Vandring längst med Ljungan

 
 
 
 För lite drygt en vecka sen när dagen inleddes med tunga moln och grönskan ännu inte riktigt hade tagit fart snörade jag på mig mina uråldriga träningsskor som vittnar om alla äventyr de har varit med på. De är slitstarka, något som behövs om man ska vandra längst med Ljungans steniga stränder där stigen ibland leder en under träd och över stenar. Just den här dagen hade jag hela strandremsan för mig själv, med en dånande älv på min ena sida och en brant, skogsbeklädd, sluttning på min andra. 
 
 
 
 
De smala remsorna av sand är korta och avslutas ofta med en krök och ett gäng stenbumlingar som måste passeras innan man kan ta sig vidare till nästa strandremsa, nästa nivå. Ingen plats är den andra lik, vissa är täckta av stenar medan andra är inramade av lågt hängande träd som ger en känslan av att man går under ett tak. Dånet från älvens kollision med stenarna som är fastkilade i botten avtar och ersätts av ett avlägset brus, en slags bakgrundsmusik som påminner en om de krafter som finns under vattenytan. Den starka strömmen bildar linjer på ytan och det ser ut som att älven dansar fram. Harmoniskt och våldsamt på samma gång.
 
 
 
 
På den stentäckta stranden går det att hitta tilltygade åror och avbrutna stammar från träd som kan ha färdats en lång väg. Bland dom ligger det även mindre pinnar och nakna grenar som bävrarna har låtit gå. Pinnarna som ligger kors och tvärs bildar små konstverk, ett konstverk med kontraster, texturer och former som leder blicken vidare till nästa del av tavlan. 
 
 
 
 
 
 
 
 






Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback