjort är gjort men planen nu är att för varje fjäder jag själv hittar ska jag byta ut en av dom.)
 
 
 
 
Numera har jag till exempel en gardinstång som består av en gren samt en klädhängare av drivved. Det ger mer själ och karaktär samtidigt som det påminner mig om om någonting, en historia. De prickiga fjädrarna från en hakspett tar mig tillbaka till en ridtur med Tösen och drivveden på bokhyllan påminner mig om en dag när jag gick med mormor och morfar på stranden. Det jag omger mig med är levande och det finns ingenting som slår det, för mig är det är ovärderligt. Från ett minimalistiskt perspektiv så handlar det om att inte låta det man äger bli en del av ens personlighet. När jag var mindre var det definitivt något som jag föll för, det fanns faktiskt en tid när jag tog med mig vissa böcker till skolan för jag tänkte att om vårt hus började brinna när jag var borta skulle jag inte kunna rädda dom, haha. Idag gillar jag att hålla ögonen öppna och sparsamt samla saker jag tycker om, till skillnad från när jag var liten låter jag dom inte utgöra min personlighet, istället tänker jag att det är på grund av min personlighet som jag samlar dom. De reflekterar den även om de inte utgör den.
 
 
 
 
Just det där med att samla drivved är något som jag förknippar med utflykter och äventyr då min mamma alltid brukade ta med mig och min bror till kusten för att leta vackra trädformationer. Kanske är det anledningen till varför jag har placerat en halvrostig gammal hink vid skrivbordet där jag i fortsättningen tänker samla drivved, något som får symbolisera de smä äventyr jag har varit på.
 
 
 



Imposter syndrome

 
 
Imposter syndrome // Bluffsyndromet
"En informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att
internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av 
bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått."
 
 
Under min uppväxt har jag blivit tilldelad ordet "blyg", främst av lärare som tycktes bedöma en utifrån hur mycket man pratade och hur ofta man räckte upp handen. Kanske låg det en viss sanning i begreppet eller också var det något jag bara accepterade och därmed gav jag det tillåtelse att forma mig genom åren. Det var inte särskilt längesen jag först hörde talas om "introvert" och "extrovert", när jag först hörde talas om det var det som att många pusselbitar (äntligen) började falla på plats. Istället för att enbart se mig själv som blyg började jag förstå hur jag fungerade istället för att undra vad det var som var fel med mig. Att vara introvert är inget ovanligt även om det kanske kan kännas så ibland eftersom extroverta personer ofta är de som syns och hörs mest (inget fel med det).
 
Men trots att jag hade kommit i underfund med en stor del av min personlighet var det fortfarande någonting som satte käppar i hjulet, jag började inse att anledningen till varför jag höll mig från att räcka upp handen och ta plats inte enbart kunde förklaras med att jag var introvert. Det här handlade om något annat. När jag började läsa om imposter syndrome var det som att läsa en självbiografi. 
 
 
 
 
 
 
Det har alltid gått rätt bra för mig i skolan, redan som liten tyckte jag om att läsa, skriva och bara lära mig saker och jag antar att det underlättade för mig, men att redan som liten prestera bra hade ett pris. Istället för att bara tyckta det var kul började jag istället att oroa mig i takt med att betygen vart allt viktigare, helt plötsligt satte jag press på mig själv att jag alltid var tvungen att prestera bra i alla områden. Vad skulle folk tro om jag helt plötsligt presterade sämre? Förmodligen inget men i min värld var det som om min identitet hängde på det. Ett litet snedsteg och alla skulle se vilken bluff jag var, trodde jag. Jag höll mig från att räcka upp handen i rädsla för att ha fel och jag höll mig från att göra saker som jag egentligen visste att jag skulle klara av bara för att jag var rädd för att göra ett litet snedsteg. Istället lät jag andra ta för sig trots att jag visste att jag förmodligen hade kunnat gjort det bättre själv om jag bara hade vågat försöka. 
 
På utvecklingssamtalen i skolan fick jag alltid kommentaren om att jag måste bli mer aktiv under lektionerna, jag gjorde alltid det jag skulle men hur bra det än var räckte det inte på grund av att jag inte räckte upp den där förbaskade handen, det gör ont att veta att så många fler barn måste gå igenom precis samma sak. För mig vart det kortslutning när jag hörde de orden, jag fick det inte att gå ihop eftersom i min värld var det en risk att uttrycka sig.
 
Allt detta fortsatte under hela min skolgång, jag skriver mycket om skolan här för det är där jag tror det hela startade men det påverkar i princip alla områden i mitt liv. Olika områden men samma röst i bakhuvudet som säger åt mig att avstå från att göra saker jag egentligen hade velat göra. Under alla dessa år har jag lyssnat på den där rösten, ibland ens utan att inse det. Men jag börjar bli less. Riktigt less.
 
 
 
 
 
 
Anledningen till varför jag tror detta ha dykt upp extra starkt just nu har med studenten att göra. Skolan är snart över och det är dags för mig att gå vidare. Högskolorna skrämmer mig för det känns som att jag inte har det som krävs, "jag är inte tillräckligt duktig och jag kommer inte ha en chans". Jag vågar inte tro att jag har det som krävs och det gör mig förbannad. Det gör mig arg att tänka på hur många möjligheter jag har låtit rinna ut i sanden bara för att jag inte har känt mig bra nog trots att jag förmodligen hade kunnat klarat det, och gjort det bra. Men även om det inte skulle bli bra, vem bryr sig, jag försökte åtminstone.
 
I flera år har jag låtit det ske men nu säger jag stopp. Istället för att ta ett steg bakåt varje gång en möjlighet uppenbarar sig vill jag ta ett steg framåt, vara nyfiken. Åtminstone prova innan jag bestämmer mig istället för att avstå och sen ångra mig.
 
 
 
 
 
Hur?
 
1. Säg ja
Bara för att man är öppen för nya möjligheter behöver det inte betyda att man behöver säga ja till precis allt som kommer i ens väg men min automatiska reaktion har alltid varit att säga nej innan jag ens vet vad det handlar om. Ofta när jag säger nej beror det inte på ett bristande intresse utan det har bara känns som att jag inte har vad som krävs och det är det tankesättet jag vill bekämpa. Så i början kanske det är bäst att bara säga ja utan att tänka alltför mycket, learn as you go.
 
2. Bli okej med att misslyckas
This is a big one. Någon gång i mitt liv bestämde jag mig för att jag inte fick misslyckas. Aldrig. Det visade sig dock väldigt snabbt att det är väldigt svårt att lyckas med något sådant (surprise, surprise) så min reaktion var helt enkelt att börja avstå, för om man inte gör något kan man inte misslyckas, right? Men det är precis lika tråkigt som det låter. Det gäller bara att inse att "misslyckande" utgör en naturlig del av livet samt att det bara är ett kvitto på att man åtminstone har gjort något, istället sitta en bit på sidan om och titta på, utan att någonsin veta vad som skulle hända om man försökte.
 
3. Bara gör och strunta i vad andra tänker (för chansen är att de inte ens bryr sig)
Detta hänger ihop med punkten innan, jag tänker alltid efter innan jag gör något (vilket såklart är bra till en viss gräns) men ofta börjar jag tänka på vad andra kommer tycka och tro. Att bara göra har alltid varit svårt för mig då min hjärna alltid tar ut händelserna i förskott (enbart de negativa såklart). Att bry sig för mycket tar mycket energi och glädje. Strunta i hur många det är som kanske kommer se bilden du tagit eller texten du skrivit, vare sig det är 1000 eller 0. Hur många som ser det du skapar eller gör är irrelevant. Det bör åtminstone inte vara det första du oroar dig över, bara lägg ned din själ i det du gör och få ut det i världen för att sen direkt gå vidare.
 
4. Våga inse att det du gör är bra och att du förtjänar framgång
Ibland skapar man något som kanske inte är det bästa men ibland skapar man något riktigt bra. Så ta åt dig och våga tro på att du förtjänar det. "Just do it" som Shia LaBeouf så fint säger ;)

 

 
 
 
 
Kanske finns det någon som känner igen sig, imposter syndrome är rätt vanligt och det finns väldigt mycket att
läsa kring ämnet, både intressant och hjälpsamt. Här finns till exempel ett bra och humoristiskt Ted talk om det.
 
 



From the wilderness

 
 
 
Jag längtar efter bar mark. Att med lätthet kunna gå i skogen utan att behöva kämpa sig fram i tung snö, kunna se alla detaljer istället för ett opersonligt vitt täcke som döljer allt. Jag längtar efter att kunna gå på en strand och  betrakta stenar och drivved som har formats av vattnet och vågorna. Jag längtar efter att kunna gå ut i skogen med en tunn jacka och lätta skor istället för klumpiga täckbyxor och kängor som inte uppmanar till spontana språng över stock och sten.
 
Det är mycket jag längtar till, de senaste dagarna har jag velat gå i ide, bara för att vakna när marken är bar och luften ljum. Att kolla ut genom fönstret gör mig trött. Det finns såklart bättre saker att klaga på här i världen än snö men jag kan inte låta bli att tänka på våren, det är ju så nära nu...
 
 
 
 
 
 
Det verkar som att jag befinner mig i något slags mellanläge, kroppen är på en plats medan tankarna ständigt vandrar iväg till andra årstider. Jag känner mig otålig och rastlös. En märklig kombination av styrka och utmattning, jag vet vad kroppen skulle kunna klara av men sinnet ger upp. Under dessa dagar brukar jag försöka förlora mig själv i en bok eller låta yogan sätta mig i något slags transliknande tillstånd där jag bara försöker lyssna på kroppen och röra mig därefter.  Den här veckan innebär lov för mig och jag kommer nog mestadels bara ta det lugnt även om jag förhoppningsvis kommer iväg på en del grejer.
 
 
 
 
 
 



Vårshow & lite planering

 
 
Efter att ha fått smaka på våren i en vecka känns det fortfarande lite surt att kolla ut genom fönstret och bara se en massa snö. Det är förstås inte lönt att klaga men är ganska less på vintern vid det här laget om jag ska vara ärlig, haha. Känns lite som att jag har låtit vädret påverka min motivation och just nu känns det som att den här perioden bara är något som jag lite håglöst måste ta mig igenom istället för att ta en dag i taget. Våren kommer dock en vacker dag, det gäller bara att ha tålamod. Den här veckan innan lovet kommer skolan sluka väldigt mycket tid då musik-esteterna på skolan, tillsammans med oss media-esteter, anordnar Vårshow. Ett projekt som vi har jobbat på hela månaden för att nu knyta ihop alltsammans med "showveckan". Detta innebär att jag nästan kommer att bo på skolan under några dagar, tidiga morgnar och sena kvällar. Var inte särskilt entusiastisk till det här projektet till en början men nu när alla bitar börjar falla på plats känns det rätt kul! 
 
Efter vårshowen blir det nya tag och jag ska fixa det sista med mitt gymnasiearbete, det har stått still ett tag på den fronten, mest på grund av att jag inte har vetat hur jag ska publicera det hela på ett bra sätt eftersom det inte kommer gå att printa ut "boken" i fysisk form. Trots det vill jag ha något att visa upp även om det kommer bli en digital bok, så igår när jag var ute och gick kom jag på att jag skulle kunna lösa det på ett enkelt sätt. Mer om det senare...En annan grej som jag dock har påbörjat är att rita. Har velat ta itu med det hur länge som helst men nu äntligen har jag börjat damma av öga-hand motoriken genom att bara rita slumpmässiga objekt. Känns väldigt kul att kunna känna en viss skillnad redan efter bara några dagar, allt blir verkligen inte snyggt men det är lite det som är poängen också, lära sig att acceptera det faktum att ibland ser det förjävligt ut. Det är bara att träna, träna och träna. 
 
 
En bild på bar mark och varma toner för att ge mig själv motivation och ork att ta mig igenom den sista delen av vintern med bra humör: 
 
 
 



Djupa skogar

 
 
 
Våren varade i några dagar men vintern gjorde en återkomst och nu är allting täckt i ett rejält lager snö igen, hade verkligen hoppats på bar mark men vad kan man göra, det är ju trots allt bara februari. Hörde dock att någonstans i södra Sverige hade man officiellt fastslagit vårens ankomst, längtar verkligen tills dagen när vi kan kalla det vår här i den norra delen också, haha. Dessa bilder fotade jag dock under de dagar när vädret var fantastiskt, tog en sväng på eftermiddagen och senare på kvällen fick jag bevittna hur de sista solstrålarna färgade skogen till renaste guld.
 
 
 
 
 
 
En bild som jag också fotade för ett tag sen när jag funderade på att klippa av håret. Om mina toppar hade varit kluvna hade jag sagt att jag är lika kluven som mina toppar i denna fråga men dom är faktiskt rätt bra trots att jag inte har klippt mig på ett tag så det skämtet håller inte. Lär dock inte klippa det speciellt kort men det fick mig att börja tänka på hur det skulle vara och vad man skulle våga göra om det fanns ett "ångra" alternativ i verkliga livet. Det skulle lätt missbrukas men om allt hölls på en fredlig väg är det intressant att fundera på vad folk skulle göra vare sig det är att göra något galet med håret eller ta en chans i livet som man tidigare inte vågat ta. Ett "ångra" alternativ i verkliga livet hade varit fantastiskt på många sätt men samtidigt skulle det ta ifrån mycket spänning också. Men vad hade du gjort om det fanns? Kanske kan man lära sig något av svaren trots allt. 
 
 



En vårdag i februari

 
 
 
Tror detta kan ha varit en av de härligaste dagarna på hela månaden, +8°, strålande sol, fågelkvitter och bar mark (här och där). Under lördagen hade jag dessvärre ingen energi till att göra någonting alls egentligen men orken och motivationen verkade vända över natten så idag har jag hunnit med en hel del. Började som vanligt dagen med en skål havregrynsgröt, trodde jag hade ätit upp alla blåbär som jag plockade i höstas men så visade det sig att det fanns en låda kvar, lycka! 
 
 
 
 
 
 
Efter att ha läst lite Sherlock Holmes tog jag en promenad till Tösen för att pyssla om henne lite, hon har fått en mystisk bula på ena knäet så även om hon inte markerar något så tar vi det lugnt tills vidare. Hennes päls markerar dock att "nu är det vår" så det blir extra mycket borstning just nu, haha. Jag klagar dock inte, tycker det är mysigt att lugnt kunna stå i utestallet och höra smältvattnet som droppar ned från taket.
 
 
 
 
 
 
På väg hem från stallet bestämde jag mig jag mig för att ta en omväg och tack vare det hittade jag ett rådjurshorn liggandes under en gran precis bredvid stigen. Synd att jag inte hittade det innan gnagarna gjorde det men trots att det nästan var helt söndergnagt tog jag med mig det hem. Tycker det är fint på sitt eget vis.
 
 
 
 
 
 
Väl hemkommen åt jag en rejäl lunch bestående av pasta med tomatsås, broccoli och svarta bönor (smaksatt med curry). Så simpelt och gott. 
 
 
 
 
 
 
Efter lunchen lindade jag in de mest söndergnagda delarna av hornet med hampasnöre i ett försök att göra det något jämnare. 
 
 
Det är lustigt hur man kan gå från att vara helt trött i kroppen till att känna att man bara vill dra iväg på en springtur. Har inte sprungit sen i somras så även om jag har gått på många promenader så är konditionen lite såhär. Bättre än vad jag hade väntat mig dock så det är ju skönt att inte behöva starta helt från noll i alla fall. Att springa är verkligen en träningsform som jag gillar så det ska bli skönt att komma igång igen!
 
 



Sherlock Holmes | 221B Baker Street

 
 
 
Från -14° till +5° på bara några dagar, i skogarna är marken i princip bar, det i kombination med plusgraderna och solskenet får det verkligen att kännas som vår! Helt fantastiskt verkligen, passade på att ta en promenad igår när jag kom hem från skolan och även om man blir fysiskt trött så är det som om någonting inombords laddas upp. Den här vintern har hittills varit rätt så mild men trots det har det kommit stunder när jag har funderat över varför människor, någon gång långt tillbaka i tiden, valde att bosätta sig här (och ännu längre norrut). På vinterhalvåret kan jag inte komma på något vettigt svar men när våren kommer börjar jag förstå och när solen knappt går ned på somrarna känns svaret glasklart. Nu antar jag att dåtidens människor inte valde att bosätta sig här på grund av dessa faktorer men när våren kommer och marken tinar väcks en känsla av att "här vill jag stanna". Kanske är det tack vare mörkret och kylan som får mig att uppskatta och glädjas över de små detaljerna som ljuset och de bruna tonerna som träder fram när snön drar sig tillbaka. 
 
 
 
 
 
 
“I consider that a man's brain originally is like a little empty attic, and you have to stock it with such furniture as you choose. A fool takes in all the lumber of every sort that he comes across, so that the knowledge which might be useful to him gets crowded out, or at best is jumbled up with a lot of other things, so that he has a difficulty in laying his hands upon it. Now the skillful workman is very careful indeed as to what he takes into his brain-attic. He will have nothing but the tools which may help him in doing his work, but of these he has a large assortment, and all in the most perfect order. It is a mistake to think that that little room has elastic walls and can distend to any extent. Depend upon it there comes a time when for every addition of knowledge you forget something that you knew before. It is of the highest importance, therefore, not to have useless facts elbowing out the useful ones.”
 
― Arthur Conan Doyle, A Study in Scarlet
 
 
 
 
 
 
Under veckan har jag också börjat läsa The Greatest adventures of Sherlock Holmes som jag hittade i en second hand butik förra månaden, jag har läst klart the Lord of the Rings och den här boken fyller ut tomrummet. Gillar verkligen att sitta och läsa den, det finns många skådespelare som har givit karaktären ett ansikte i alla otaliga filmer och serier om Sherlock Holmes men Benedict Cumberbatch and Martin Freeman kommer alltid vara den ultimata Sherlock duon för mig. Så även om de tillhör en modern version av Sherlock så är det fortfarande dom jag ser framför mig när jag läser om 1890-talets London. Får kanske ta och kolla på The abominable bride för att få det att stämma, haha.
 
 
 
 
 
 



Self portraits

 
 
 
Sunday Rant
Några bilder jag fotade tidigare i veckan när jag kände att jag bara behövde fota någonting. Den här helgen har mestadels gått åt till att bara ta det lugnt, har känt mig rätt oinspirerad hela veckan, det känns lite som när man försöker nå något men när man tror man har det glider det iväg och förblir utom räckvidd. All inspiration är väldigt abstarkt på något vis och när jag försöker göra något av det vet jag inte vart jag ska börja/jag har inte vad som behövs. Jag känner igen den här känslan allt för väl, jag antar att alla som skapar känner såhär då och då. Det är frustrerande förstås men samtidigt har jag börjat känna igen det här fenomenet och för min del handlar det mest om att bara ha tålamod för på samma sätt som det sakta trängde sig på, kommer det sakta att försvinna också. 
 
Det hela låter en aning melodramatiskt, antingen har man inspiration till att skapa eller så har man inte, borde inte vara någon stor grej, egentligen. Idag tror jag dock det är lätt att tänka att man konstant behöver skapa eller göra någonting för annars har man misslyckats. "Svackorna" är dock, enligt mig, en oerhört viktig del i ens personliga utveckling. Oftast när jag själv kommer till en svacka brukar det bero på att jag är missnöjd över någonting eller att jag känner att jag vill något mer utan att riktigt veta vad det är jag är ute efter. Jag har lärt mig att det viktigaste för mig är att identifiera vad det är som orsakar missnöjet och därefter komma på vad det är jag behöver göra för att få det att försvinna. Det kräver att man gör något annorlunda, något som man inte har provat förut, och det är det som leder till utvecklig. 
 
Just nu är det min blogg som jag reflekterar mycket över, hur kan jag göra den bättre? Vad är min stil och hur utvecklar jag den? Mina tankar skenade dock iväg och jag började jämföra min blogg med större bloggar som har egna hemsidor och hela den biten, personer som har kommit en lång bit på väg med att utveckla sin identitet som bloggare. Det är superbra inspiration verkligen men man bör hålla sig ifrån att börja jämföra. Så nu försöker jag samla tankarna igen, vara nöjd över vad jag hittills har åstadkommit och samtidigt ta nya tag.
 
 



Strange trails, en bok & några självporträtt

 
 
“It's a dangerous business, Frodo, going out your door. You step onto the road, and if you don't
keep your feet, there's no knowing where you might be swept off to.”
-J.R.R Tolkien, The Lord of the Rings
 
 
 
 
 
När det är mulet väder brukar jag nästan alltid dra iväg på ett litet äventyr av något slag, det är inget jag planerar  utan det är helt enkelt bara något med gråa moln som får mig att vilja gå ut. I lördags hade jag egentligen bara tänkt ta en kort promenad men när jag kom till stället där jag planerade att vika av fick jag den där känslan av att jag inte ville att det skulle vara över så det slutade med att jag gick en betydligt längre runda som tog några timmar att gå, härligt var det dock! Hann med att tänka väldigt mycket på allt möjligt och det tror jag behövdes. Inte för att det har hänt något speciellt men ibland behöver man nog bara analysera/utforska sina egna tankar vare sig det handlar om att man fångar upp något i sin omgivning som får en att tänka på något man kommer ihåg eller saker man skulle behöva göra. Antar att det blir som en slags meditation, man bara låter tankarna komma och gå.
 
 
 
 
 
I måndags fick vi lite snö också, lyckan som uppstår när man kan bege sig ut vid tretiden och det fortfarande är ljust nog för att fota. Tror ett av mina intressen här i livet är att notera hur dagarna växer sig längre nu såhär på vårkanten, nämner det till mina kompisar minst varannan dag, haha.
 
 
 
 
 
 
Under helgen har jag också hunnit med att läsa ut en bok, håller egentligen på att läsa tredje delen av The Lord of the Rings men tog en kort paus för att läsa Our tragic universe av Scarlett Thomas. På grund av bussen är jag ofta ganska tidig till skolan så brukar nästan alltid bära med mig en bok så jag kan sitta och läsa, något som min fotolärare noterade. Fick låna den här boken med motiveringen "Böcker mår inte bra av att inte läsas" och det tyckte jag var lite fint sagt. Så jag började läsa den direkt och till en början visste jag inte vad jag tyckte om den,  vart inte övertygad förrän jag kom ungefär halvvägs tror jag. Den handlar i princip om en kvinna i 30 års åldern och hennes vardagliga liv, låter kanske en aning trist men när man väl kom in i den ville man inte gärna sluta läsa. På något sätt tycker jag den har en mysig känsla över sig. Kvinnan i boken, Meg, vänder sitt liv och det var faktiskt väldigt intressant att läsa. Det jag tar med mig från den här boken är att hylla det lilla, det är de små sakerna i vardagen som gör det.
 
 
 
 
 
 
Efter att ha tagit en lång paus från att fota självporträtt börjar jag komma ikapp igen, har insett att jag verkligen gillar hattar. Hatten som jag har på mig här fick jag av mormor då den bara låg och samlade damm i garaget. Den passar dock inte helt och hållet och skulle vilja ha en annan form på kullen så nu till våren kommer jag förmodligen leta efter den (enligt mig) perfekta hatten, en som jag kan använda i vardagen och inte bara när jag fotar. 
 
 



Beyond

 
 
En bild från mitt gymnasiearbete
 
 
De senaste dagarna har jag jobbat väldigt mycket med mitt gymnasiearbete och det känns otroligt skönt att snart vara klar. Skrev de sista orden till boken/tidskriften idag och det som är kvar nu är att komma på hur jag ska publicera den och i vilken form (+ rapporten). Har inte hunnit med att fota någonting utan all tid har gått åt till att jobba med gymnasiearbetet och diverse andra skoluppgifter. Det känns lugnt men ändå hektiskt, känns lite som att jag hela tiden väntar på ett tillfälle att pusta ut. Även om jag såklart inte jobbar framför datorn hela tiden så är det något jag konstant har i bakhuvudet. Den här sista biten av januari känns som ett upplopp och nu är jag inne på slutspurten, i mitt huvud är första februari någon slags mållinje. Vi får se hur det går men det blir nog bra till slut, just nu åker jag på någon slags produktiv våg och den tänkter jag ta tillvara på.
 
 



Josefine & Folly

 
 
 
Eftersom att vi numera är lediga på onsdagar (endast en lektion där vi får arbeta på valfri plats) så blir det som en helgdag mitt i veckan, och dom bör man ta tillvara på! Den här onsdagen spenderade jag tillsammans med Josefine och hennes hästar. Fick prova rida Folly, en bestämd dam som har mycket krut kvar trots sina 26 år! Nästa onsdag ska Josefine följa med mig upp till stallet och prova rida Tösen vilket ska bli kul, när man rider själv kan man ju mest bara gå på känsla så det ska bli kul att faktiskt se hur Tösen rör sig under en erfaren ryttare.
 
Annars jobbar jag vidare med gymnasiearbetet och diverse skoluppgifter, rätt roliga grejer faktiskt även om de är tidskrävande! Har fotat och redigerat alla bilder till mitt arbete och sammanlagt vart det 322 bilder...Vilket jag vart lite chockad över om jag ska vara ärlig, jag som oroade mig för att jag hade för lite material haha. Nu ska jag bara föra samman allt i en bok/tidskrift på något sätt. Det är lite tajt om tid men jag gillar ju att hålla på med layout så det ska nog gå bra. Det lutar mot att det blir en e-tidning om jag inte mot förmodan hittar ett tryckeri i stan som inte blir alltför dyrt. Kommer ge gärnet nu på det i en vecka så om uppdateringen står still så är det därför. Tror inte att jag kommer vara klar efter en vecka men ska pusha mig själv och se hur mycket jag faktiskt kan få gjort, försöka få grovjobbet undanstökat åtminstone.
 
 
 
 
 
 
 
 



Måndag, fynd i skogen och en vacker himmel

 
 
~ Roe deer jaw bone ~
 
 
 
 
 
Ett tag innan snön kom var jag ut en sväng i skogen och hittade ett käkben från ett rådjur inbäddat i mossan, finner det väldigt vackert. Naturens vackra design återigen. Skolan har börjat och nu får man börja komma tillbaka till rutinerrna, till min förvåning vaknade jag av mig själv vid 06:00 ungefär och kände mig energisk trots att jag har kämpat hela lovet med att kliva upp vid nio varje dag. Det vore dock trevligt om det höll i sig eftersom jag vill försöka komma upp tidigt så jag har hela dagen framför sig, väntandes.
 
 
 
 
 
 
Ett av mina mål för 2017 var att dokumentera/skriva mera vilket hittils har gått bra. Har bestämt mig för att i slutet av varje månad försöka göra en summering. Skriver upp saker och ting som jag har gillat under månaden och just nu är det mest diverse låtar och serier, men Januari är en bra tid för sådant tycker jag! Tycker veckosummeringar är ett bra koncept men har inte allför mycket att bjuda på just nu så det får bli en lite grundligare månadssummering istället tror jag, kanske försöker jag utmana mig själv med veckor nästa år, vi får se.
 
 
 
 
 
 
Januari erbjuder dock mäktiga skådespel på himlavalvet och dessa väcker en stark längtan efter våren. Jag tänker på svala vindar, mjuk mark och doften av jord. Även om längtan efter våren är stor så känns det bra här och nu trots kylan och mörkret. Det är betryggande att veta att det kommer en dag när det slår om, ha tålamod bara. Faktiskt så har jag börjat studera himlen med nya ögon, något som jag tror beror på boken: The book thief som jag läste för andra gången i höstas. Berättaren i boken (döden själv) beskriver ofta hur skyn ser ut samt hur den ofta byter nyans, något som jag tror har fått mig att börja uppskatta den mer, varje moln och varje nyans. En väldigt simpel och rofylld studie.
 
 



Second hand

 
 
 
I tisdags följde jag med mamma på några second hand butiker och ibland känns det som att det är när man inte söker efter något speciellt som man kan göra riktiga fynd. Ett av mina mål för det här året är att göra medvetna val och tänka efter innan jag köper något, även om något är billigt är det värt att tänka på det eftersom saker kräver  trots allt sin plats. Att handla second hand är något som jag uppskattar mer och mer för varje år känns det som, dels med tanke på miljön och den etiska biten men också för att om man hittar något blir det mer speciellt än om man går in i en butik och det finns 20 identiska kopior att välja mellan. Handlar man second hand gäller det att man befinner sig på rätt plats i rätt tid, något man såklart aldrig kan ta reda på i förväg.
 
 
 
 
 
 
Första stoppet gjordes på HK (Humanistiskt Kapital) och efter att ha strosat runt lite i klädavdelningen drogs mina ögon till en vinröd kavaj med en sammetsliknande textur. Eftersom jag precis har sett The Hobbit gick mina tankar direkt till den vinröda kavajen som Bilbo Baggins har. Den är lite för stor och jag stod länge och funderade om det var en deal breaker men jag kunde inte låta bli den eftersom det känns som jag ska ut på något stort äventyr så fort jag tar på mig den. Sen kostade den bara 20 kr också...Risken med såna priser är ju att man lockas att köpa "bara för att" vilket jag försöker komma ifrån, nu går ju pengarna ändå till något bra så den fick följa med hem.
 
 
 
 
 
 
På Second hand butikernas bokavdelning kan man hitta spännande saker...Ibland hittar man ingenting men då och då hittar man sådant som man aldrig trodde folk skulle lägga ifrån sig, "one man's trash is another man's treasure" som man brukar säga. Olästa böcker som knappt har en skråma på sig. När jag stod där och gick igenom raden av böcker fick jag syn på en bokrygg som såg sådär lagom sagolik ut och sen läste jag "Sherlock Holmes" och mina ögon spärrades upp en aning, ville göra en liten lyckodans där och då men jag fick hålla mig haha. Förutom det faktum att den är i otroligt bra skick så är den på engelska vilket gjorde mig väldigt glad! Trodde inte mina ögon när jag såg att den bara kostade 15 kr dessutom(!).
 
 
 



Året som gått | 2016

Det känns lika underligt som förra året vid den här tiden när jag skulle sätta mig ner och skriva det här inlägget. Jag ser fram emot 2017 med skräckblandad förtjusning, jag tar studenten och har egentligen ingen aning om vad som händer sen vilket både är spännande och skrämmande på samma gång. Men nog om framtiden, sista dagen av 2016 är för mig en dag när man har chans att blicka tillbaka och gå igenom året, som ett sista farväl innan man omfamnar det nya året och kanske börjar blicka framåt.
 
 
 
 
Efter att ha gått igenom månaderna och kollat på bilderna får man den där bekanta känslan, som om att det var i går saker och ting hände. Nu såhär i efterhand känner jag mig väldigt tacksam över allt jag har fått uppleva, även om det bara är småsaker. I början av året fotade jag inte alltför mycket men det vart ganska många självporträtt trots allt, började experimentera med att fota inomhus och det visade sig att det gick alldeles utmärkt (trots att jag var skeptisk till en början)!
 
Snön kom och jag satt inne och läste Game of Thrones, vart rätt uppslukad minns jag (vilket jag älskade). Jag fotade även vackra Maja till ett skolarbete och jag är fortfarande rätt nöjd med dom bilderna, superhäftig miljö verkligen! Som vanligt traskade jag runt rätt mycket i skogarna också.
 
 
 
 
 
 
Sen kom våren och grönskan...En av de vackraste tiderna på hela året om man frågar mig, allt vaknar till liv och hjärtat sjunger. Värmen kom sakta men säkert tillbaka och ljuset likaså, allt man ville göra var att springa ut och njuta av vårluften. Det var också under våren som jag uppgraderade till fullformat, något som jag verkligen inte ångrar. Våren var väldigt vacker med mycket dimma till min stora förtjusning. Kommer fortfarande ihåg dagen när jag cyklade upp till stallet sent på kvällen och red en tur i skogen, omgiven av dimma, otroligt vackert och rofyllt. Hann också med att åka på en liten miniroadtrip med några kompisar vilket var väldigt kul!
 
 
 
 
Sommaren kom och jag åkte till fjällen vilket förmodligen var det största äventyret av 2016, har aldrig varit med om något liknande! En utav dagarna åkte vi över till Norge och gick runt i en mysig by. 
 
 
 
 
 
Sommaren var fantastisk med många äventyr i skog och mark, har upptäckt så många nya platser det här året! En tur ned till Dalarna vart det också vilket var kul (omgiven av hästar och hundar i två dagar)! Åkte även på några medeltidsmarknader och stämmningen är alltid lika härlig och välkomnande. Sommaren rullade så småningom över till höst. Om våren är den vackraste årstiden så är hösten definitivt den mysigaste!
 
 
 
 
Speciellt under oktober fotade jag väldigt mycket även om det kanske inte har märkts, vilket som sagt beror på gymnasiearbetet.
 
 
 
Är väldigt nöjd med 2016 i överlag, om jag ska sammanfatta det med ett ord skulle jag säga: äventyr. Har fått sett så många fantastiska platser i min närhet som jag knappt visste fanns och det bevisar bara att när man tror man tror sig ha hittat allt som finns att upptäcka...Finns det alltid lite mer. På sätt och vis har jag ändrat mig ganska mycket mentalt också, vet inte hur jag ska beskriva det men man blir verkligen klokare för varje år som går men än finns det såklart mycket kvar att lära.
 
Skrev upp några diffusa mål inför 2016 förra året och nu ett år senare känns det som att jag har uppnått många av dom på ett eller annat sätt. Förra året ville jag börja äta mer vegetariskt och nu är jag vegetarian (äter mycket veganskt också). Det skulle man kunna säga har inneburit en rätt stor förändring i min livsstil som för mig har varit positiv. Ville även börja träna mer yoga och det har jag verkligen gjort (och gör fortfarande)!
 
Under 2017 vill jag fortsätta på samma spår, prova ny mat, träna, upptäcka och fota!
Ett körkort ska också tas! Får ta och skriva en lista någon dag framöver tror jag.
Gott nytt år!
 
 



The Hobbit & The Lord of the Rings

 
 
Som jag har längtat efter att få bege mig in i en sagovärld igen! Förra året tog jag mig igenom vintern med A Song of Ice and Fire och i år blir det några riktiga klassiker, kände att det var på tiden! Vintern är en perfekt tid för att läsa, mörkret förhöjer spänningen och ännu bättre blir det med några levande ljus. Har också placerat ut kraniet i mitt rum och jag kan inte se mig mätt på det, tycker det är så vackert. Som en följd av att jag har gjort mig av med så många prylar har jag börja uppskatta det jag har mycket mer, det får en annan betydelse. Jag har alltid varit mån om hur mitt rum har sett ut, dock så har jag aldrig kännt mig riktigt nöjd, tills nu, efter att jag har plockat bort sådant jag känner lite halvdant för och gjort plats för det jag verkligen tycker om.
 
 
 
 



En julhälsning

 
 
Önskar er alla en riktigt god jul och om du inte firar, ha en trevlig helg!
 
 
 



Roe deer

 
 
 ~ Jack Grimm ~
 
Efter flera omgångar av hett vatten och dagar av blekning är den äntligen klar. Efter att ha legat halvt i jorden i förmodligen över två år så den är lite missfärgad på ena sidan men det gör mig ingenting. Den skulle kunna vara täckt i jord och fortfarande vara vacker. Jag föredrar att se dessa djur vid liv men enligt mig är kraniet inte någon symbol för död och inte heller är det en trofé av något slag, jag ser det snarare som en makalöst vacker design från naturen, något som ska hyllas. Faktum är att jag hittade detta redan för ett år sen, då lät jag det dock ligga kvar ifall något djur skulle behöva det (möss brukar till exempel kunna knapra på sånt här för att få i sig kalcium). Men efter att det hade legat orört i över ett år bestämde jag mig som sagt för att ta med det hem och försöka göra den rättvisa.
 
 
 
 
 
 



Vinter

 
 
...Och så kom det en sån där vecka där man inte kände för att göra någonting annat än att ta det lugnt och ta sig genom vardagen. Även om mörkret ställer till det lite om man vill fota så är det mysigt också. Ibland är det okej att inte göra särskilt mycket, jag har skrivit om det förut men jag kämpar ständigt med att bara kunna släppa taget ibland och fokusera på annat, utan att det för den skull ligger och tynger i ens sinne. Vissa grejer måste man förstås ta itu med när de dyker upp medans andra grejer kan må bättre om man låter dom vila när det behövs. På vintern vilar det mesta i naturen så kanske borde vi också göra det så vi har kraft att blomma ut ordentligt när våren kommer och dagarna bli längre igen.
 
 
 
 
Julen är nära men ännu dröjer sig pumporna kvar, om minusgraderna håller i sig kan de nog hålla ett bra tag framöver, tycker de är så fina! 
 
 
 
 
 
 
Vintermånen
 
Ett något blandat inlägg men dessa är de få bilder jag har samlat på mig under veckan.
 
 
 



Presentation & Info

Hej och välkommen! Mitt namn är Molly Wiström, jag föddes den 19 september 1998 och bor på landet med mina föräldrar, omgiven av fält, djur och skogar. Just nu går jag sista året på estetik och media på Hedbergska skolan i Sundsvall.
 
Som liten ville jag alltid vara på alla ställen, förutom här. Redan då var jag lite av en äventyrare och drömde mig ständigt bort till andra landskap. Idag har jag dock lärt mig älska norrlands djupa granskogar och de har intagit en plats i mitt hjärta. Förutom att uppleva naturen har jag haft en lång rad med andra intressen, bland annat har jag ridit sen jag var sju år och tävlat i voltige. Även om jag varken går på ridskola eller tränar voltige längre så är det en period i mitt liv som formade mig väldigt mycket och som jag kommer ihåg med glädje. Ridskolan gav mig en kärlek till hästar och idag är jag halv fodervärd åt en nordsvensk vid namn Tösen. Voltigen gav mig en chans att resa runt i Sverige och genom åren har jag både tävlat på små tävlingar nere i södra Sverige såväl som i Umeå. Något som jag ständigt går tillbaka till är den där känslan av att få upptäcka, alla långa tågresor där man såg hur landskapet sakta förändrades...
 
Mitt största intresse idag är att fotografera, något som jag har gjort i några år nu. Tillsammans med min Canon EOS 6D och mitt favoritobjektiv Canon EF 50mm f/1,4 USM dokumenterar jag delar av mitt liv genom bilder. Jag har lärt mig otroligt mycket genom att fotografera och för mig fungerar bilder som en dagbok eftersom bilder har den egenskapen att ta en tillbaka till den tidpunkt när man fångade just det ögonblicket.
 
På senare tid har jag har jag gradvis märkt att minimalism och slow living är något som resonerar med min livsuppfattning, liksom intersektionell feminism. Att ta varje dag som den kommer, uppskatta det lilla och konsumera mindre är något jag tror på. Tidigare i år bestämde jag mig för att bli vegetarian och senare började jag rensa ur mitt rum och min garderob och märkte snabbt att jag ägde många saker som varken gav mig glädje eller fyllde någon funktion. Det vart lite av en nystart för min del och med all sin enkelhet kan det vara bland det bästa jag har gjort då det ändrade mitt perspektiv. 
 
I framtiden vill jag leva i ett litet hus på landet med fruktträdgård, katt och hund. Vad jag vill jobba med har jag ännu inte listat ut helt och hållet men det vore fantastiskt om jag kunde involvera mina intressen. Framtiden innebär för mig skräckblandad förtjusning då jag är lite av en övertänkare som ofta fokuserar på det jag kan göra fel istället för vad jag kan göra för att det ska gå bra, så en av mina största utmaningar är att lära mig att ta utmaningar med beslutsamhet istället för något som jag potentiellt skulle kunna misslyckas med.
 
Trots det jag nämnde i föregående stycke så försöker jag bemöta omvärlden med positivitet och lugn, jag tänker att saker och ting händer av en anledning samt att vi ständigt kan lära oss något bara vi är öppna för det.
 
 
 
Om det är något du undrar över är det antingen bara att kommentera eller skicka ett mejl till
mollywistrom@gmail.com. Annars kan ni även hitta mig här:
 
 Instagram (@mollywistrom)
 Tumblr
 
 
 
 
" So, if you are too tired to speak, sit next to me, because I, too, am fluent in silence. "
- R. Arnold
 
 



Pepparkaksbak i slutet av november

 
 
27 November och i år innebär det första advent. Snön som kom i början av månaden saboterade mina tankar om att november är en höstmånad och även om snön i princip har smält undan så verkar det som den har tagit hösten med sig i smältvattnet. Pumpan som jag karavde till Halloween står fortfarande kvar ute på bron trots att den nu, i och med plusgraderna, ser ut att vara inne på sina sista dagar. Jag har inte haft hjärta att slänga den åt sidan, så den får fortsätta stå där ett liiitet sag till med sin sammanbitna min.
 
Julkänslorna nästlar in sig allt mer och igår följde jag med upp till mormor och morfar för att ta upp traditionen med att baka pepparkakor igen. Det har inte blivit av på ett par år på grund av olika anledningar men innan det var det alltid något som jag såg fram emot. Mitt tålamod höll sig inte speciellt länge så på den tiden åt jag mest degen, jag har alltid älskat deg, haha.
 
Det var dock mysigt att baka pepparkakor i år, dagen innan första advent. Mormor spelade julmusik och trots att hon svor på att hon inte skulle dekorera speciellt mycket det här året fick jag julkänsla så fort jag klev in i lägenheten. 
 
 
 
 
Innan // Efter. Bara en ytterst liten andel av alla kakor vi bakade.
 
 
 
 
 
 
Bloggen har stått still lite och det har gett mig tid att reflektera lite, ibland känns det som att olika saker kommer till en precis när man behöver de som mest. När jag gick där och ältade över att jag inte hade bloggat på ett tag läste jag en artikel, som visserligen handlade om kapitalism, men också om hur det leder till att vi lägger vårt värde i hur mycket vi gör. Det här är något som jag konstat kämpar med, jag lägger alldeles för mycket värde i att jag måste prestera hela tiden på olika sätt. 
 
Jag försöker fortfarande hitta min stil när det kommer till att blogga och jag tänker väldigt mycket på vad jag vill göra, det är svårt men jag antar att så är det med allt i början. Nedan kommer en kort lista på generella idéer/tankar.
 
 
☽ Fixa små detaljer på bloggen
Ska börja spåna på en ny header samt så ska jag fixa en infosida med lite kontaktuppgifter och länkar till olika sociala medier osv. 
 
☽ Instagram
Instagram är lite av min fovoritapp och, tillsammans med bloggen, den plattform som jag känner att jag vill lägga ner tid på. Just nu känns min instagram lite haltande och jag känner att jag måste hitta vad det är jag vill posta där så att den har samma stil som bloggen samtidigt som den också erbjuder något annat.
 
☽ Utveckla mig själv
Okej, det jag menar är att "man är sitt eget märke". Vem är jag? Vad vill jag symbolisera, och vad står jag för? Tre frågor som kan vara värda att reflektera över och som kan hjälpa en att hitta inriktningar och bygga sitt eget "märke". Försöker också tänka på vad det är jag kan ge till andra. Jag vill inte bara posta saker utan mening, jag brukar tänka "vad skulle jag själv vilja läsa?", att lyssna på andra är en bra idé men för att kunna göra det måste man först bygga upp något och det är just det där "något" som jag försöker hitta. Jag har hittat delar av det men långt ifrån allt.