Imposter syndrome

 
 
Imposter syndrome // Bluffsyndromet
"En informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att
internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av 
bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått."
 
 
Under min uppväxt har jag blivit tilldelad ordet "blyg", främst av lärare som tycktes bedöma en utifrån hur mycket man pratade och hur ofta man räckte upp handen. Kanske låg det en viss sanning i begreppet eller också var det något jag bara accepterade och därmed gav jag det tillåtelse att forma mig genom åren. Det var inte särskilt längesen jag först hörde talas om "introvert" och "extrovert", när jag först hörde talas om det var det som att många pusselbitar (äntligen) började falla på plats. Istället för att enbart se mig själv som blyg började jag förstå hur jag fungerade istället för att undra vad det var som var fel med mig. Att vara introvert är inget ovanligt även om det kanske kan kännas så ibland eftersom extroverta personer ofta är de som syns och hörs mest (inget fel med det).
 
Men trots att jag hade kommit i underfund med en stor del av min personlighet var det fortfarande någonting som satte käppar i hjulet, jag började inse att anledningen till varför jag höll mig från att räcka upp handen och ta plats inte enbart kunde förklaras med att jag var introvert. Det här handlade om något annat. När jag började läsa om imposter syndrome var det som att läsa en självbiografi. 
 
 
 
 
 
 
Det har alltid gått rätt bra för mig i skolan, redan som liten tyckte jag om att läsa, skriva och bara lära mig saker och jag antar att det underlättade för mig, men att redan som liten prestera bra hade ett pris. Istället för att bara tyckta det var kul började jag istället att oroa mig i takt med att betygen vart allt viktigare, helt plötsligt satte jag press på mig själv att jag alltid var tvungen att prestera bra i alla områden. Vad skulle folk tro om jag helt plötsligt presterade sämre? Förmodligen inget men i min värld var det som om min identitet hängde på det. Ett litet snedsteg och alla skulle se vilken bluff jag var, trodde jag. Jag höll mig från att räcka upp handen i rädsla för att ha fel och jag höll mig från att göra saker som jag egentligen visste att jag skulle klara av bara för att jag var rädd för att göra ett litet snedsteg. Istället lät jag andra ta för sig trots att jag visste att jag förmodligen hade kunnat gjort det bättre själv om jag bara hade vågat försöka. 
 
På utvecklingssamtalen i skolan fick jag alltid kommentaren om att jag måste bli mer aktiv under lektionerna, jag gjorde alltid det jag skulle men hur bra det än var räckte det inte på grund av att jag inte räckte upp den där förbaskade handen, det gör ont att veta att så många fler barn måste gå igenom precis samma sak. För mig vart det kortslutning när jag hörde de orden, jag fick det inte att gå ihop eftersom i min värld var det en risk att uttrycka sig.
 
Allt detta fortsatte under hela min skolgång, jag skriver mycket om skolan här för det är där jag tror det hela startade men det påverkar i princip alla områden i mitt liv. Olika områden men samma röst i bakhuvudet som säger åt mig att avstå från att göra saker jag egentligen hade velat göra. Under alla dessa år har jag lyssnat på den där rösten, ibland ens utan att inse det. Men jag börjar bli less. Riktigt less.
 
 
 
 
 
 
Anledningen till varför jag tror detta ha dykt upp extra starkt just nu har med studenten att göra. Skolan är snart över och det är dags för mig att gå vidare. Högskolorna skrämmer mig för det känns som att jag inte har det som krävs, "jag är inte tillräckligt duktig och jag kommer inte ha en chans". Jag vågar inte tro att jag har det som krävs och det gör mig förbannad. Det gör mig arg att tänka på hur många möjligheter jag har låtit rinna ut i sanden bara för att jag inte har känt mig bra nog trots att jag förmodligen hade kunnat klarat det, och gjort det bra. Men även om det inte skulle bli bra, vem bryr sig, jag försökte åtminstone.
 
I flera år har jag låtit det ske men nu säger jag stopp. Istället för att ta ett steg bakåt varje gång en möjlighet uppenbarar sig vill jag ta ett steg framåt, vara nyfiken. Åtminstone prova innan jag bestämmer mig istället för att avstå och sen ångra mig.
 
 
 
 
 
Hur?
 
1. Säg ja
Bara för att man är öppen för nya möjligheter behöver det inte betyda att man behöver säga ja till precis allt som kommer i ens väg men min automatiska reaktion har alltid varit att säga nej innan jag ens vet vad det handlar om. Ofta när jag säger nej beror det inte på ett bristande intresse utan det har bara känns som att jag inte har vad som krävs och det är det tankesättet jag vill bekämpa. Så i början kanske det är bäst att bara säga ja utan att tänka alltför mycket, learn as you go.
 
2. Bli okej med att misslyckas
This is a big one. Någon gång i mitt liv bestämde jag mig för att jag inte fick misslyckas. Aldrig. Det visade sig dock väldigt snabbt att det är väldigt svårt att lyckas med något sådant (surprise, surprise) så min reaktion var helt enkelt att börja avstå, för om man inte gör något kan man inte misslyckas, right? Men det är precis lika tråkigt som det låter. Det gäller bara att inse att "misslyckande" utgör en naturlig del av livet samt att det bara är ett kvitto på att man åtminstone har gjort något, istället sitta en bit på sidan om och titta på, utan att någonsin veta vad som skulle hända om man försökte.
 
3. Bara gör och strunta i vad andra tänker (för chansen är att de inte ens bryr sig)
Detta hänger ihop med punkten innan, jag tänker alltid efter innan jag gör något (vilket såklart är bra till en viss gräns) men ofta börjar jag tänka på vad andra kommer tycka och tro. Att bara göra har alltid varit svårt för mig då min hjärna alltid tar ut händelserna i förskott (enbart de negativa såklart). Att bry sig för mycket tar mycket energi och glädje. Strunta i hur många det är som kanske kommer se bilden du tagit eller texten du skrivit, vare sig det är 1000 eller 0. Hur många som ser det du skapar eller gör är irrelevant. Det bör åtminstone inte vara det första du oroar dig över, bara lägg ned din själ i det du gör och få ut det i världen för att sen direkt gå vidare.
 
4. Våga inse att det du gör är bra och att du förtjänar framgång
Ibland skapar man något som kanske inte är det bästa men ibland skapar man något riktigt bra. Så ta åt dig och våga tro på att du förtjänar det. "Just do it" som Shia LaBeouf så fint säger ;)

 

 
 
 
 
Kanske finns det någon som känner igen sig, imposter syndrome är rätt vanligt och det finns väldigt mycket att
läsa kring ämnet, både intressant och hjälpsamt. Här finns till exempel ett bra och humoristiskt Ted talk om det.
 
 



Isabella [ Fotografi ]

Åh jag har faktiskt aldrig hört talas om Imposter Syndrom förut, men av det du har skrivit om det så låter det hela lite väl bekant må jag säga.
Jag måste definitivt läsa på mer om detta!

Tycker lärare borde få gå på någon kurs kanske en gång om året som enbart handlar om psykisk ohälsa (slänger in allt i ett jättestort fack just nu, blev lättare så och jag tror det jag vill ha sagt kommer fram ändå). Så dem kan lära sig att se sådant "i tid" för det är ju trots allt dem som har stört chans att kunna se att ett barn kanske behöver extra hjälp. Så var det för min del. Tog hela lågstadiet innan någon ens började tänka på psykisk ohälsa.

Svar: Bara genom att ha vetenskap om att det faktiskt finns något som kallas Imposter syndrome samt vad det innebär hjälper en hel del!
Du har så rätt Isabella, tror man kan tjäna mycket på att uppmärksamma barn om psykisk ohälsa istället för att vänta med det, tror jag inte heller började tänka på det förrän efter lågstadiet.
Molly Wiström

2017-03-09 | 13:56:18
Hemsida: http://szalai.blogg.se
Jessica

Jag var precis likadan när jag var liten. Sågs som blyg, men jag var egentligen rädd för att misslyckas. Men varje gång jag bytt skola eller klass, vilket jag gjort fyra gånger så har jag bestämt mig för att jag inte vill vara den blyga tjejen och ta för mig mer. Varje gång har jag tagit ett litet steg i rätt riktning. Jag har aldrig tidigare hört talas om imposter syndrome, men det kan jag mycket väl ha. Det var så häftigt att läsa något och känna igen sig så mycket i det!

Svar: Härligt att höra att du känner att du gör framsteg, spelar ingen roll hur litet det där steget är, det kanske inte alltid märks så mycket utifrån men det känns fantastiskt att helt plötsligt känna hur något skiftar, jag förstår precis.
Hoppas det gav en förståelse och att bara vetenskapen om det kan hjälpa dig på något sätt, det blir mer överkomligt bara man vet vad det är man kämpar med!
Molly Wiström

2017-03-10 | 13:49:16
Hemsida: http://jessical.blo.gg/
alma

Wow, så intressant läsning!! Aldrig hört talas om imposter syndrome, men när jag för första gången insåg att jag var introvert (vilket tyvärr var ganska nyligen) kände jag bara "äntligen!!". Det var verkligen som en uppenbarelse, att wow, det är det här jag är!! Min pojkvän tipsad mig om en superbra bok, "Introvert - Den tysta revolutionen", och det var som att jag själv hade skrivit den boken, jag kunde i princip relatera till allt som författaren hade skrivit.
Det jag alltid har tyckt varit jobbigast under min uppväxt har varit precis som du säger, att räcka upp handen i klassrummet. Under nästan varje utvecklingssamtal i hela grundskolan fick jag höra att jag skulle "delta mer! du kan ju!", bara för att jag var duktig i skolan, gjorde uppgifterna utförligt men lät bli att räcka upp handen i klassrummet. Jag var nog sällan orolig att jag skulle ha fel, men jag kände att det ger inte mig någonting att räcka upp handen och svara, jag lyssnar hellre. På samma sätt var det när jag blev äldre och mina klasskompisar började gå ut och festa, jag var liksom inte intresserad av det, jag fick ångest av att bara tänka tanken. När jag väl följde med blev jag trött redan efter förfesten och kände att jag hellre ville gå hem istället för att gå vidare ut. Då hade jag ingen aning om att jag var introvert och att umgås med mycket folk tog väldigt mycket energi från mig. Nu känns det skönt att faktiskt veta varför man inte orkar ibland och jag känner mig bekväm i att tacka nej till sådana tillställningar.
Psykologi är så himla intressant! Och det är svårt att vara introvert i dagens samhälle, där alla ska höras och synas hela tiden. Men det går! Och man ska vara stolt över sin läggning, för det finns så många fördelar med att vara den tystare personen :) Jag borde verkligen skriva ett inlägg om detta! så viktigt!

Svar: Tycker verkligen du borde skriva ett inlägg om detta, bara den här kommentaren i sig var fantastiskt bra, tack för att du delade med dig! Det är så intressant att läsa om andras perspektiv på det hela, jag tror det finns många unga som känner igen sig men som kanske inte har någon aning om vad det skulle kunna handla om. Det kan kännas som man är ensam i en värld av extroverta människor.
Molly Wiström

2017-03-30 | 11:06:56
Hemsida: http://almabengtsson.se
David

Hej Molly! Så synd att du har fått lida av dåliga känslor... fantastiskt begåvade människa som du är!
Jag skulle aldrig ha anat att du tveka på dig själv, särskilt när jag ser så vackra bilder och text här. Ta hand om dig själv och ditt hjärta! Det är du värd!
2. Bli okej med att misslyckas.... jag brukade vara nöjd om jag fick 2-3 bra bilder från en filmrulle! "Bli okej med att misslyckas" låter som nånting jag borde skriva ut och titta på när jag spelar gitarr! :)
3. Bara gör och struntar i vad andra tänker.... det är sant! Jag läste om den franska mästaren Monet. Man kunde sälja en av hans målningar nu för 100-tals miljoner kronor men en gång i tiden kunde han knappt skänka bort dom! Alla sa att han gjorde fel! Lika med Andy Warhol!
Hoppas att jag kan komma tillbaka snart och skriva mer! Så mycket att beundra här! Du är duktig Molly!

Svar: Tack David vilken fin kommentar!:) Även om det hade varit rätt fantastiskt att slippa tvivla på sina egna förmågor så måste jag ändå säga att det har lärt mig en hel del om mig själv, både positiva och negativa saker. Jag värderar dock självkännedom väldigt högt så det har haft sina positiva följer också. Ha det bra!
Molly Wiström

2017-04-04 | 00:27:08



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback