Vårpromenad i skogen

 
 
 
Naturen vaknar till liv, trädkronorna svajar kraftigt i vinden och smältvattnet har bildat stora pölar. Synen av smältvattnet får mig att bli lite nostalgisk, jag kommer ihåg när jag var liten och gjorde kanaler i gruset på vår uppfart så vattnet lätt skulle kunna transporteras ner i diket istället för att samlas i en pöl. Det var något jag gjorde varje år, en uppgift som jag tog på största allvar. Ibland gjorde jag små båtar av löv som jag lät följa med vattnet och ibland fyllde jag en hink genom att tålmodigt samla vatten i en liten röd plastspade som jag sen försiktigt förde till hinken. Av någon anledning kommer jag också att tänka på en gul/vit/blå jacka jag hade under en period, en jacka som alltid kom fram när temperaturen vart mildare. Jag har aldrig tyckt om de klumpiga vinterkläderna så skiftet till tunnare jackor är något som än idag gör mig väldigt glad. Kanske är det just för att det symboliserar vår, mer frihet att röra sig i skog och mark utan tunga kläder, som liten var jag ute nästan hela tiden kändes det som och jag älskade att bara springa omkring så det där med rätt kläder var en viktig detalj haha.
 
 



Imposter syndrome

 
 
Imposter syndrome // Bluffsyndromet
"En informell psykologisk term som myntades på 1970-talet för att beskriva hur vissa personer har svårt att
internalisera sina förmågor eller prestationer. Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av 
bluffsyndromet övertygade om att de är "bluffar" och inte förtjänar den framgång de har nått."
 
 
Under min uppväxt har jag blivit tilldelad ordet "blyg", främst av lärare som tycktes bedöma en utifrån hur mycket man pratade och hur ofta man räckte upp handen. Kanske låg det en viss sanning i begreppet eller också var det något jag bara accepterade och därmed gav jag det tillåtelse att forma mig genom åren. Det var inte särskilt längesen jag först hörde talas om "introvert" och "extrovert", när jag först hörde talas om det var det som att många pusselbitar (äntligen) började falla på plats. Istället för att enbart se mig själv som blyg började jag förstå hur jag fungerade istället för att undra vad det var som var fel med mig. Att vara introvert är inget ovanligt även om det kanske kan kännas så ibland eftersom extroverta personer ofta är de som syns och hörs mest (inget fel med det).
 
Men trots att jag hade kommit i underfund med en stor del av min personlighet var det fortfarande någonting som satte käppar i hjulet, jag började inse att anledningen till varför jag höll mig från att räcka upp handen och ta plats inte enbart kunde förklaras med att jag var introvert. Det här handlade om något annat. När jag började läsa om imposter syndrome var det som att läsa en självbiografi. 
 
 
 
 
 
 
Det har alltid gått rätt bra för mig i skolan, redan som liten tyckte jag om att läsa, skriva och bara lära mig saker och jag antar att det underlättade för mig, men att redan som liten prestera bra hade ett pris. Istället för att bara tyckta det var kul började jag istället att oroa mig i takt med att betygen vart allt viktigare, helt plötsligt satte jag press på mig själv att jag alltid var tvungen att prestera bra i alla områden. Vad skulle folk tro om jag helt plötsligt presterade sämre? Förmodligen inget men i min värld var det som om min identitet hängde på det. Ett litet snedsteg och alla skulle se vilken bluff jag var, trodde jag. Jag höll mig från att räcka upp handen i rädsla för att ha fel och jag höll mig från att göra saker som jag egentligen visste att jag skulle klara av bara för att jag var rädd för att göra ett litet snedsteg. Istället lät jag andra ta för sig trots att jag visste att jag förmodligen hade kunnat gjort det bättre själv om jag bara hade vågat försöka. 
 
På utvecklingssamtalen i skolan fick jag alltid kommentaren om att jag måste bli mer aktiv under lektionerna, jag gjorde alltid det jag skulle men hur bra det än var räckte det inte på grund av att jag inte räckte upp den där förbaskade handen, det gör ont att veta att så många fler barn måste gå igenom precis samma sak. För mig vart det kortslutning när jag hörde de orden, jag fick det inte att gå ihop eftersom i min värld var det en risk att uttrycka sig.
 
Allt detta fortsatte under hela min skolgång, jag skriver mycket om skolan här för det är där jag tror det hela startade men det påverkar i princip alla områden i mitt liv. Olika områden men samma röst i bakhuvudet som säger åt mig att avstå från att göra saker jag egentligen hade velat göra. Under alla dessa år har jag lyssnat på den där rösten, ibland ens utan att inse det. Men jag börjar bli less. Riktigt less.
 
 
 
 
 
 
Anledningen till varför jag tror detta ha dykt upp extra starkt just nu har med studenten att göra. Skolan är snart över och det är dags för mig att gå vidare. Högskolorna skrämmer mig för det känns som att jag inte har det som krävs, "jag är inte tillräckligt duktig och jag kommer inte ha en chans". Jag vågar inte tro att jag har det som krävs och det gör mig förbannad. Det gör mig arg att tänka på hur många möjligheter jag har låtit rinna ut i sanden bara för att jag inte har känt mig bra nog trots att jag förmodligen hade kunnat klarat det, och gjort det bra. Men även om det inte skulle bli bra, vem bryr sig, jag försökte åtminstone.
 
I flera år har jag låtit det ske men nu säger jag stopp. Istället för att ta ett steg bakåt varje gång en möjlighet uppenbarar sig vill jag ta ett steg framåt, vara nyfiken. Åtminstone prova innan jag bestämmer mig istället för att avstå och sen ångra mig.
 
 
 
 
 
Hur?
 
1. Säg ja
Bara för att man är öppen för nya möjligheter behöver det inte betyda att man behöver säga ja till precis allt som kommer i ens väg men min automatiska reaktion har alltid varit att säga nej innan jag ens vet vad det handlar om. Ofta när jag säger nej beror det inte på ett bristande intresse utan det har bara känns som att jag inte har vad som krävs och det är det tankesättet jag vill bekämpa. Så i början kanske det är bäst att bara säga ja utan att tänka alltför mycket, learn as you go.
 
2. Bli okej med att misslyckas
This is a big one. Någon gång i mitt liv bestämde jag mig för att jag inte fick misslyckas. Aldrig. Det visade sig dock väldigt snabbt att det är väldigt svårt att lyckas med något sådant (surprise, surprise) så min reaktion var helt enkelt att börja avstå, för om man inte gör något kan man inte misslyckas, right? Men det är precis lika tråkigt som det låter. Det gäller bara att inse att "misslyckande" utgör en naturlig del av livet samt att det bara är ett kvitto på att man åtminstone har gjort något, istället sitta en bit på sidan om och titta på, utan att någonsin veta vad som skulle hända om man försökte.
 
3. Bara gör och strunta i vad andra tänker (för chansen är att de inte ens bryr sig)
Detta hänger ihop med punkten innan, jag tänker alltid efter innan jag gör något (vilket såklart är bra till en viss gräns) men ofta börjar jag tänka på vad andra kommer tycka och tro. Att bara göra har alltid varit svårt för mig då min hjärna alltid tar ut händelserna i förskott (enbart de negativa såklart). Att bry sig för mycket tar mycket energi och glädje. Strunta i hur många det är som kanske kommer se bilden du tagit eller texten du skrivit, vare sig det är 1000 eller 0. Hur många som ser det du skapar eller gör är irrelevant. Det bör åtminstone inte vara det första du oroar dig över, bara lägg ned din själ i det du gör och få ut det i världen för att sen direkt gå vidare.
 
4. Våga inse att det du gör är bra och att du förtjänar framgång
Ibland skapar man något som kanske inte är det bästa men ibland skapar man något riktigt bra. Så ta åt dig och våga tro på att du förtjänar det.
 
 
 
Kanske finns det någon som känner igen sig, imposter syndrome är rätt vanligt och det finns väldigt mycket att
läsa kring ämnet, både intressant och hjälpsamt. Här finns till exempel ett bra och humoristiskt Ted talk om det.
 
 



B&W Porträtt | Moa

 
 
 
 
Som för att kickstarta lovet fotograferade jag min fantastiska vän Moa i måndags. Moa är alltid villig att stå modell så det har blivit en del fotograferingar genom åren, det är riktigt kul att se både min utveckling bakom kameran och hennes utveckling framför kameran. Jag behöver knappt ge direktiv längre utan det fixar hon själv, verkligen en fantastisk modell! Eftersom varken hon eller jag hade någon vidare lust att bege oss ut i kylan bestämde vi oss för att köra en inomhusfotografering (I och med det var både hon och jag överens om att alla bilder skulle bli svartvita).
 
 
 
 
 
 
Personligen tycker jag inte att det gör någonting att väggen är som den är med sina märken och linjer, även om jag har redigerat bort lite så hade det förstås gått att redigera bort ännu mer men jag måste faktiskt säga att jag tycker om känslan märkerna ger, lite industriellt, nästan. Har spanat in en tegelbyggnad med maffiga fönster i byn som jag hoppas vi kan fota vid till våren...