Rök & Eld

 
 
 
Öppen dagbok
Mitt liv är en krigszon. På något sätt hamnade jag emellan och kan inte göra annat än att invänta förstörelse. Den vita flaggan håller mig utanför kriget men det hindrar inte området jag så varsamt byggt upp under 18 år att hänsynslöst trampas över. Gräs förvandlas till lera och kriget drar fram likt eld i torrt gräs. Det är sorgligt att se hur världen man långsamt byggt upp gradvis faller samman, precis i den stund när man inbillade sig att saker och ting gick som planerat. Det jag inte hade i åtanke var kriget som till en början endast höll sig i fjärran men som sakta spred sig och satte horisonten i brand, min horisont. Jag hade inte i åtanke att våra liv ofta är beroende av andra människor, det kungadöme vi bygger upp som små är ofta också byggt av våra föräldrar. Det är inte vårt men på något sätt intalar vi oss att det är det, tills den dag när marken ger vika under fötterna och vi inser att den här grunden är för ostabil att bygga vidare på. Det svåraste blir att lämna det kungadöme man förknippar så mycket med, alla minnen och alla känslor man har upplevt där. Någonstans inom en vet man att det är dags att gå vidare även om allt man vill göra är att sjunka ihop i askan i hopp om att återuppleva något som har slukats av flammorna. Händerna är sotiga men hur djupt man än gräver kommer inget att växa ur askan, den tiden är förbi. 
 
Det kommer en tid när man måste hitta ett nytt område, en plats som ingen annan har makt över, förutom en själv. En plats med en stabil grund som endast en själv har tillåtelse att förstöra och riva upp. Jag ska bygga ett vildvuxet drottningdöme som ekar av fågelsång. En plats där jag inte behöver gå omkring i en tung rustning för att skydda mig från faror som är bortom min kontroll. I mitt drottningdöme är det jag som har kontroll, ingen annan. Det kommer vara en plats där jag kan släppa den oro som har följt med mig sen barnsben, den har inte tillåtelse att följa med mig längre. 
 
Det är då men nu är nu, jag är tillbaka i askan, sittandes i förstörelsens spår och jag försöker bli okej med att inte vara okej. Jag är omgiven av smärta, en smärta som inte jag har skapat men som jag fortfarande känner som om det vore min egen, brännande. Ett regn börjar falla och döljer det som redan faller ner för mina kinder. Röken stiger som om för att dölja allt som har gått förlorat. Jag kan inte längre se men jag vet att det inte längre finns något för mig att hämta i det här öde landskapet annat än smärta och sorg. Gå.
 
 
 
 
 
Egentligen ska man kanske inte skriva något offentligt när man är upprörd, ord kan bli förvrängda och man tänker inte klart, men jag tänker inte sticka under stolen med att den senaste veckan har varit tuff och jag har gått igenom känslor som sorg, besvikelse och vrede. Jag vill vara ärlig och dela med mig om både fram och motgångar. Jag vill vara ärlig mot mig själv och kanske kan det hjälpa någon att känna sig mindre ensam. Jag kommer gå vidare och jag kommer fortsätta att blogga men jag vägrar blogga vidare som om ingenting har hänt. Även om jag inte tänker låta veckans händelse att påverka mig något mer kändes det viktigt att flika in med att det finns dagar när man inte är okej.
 
 
 



David

Du har en så fin gåva att skapa en poetisk bild och bygga en hel värld ovanpå och runtomkring den!
Hoppas att din vildvuxen drottningdöme ska snart frödas och ekar av fågelsång! Hoppas att ditt hjärta kan vara fri och sjunga också!
Har du hört låten "I got a name" av Jim Croce, Molly?? Jag tänkte på vad du skrev när jag lyssnade på låten precis.
Hoppas att du kan lyssna på den!
Vackra bilder!!

Svar: Tack så mycket David! Jag ska se till att lyssna på den låten!:)
Molly Wiström

2017-05-07 | 00:52:16
David

Oj, dålig stavning... "frodas" (inte "frödas")

2017-05-07 | 00:53:21



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback