Hästar

 
 
 
Snart börjar jag på universitetet och det kommer onekligen bli en helt ny vardag för mig. En liten del av mig är orolig för hur jag ska få allting att flyta på, hur jag ska balansera alltsammans. En annan del av mig ser fram emot att få börja pussla ihop bitarna och skapa nya vanor. Hela den här sommaren har känts lite som att sitta på en skenande häst, ingen kontroll. Det är bara att försöka ta det lugnt och hoppas på det bästa, ungefär. Kanske inte så dramatiskt men det har varit en hel del ovisshet och det kan vara lite stressigt när man föredrar att ligga steget före. Att få börja planera och strukturera upp vardagen är lite som att återta kontrollen igen samtidigt som jag tror att det kommer vara nyttigt för mig att få bygga upp något nytt, en chans att slopa gamla vanor som egentligen inte ger en någonting. Ska försöka skriva en lista och dela den här om jag kommer på något vettigt haha.
 
Att plugga på universitetet kommer vara annorlunda från gymnasiet, men jag tror det kommer passa mig bra. Det kommer som sagt krävas ett nytt upplägg på vardagen om jag ska lyckas balansera allt. Det är dags för mig att börja reflektera över vad som är viktigt och vad jag vill lämna plats åt i min vardag. Helt ärligt så är jag lite orolig för hur det ska bli med Tösen. Det här funderade jag på redan förra året och då bestämde jag mig för att bara rida henne tre dagar i veckan istället för fem. Det är egentligen inget jag vill ge upp men samtidigt vet jag att jag inte kan ha hur många bollar i luften som helst samt att det är den kreativa sidan av mig som jag måste låta gå före, just på grund av att det är där jag ser min framtid och det är där jag känner mig hemma. Stallet har också blivit som ett hem för mig men som jag skrev förra året, hästar tar rid, med rätta, och frågan är ju om jag kommer ha den tiden? Jag får helt enkelt vänta och se, kanske kommer det lösa sig riktigt bra när jag väl hittar rytmen men ibland får man bara vara ärlig med sig själv och vara förberedd. 
 
 
Skogsmullen.
 
 
 



Adventures lately

 
 
~ Merlo ~
 
 
 
 
Josefins katt, lite slumpmässig bild kanske men den är tagen
strax innan  jag fotade Josefin på det här stället...
 
 
 
 ~ Hometown ~
 
Ett ställe som jag har bott nära i hela mitt liv utan att veta om att det finns en fantastiskt vacker
lövskog alldeles i närheten (?!).
 
 
 
 
~ Storskogen ~
 



Norra berget

 
 
 ~ Bilder från en utflykt i Juli ~
 
 
Stigen upp till berget.
 
Träffade några söta grisar.
 
En uppstoppad fjording.
 
Fina getter.
 
Brända mandlar.
 
Slingrande stigar.
 
Fårhagen.
 
 
 



Fern

 
 
 
 Den fotogeniska växten.
 
 
 
 



Evening light

 
 
 
För någon vecka sen frågade vår granne om vi kunde sköta om (köra ut höbalar och fylla på vatten)/hålla koll på djuren medan de var bortresta i några dagar. En av dagarna vallade jag och pappa en halvt vilsekommen kalv och senare på kvällen hälsade jag på korna i lösdriftshallen. Kor är verkligen fantastiska djur, som förvuxna hundar ungefär. Oerhört nyfikna men otroligt vänliga, även om dom inte är rädda att försvara sina små om det skulle behövas. Kände mig som ett barn på nytt när jag satt skrattandes i höet med ett gäng nyfikna mular som försiktigt nosade på min utsträckta hand. 
 
 
 
 



Small adventures

 
 
 
Ibland behöver jag påminna mig själv om att det inte finns något korrekt sätt att spendera en dag. Jag såg en film för några dagar sen, The Little Prince, där huvudkaraktären hade en planering för exakt vad som skulle göras under dygnets alla 24 timmar. 
 
Även om jag inte har en tavla där allt står inplanerat känns det som om jag har det. De förväntningar jag har på sommaren är alldeles för höga och resulterar ofta i att jag ständigt försöker vara produktiv i ett försök att ta tillvara på...ja, vadå egentligen? Det kanske inte låter som något dåligt men det blir det när det man jagar vänder sig om och biter en. Det känns som jag slösar tid när jag inte är produktiv och när jag väl är det så är det som att jag har en tickande klocka i huvudet, "Jag måste hinna med mer". Jag har funnit det väldigt svårt att bara koppla av och fokusera, jag tänker ständigt på annat. Är jag i stallet tänker jag på vad jag ska göra när jag kommer hem och när jag är hemma tänker jag på vad jag ska göra dagen därpå, det skapar ett slags frånvarande tillstånd tillslut och även om man i stunden känner sig produktiv (det heliga ordet) så kommer man känna sig allt annat än nöjd när man blickar tillbaka för man vet att man inte tog tillvara på situationen till fullo. Det är tröttsamt att ständigt försöka kalkylera ungefär hur lång tid något kommer ta så man därefter kan försöka räkna ut vad som rimligtvis skulle kunna göras efter det. Varför inte bara låta saker ta tid? Av naturen mår jag bra när jag är produktiv, men speciellt under sommaren när jag känner att jag måste ta tillvara på varje minut blir det någon slags monsterversion av det hela som får motsatt effekt. 
 
Det är dags att sluta jaga falsk produktivitet och istället fokusera på det man gör, ta det som det kommer. Vare sig det är att utforska en nästan uttorkad bäck efter att man har varit i stallet eller att bara sitta och äta frukt ute på bron i solskenet.
 
 
 
 
 



Friendly Giants

 
 
 
Bilder från när jag promenerade hem från en fotografering och mötte dessa nyfikna varelser. Dessa möten med djur ger en så mycket, ibland kanske utan att man ens är medveten om det. Det är någonting med djur som får en att bli bli barnsligt glad. I dagens värld känns det som att människor mer eller mindre är programmerade till att döma varandra, jaga status. Interaktioner har blivit något slags tyst maktspel där man försöker hitta svagheter hos den andra. Vi har blivit lärda att livet är en tävling och de som inte är dina vänner, är mer eller mindre motståndare. Herre på täppan mentaliteten, "det finns bara plats för en" ungefär. Att vara med djur skalar bort alla de yttre programmeringar, det tar en tillbaks till när man såg allting med en slags nyfikenhet. Människor är för det mesta fantastiska men vi måste komma ihåg hur det är att bara vara kring varandra med en villkorslös nyfikenhet. 
 
 
 
Att hälsa på en ko:
 
Som förvuxna hundar. Fick några följeslagare på väg hem.
 
 
 



Ormvråksfjäder & Ormbunkar

 
 
 
 
Häromdan tog jag en skogspromenad och hittade en vacker fjäder, tycker man om att samla på föremål från naturen känns det lite som att hitta en mindre skatt. Jag gillar att tänka att jag en dag kommer att ha en rejäl samling med fjädrar, drivved, horn och andra ting som naturen har släppt ifrån sig. Inte så minimalistiskt kanske men dessa föremål kommer åtminstone ha ett värde och en historia att berätta. 
 
 
Snart dags att börja fylla frysen men blåbär igen...
 
 



Gathering clouds

 
 
~ A story told best in black & white ~
 
 
 
 
 



The cows & The Moon

 
 
 
 En natt, en fullmåne, dimma, och några kor.
 
 
 
 



En utflykt till kusten

 
 
 
Under de senaste månaderna har mitt rum genomgått en mängd olika förändringar i takt med att jag insett vad jag vill ha i min omgivning. Till en början kändes det som att jag plockade bort allt, det som fanns kvar hade en del saker gemensamt, natur var en av dom. Att göra sig av med mycket gav mig en chans att verkligen reflektera över vad jag gillar, vad som gör mig inspirerad.
 
I kontrast med all drivved jag har släpat in har min långa spegel från ikea sett en aning malplacerad ut med sin släta, rödbruna yta, den ser för perfekt ut helt enkelt. Eftersom att den är stor och passar mitt rum ville jag inte köpa en ny bara för att jag inte gillade ramen, stora speglar är inte precis billiga heller...Så jag slipade ramen i hopp om att det skulle ge den ett mer slitet uttryck men vart dessvärre inte särskilt nöjd över resultatet. 
 
Min drömspegel (man vet att man diggar inredning när man börjar fundera hur ens drömspegel skulle se ut haha) är en stor med en robust ram i drivved. Trots det gick det inte upp för mig att man kanske skulle kunna förklä ramen i drivved förrän mamma nämnde det. Antar att jag trodde det skulle bli svårt att hitta lämpliga bitar i ungefär samma  bredd, men där hade jag fel. 
 
 
 
 
Bara någon dag efter att idén hade kläckts åkte jag och mamma ner till en kustremsa där det alltid finns gott om drivved.
 
 
 
 
Redan på första stället jag letade på hittade jag precis det jag sökte och inom kort hade jag samlat ihop mer än tillräckligt.
 
 
 
 
 
 
 
 
När vi kom hem lät jag drivveden torka över natten, egentligen ska man nog helst låta de ligga torrt lite längre än så men eftersom jag var otålig påbörjade jag projektet "Mirror makeover" redan eftermiddagen därpå. Vilket gick bra även om mitt rum luktade hav och tång några dagar efteråt haha.
 
 
 
 
Drivveden är fastsatt med trälim, var lite skeptisk till att det skulle hålla men lika bra att prova med den enklaste först, man kan bli överraskad hur långt man kommer med simpla metoder. 
 
 



Sommarnatt

 
 
 
Sommarens kvällar och nätter är kanske de vackraste tidpunkterna på dygnet. Solen lämnar sin synliga position men förblir ständigt närvarande i form av ett band av ljus som löper längst med horisonten. Bara några få timmars frånvaro innan ljuset åter växer sig starkare för att driva bort dimman som har stigit under nattens svala timmar. 
 
Mycket har hänt på kort tid och det känns som att jag har försökt förbereda mig på just den här veckan ända sen jag sprang ut på trappan klädd i vitt för lite drygt en månad sen. I en månad har jag inte riktigt kunnat koppla av, jag har ständigt gått och undrat. Funderat på vad som ska hända och om jag har förberett mig tillräckligt. Den här veckan har jag fått svar på båda mina frågor. Till hösten kommer jag att påbörja min utbildning i Grafisk design på universitetet här i stan och jag hoppas det är en utbildning som kommer passa mig. Min förhoppning är att jag i framtiden kommer kunna kombinera det med fotografin och eventuellt starta eget, men det återstår att se. I vilket fall känns det skönt att ha ett mål, en riktning att gå i samtidigt som man inte behöver stå på helt egna ben.
 
På torsdagen fick jag beskedet att jag hade kommit in på utbildningen jag hade sökt, precis innan jag begav mig in till stan för att avlägga ett kunskapsprov hos trafikverket. 63 rätt av 65 möjliga och dagen efter var det dags att göra det praktiska förarprovet. Väl tillbaks på parkeringen skakade trafikinspektören min hand och sa att jag var godkänd och tyckte jag hade kört mycket bra. Tror jag aldrig har varit så lättad i hela mitt liv. I ärlighetens namn vågade jag inte ens hoppas på att jag skulle bli godkänd på första försöket, bättre det än att bli besviken, men det gick och jag låter det vara beviset på att jag kan mer än vad jag själv tror. Hur mycket jag än pluggar och tränar undrar jag alltid om jag har gjort tillräckligt, om det inte finns något jag har missuppfattat? Det finns alltid mer att lära och mer erfarenhet att skaffa men det gäller också att lita på det man redan kan, lita på sig själv. Backa några steg för en gångs skull så kommer du upptäcka att ribban för det mesta inte är så skräckinjagande hög som du först trodde. 
 
 
 
 
För mig känns det lite som att det är först nu som sommaren börjar på riktigt.
 
 



Qira

 
 
 
 ...Så min vän Moa har skaffat en kanin och det kan vara bland det gulligaste jag har sett.
 
 
 
 
 
Egentligen hade jag tänkt redigera fjällen-bilderna men det är inte varje dag man får chans att fota en kaninunge så jag kunde inte låta bli att ta dessa bilder först. Jag tillhör dom som inte har vuxit upp med något husdjur över huvud taget och eftersom jag älskar djur var det något jag ständigt påpekade för mina föräldrar, "Kan vi inte skaffa...", svaret blev dock alltid nej. Som en följd av detta tror jag min fascination för till exempel hundar och katter (+ andra smådjur) bara har vuxit sig ännu större haha, som liten var jag alltid den som tog initiativet att ställa frågan "Får man klappa hunden?" när det då och då passerade hundägare vid skolområdet. 
 
Fascinationen lever uppenbarligen kvar än idag och det var ett nöje att få fota Moa och hennes lilla kaninunge Qira (uttalas "Kira"), så otroligt söt, eller vad säger ni?
 
 
 
 
 
Vi fotade såklart inte särskilt länge utan mest satt vi bara och kollade på Qira när hon skuttade omkring för att utforska världen på andra sidan buren. Än är hon inte tillräckligt stor för att vistas ute någon längre stund men steg för steg kommer världen bli en aning större. 
 
På gården fanns även kaninen Herman som vi också hälsade på, jag passade på att ta några bilder för den här kaninen var en riktig linslus som ivrigt kom skuttandes så fort man närmade sig, kaniner är ju bara för underbara. 
 
 
 
 
 



A collection of several small adventures

 
 
Från små äventyr till stora äventyr, just nu befinner jag mig i fjällen bland berg som är fläckade av snö och renar som ständigt springer över vägen. Det är inte förrän på tisdag eftermiddag som det är dags för hemfärd och jag ser fram emot att få spendera fler dagar här i Hamra än förra gången när jag var här i augusti. 
 
 
 
 
Bilderna i det här inlägget kommer från tre små äventyr som jag har vandrat iväg på när dimman låg som ett lock över landskapet. Jag är väldigt bra på att dokumentera molniga då de alltid får mig att vilja gå ut haha, finner det väldigt mysigt och mystiskt.
 
 
 
 
 
 
 
 



Bilder från en regnig dag & lite om att blogga

 
 
 
Monday rant
 Då och då händer det att jag kommer på mig själv med att fundera över varför jag bloggar, inte för att jag överväger att sluta eller något sådant utan snarare av nyfikenhet. Jag lägger trots allt ner ganska många timmar på att pyssla med det här lilla utrymmet på internet som jag kan kalla mitt. Att driva en liten blogg kan ibland vara tufft men samtidigt har jag insett att det har lärt mig otroligt mycket. Det kan kännas en aning frustrerande när man lägger ner så mycket tid på något och när man väl publicerar det är det som att det går obemärkt förbi, jag tror att det är många som ger upp vid den punkten. Även om jag förstår den känslan så tror det det är viktigt att påminna sig själv om varför det är man gör det man gör. Att blogga har gett mig många nyttiga färdigheter som jag tvivlar på att jag hade utvecklat lika snabbt utan den här plattformen, det väcker en strävan efter att hela tiden bli en bättre kreatör. Personligen ger det mig även ett mål med mina bilder, allt blir ett projekt med en början och ett slut, man lär sig att skapa en helhet. Det är en hel vetenskap i sig att försöka göra allting till en visuell berättelse men det är också riktigt kul att försöka pussla ihop bilder för att skapa en specifik känsla som man inte kan förklara med ord. Det är vad jag gillar med att blogga. Det lär en också att bli tryggare i sin roll som kreatör (älskar det ordet), man lär sig att inte basera värdet på det man gör efter statistik och siffror, något som kanske är en bedrift i sig med tanke på de värderingar som finns i samhället. Jag ser den här bloggen lite som ett personligt projekt, det är här jag försöker skapa mitt "märke", försöka hitta min nisch och det som gör att jag som kreatör sticker ut. Det är en spännande utmaning och det enda sättet att anta den är att fortsätta skapa. Jag tror på att alla har något att tillföra, något att ge och meningen är kanske att hitta sin nisch så att man i sin tur kanske har möjlighet att inspirera andra. Jag själv har en lång väg kvar men det är en väg jag gärna vandrar. Det kan vara svårt att veta vart man ska börja men det viktigaste är att inte vänta på något startecken, börja nu.
 
 
 
 
Det jag vill med det här utrymmet är att dela med mig av berättelser, i bilder, stora som små. Vare sig det handlar om en utflykt eller en porträttserie, det finns en berättelse i allt och en fotografs jobb går ut på att hitta den.  Kanske berättas den bäst via en bildserie eller så lägger man allt krut på att frambringa den ur en bild som får tala för sig själv. Jag vill låta det ta tid, fokusera på en sak i taget och göra det med hela mitt hjärta. 
 
 
 
 
 



Tomatplantor & Harry Potter

 
 
 
Midweek ramblings
För ungefär en dag sen gick det upp för mig att det bara är lite drygt en vecka kvar tills jag tar studenten. På något sätt kändes det som att det var flera veckor bort, betygen är satta och det finns med andra ord inget mer att göra i skolan. Man tappar tidsuppfattningen lite. Det är ett märkligt mellanläge och jag försöker bara få tiden att passera i väntan på nästa milstolpe. Det är en dålig vana att vänta, ständigt vänta på ett bättre tillfälle. Sanningen är att livet består av väntan men man behöver inte leva väntandes. Även om jag inte vad vad ännu så är det någonting nytt på gång, mitt i allt det nya bestämde jag mig dock för att plocka upp något bekant. Att öppna den första Harry Potter boken igen var lite som känslan av att komma hem efter ett långt äventyr. 
 
 
 
 
Några bilder från när Josefin och Thimmy kom hem till mig för att planera roadtripen vi gjorde
för ett par veckor sen. I väntan på att kakan vi bakade skulle svalna hälsade vi på grannens kor.
Gillar verkligen första bilden på Josefin och korna.
 
 



Kväll i stallet

 
 
Tre bilder som för mig ruvar på ett av mina bästa minnen, hemkommer från en hel dag fylld med äventyr känner jag mig fortfarande inte klar. Regnmolnen har skingrats och jag vill ut, vart vet jag inte men jag dras till stallet och efter att ha sadlat Tösen med den tunga westernsadeln bär det iväg ut i skogen. Det är tyst, bortsett från fågelsången som ekar mellan träden och Tösens dova steg på skogsstigen. Luften är fuktig från allt regn och framhäver alla dofter från skogen, himlen har skiftat färg och på avstånd stiger en vägg av ånga upp från den närliggande älven som ringlar sig genom landskapet. Det finns ingen tillstymmelse till mänsklig aktivitet och det enda vi möter är en skara hästar som nyfiket står och betraktar oss från andra sidan staketet.
 
Vi rider vidare och svänger in på en gammal skogsväg som leder ner till grustaget. Ångan i luften färgas till guld av de sista solstrålarna och jag ler för mig själv. Väl nere i grustaget är vi bara några meter från älven och vi är omgivna av dimma. En lång raksträcka är framför oss men idag håller vi oss till skritt för att kunna njuta så länge som möjligt av naturfenomenet, jag tänker tyst för mig själv att det är såhär kvällar ska spenderas. En brant backe tar oss upp ur grustaget och jag känner hur Tösens muskler spelar under mig. Väl uppe blickar jag ut över dalen som badar i de varma färgerna från solnedgången.
 
Tösen känner av att vi är på väg hem och ökar självmant på steget, vi tar skogsvägen hem. Tösen sträcker sig efter de färska bladen på de närliggande grenarna medan jag försöker få se en skymt av tjärnen som då och då glimmar mellan träden. Nästan hemkommen vänder jag mig om i sadeln och blickar tillbaka på skogsgläntan som är insvept i dimma. Det ser ut som en port till en annan, magisk, dimension och när jag låter min blick återgå till stigen vi har framför oss känner jag mig nöjd.
 
 
 
 



På Hälsinglands vägar ~ Roadtrip

 
 
I söndags korsade jag, Josefin och Thimmy gränsen till Hälsingland och begav oss ut på en roadtrip där vi lät loppisskyltarna avgöra riktningen. Hälsingland är ett otroligt vackert landskap och helt perfekt att åka på roadtrip i, sjöar, skogar, fält och välskötta samhällen om vartannat. Även om jag inte hittade något att ta med mig hem från någon loppis så är det lite det som är tjusningen, man vet aldrig vad man kan hitta. Ibland hittar man ingenting men då och då händer det att man snubblar på något som man halvt omedvetet har sökt och lyckan är total. 
 
 
 
 
I bilen pratade vi lite om att "det är när man tror att man har kommit fel, som man har kommit rätt". Med kartboken i knäet körde vi in på en grusväg som bjöd oss på snäva kurvor och dålig sikt. Kilometer efter kilometer följde vi vägen utan att se tillstymmelse till bebyggelse, men vips övergick gruset till asfalt och granarna till lövträd. En kurva senare kom vi ut i en liten mysig by som bara visade sig vara början på en riktigt fin sträcka...
 
 
 
 
Sjöar, betesmarker, och loppisskyltar som ledde oss till gårdar med lador fulla med prylar till salu.
 
 
 
 
 
 
 
 
Vi klappade även några kor, en oerhört viktig del av resan.
 
 
 
 
När vi väl började vända hemåt blev vi jagade av ett regnoväder samtidigt som vi körde rakt in i ett åskoväder. De
dramatiska molnen som tornade upp sig på himlen gav slitna hus ett vemodigt, men vackert, intryck. 
 
 
 
 
Med regnet smattrandes på biltaket stannade vi intill en tjärn för att äta kladdkaka,
ett bra avslut på en härlig resa.
 
 



Shaped by waves

 
 
 
 



Feathers & Driftwood

 
 
 
Bilder från när jag var ute vid kusten och samlade drivved tillsammans med mamma. Att samla drivved är något som jag kopplar till min barndom, lukten av tång och saltvatten gör mig alltid lite nostalgisk även om mitt rätta element är skogen, men det ena utesluter inte det andra som man brukar säga. Trots det har jag känt en dragning till havet på sistone och jag vet inte riktigt varför. Kanske är det helt enkelt för att det är så spännande att gå längst med kustremsan och klipporna, en slags skattjakt där guldet består av stenar slipade av vågorna, fjädrar och träbitar som har flutit i land.