Growing up with horses

 
 
 
 
 
Min uppväxt är präglad av hästar. Under flera år var det hela min värld, jag kommer ihåg väggar som var fulla med hästaffischer och långa dagar i stallet. Tungt arbete som belönades med att få flyga fram i skogen till ljudet av dundrande hovar. Jag har så många minnen som är kopplade till just hästar, en del minns jag med glädje, andra med sorg. För några månader sen tog jag beslutet att inte längre aktivt hålla på med hästar för att istället kunna lägga ner mer tid på plugget och foto. Det är först nu i efterhand som jag har börjat reflektera på mitt hästintresse som en helhet och alla de hästar som jag fick chansen att lära känna. När jag dessutom hittade en extern hårddisk med riktigt gamla bilder kände jag direkt att jag ville göra något med dom. Dels som en slags hyllning till hästarna som har format min identitet och dels för att utmana mig själv med att se vad jag kunde göra med lågupplösta bilder.
 
Jag hoppas också att dessa bilder lyckas fånga essensen av att växa upp med hästar. Bilderna är enligt mig "perfectly imperfect", precis så som bilder från ens uppväxt ska vara. Fångade ögonblick. Röriga bakgrunder, suddiga rörelser och lite halvtaskiga kompositioner. De berättar en historia. Det här projektet skapade jag mest för min egen skull men jag hoppas att man antingen kan känna igen sig, eller, om man inte alls har någon bakgrund med hästar, får se ett annat perspektiv. 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
Även om jag aldrig har haft en egen häst så har de alltid funnits i min omgivning, jag växte upp på landet och var mer eller mindre omgiven av hästar. Hästintresset började förmodligen tack vare våra grannar, från mitt fönster kunde jag i princip alltid se några hästar som gick och betade och jag minns att jag brukade rusa ut till paddocken när dom red för att stå och titta på i tyst beundran. En dag frågade dom om jag ville följa med upp till stallet och resten är historia. Efter det var jag fast och försökte hjälpa till så gott jag kunde med att sopa, blanda foder och mocka. Då och då fick jag rida några varv i paddocken och det dröjde inte länge förrän jag började tjata om att få börja på traktens ridskola, klassikern. 
 
 
 
 
 
 
Det fanns även ett annat stall i byn som jag spenderade ganska mycket tid i under en period. De hade travhästar och jag minns att jag brukade få ta ut hästarna i tur och ordning för att rykta dom tills som glänste. Tror alla som höll på med hästar när dom var mindre kan förstå hur rolig en sådan simpel syssla kan vara, bara man fick vara i närheten av hästar så var man nöjd. 
 
 
 
 
 
 
Jag fäste mig speciellt vid en häst som hette Delta, eller Goldmares Delta. En väldigt finurlig häst som ständigt joxade runt och som aldrig riktigt ville fastna på bild. De flesta bilder som finns på honom är suddiga och jag kan inte låta bli att le när jag ser dom för det var verkligen typiskt honom. Verkligen ingen linslus, något som ägaren dessutom skämtade om varje gång någon försökte ta en bild. Han var dock otroligt snäll, hur lugn som helst och perfekt för mig som nybörjare att få sköta om lite då och då. 
 
 
 
 
 
 
Hans dagar var dock räknade och som så ofta tyvärr är fallet med många travare hade han en gammal skada som inte ville läka. Det var såklart jobbigt att få reda på att han skulle få gå vidare precis när jag hade börjat lära känna honom men jag är ändå glad att jag fick chansen att pyssla om honom fram tills dess och skämma bort honom med morötter. Jag fortsatte dock att komma till stallet och pysslade om andra hästar varav de flesta finns kvar än idag.
 
Har alltid fäst mig lite exra vid "problemhästarna" så en häst vid namn Scarlett fångade ganska snabbt min uppmärksamhet (har henne ej på bild), hon var egentligen inte elak på något sätt, bara lite misstänksam på människor. Ägaren uppmuntrade mig dock till att vara tålmodig och hon blev en av mina favoriter efter ett tag. Scarlett och stallägaren lärde mig att det inte finns några elaka hästar, bara missförstådda och det är något som jag står fast vid än idag. 
 
 
 
 
 
 
Den här bilden är tagen i Åre när vi åkte på semester och besökte ett turridningsstall, även om det inte vart någon turridning det året fick jag borsta en av deras hästar och jag tycker det säger en hel del både om hur det var att ha ett hästintresse (det finns alltid hästar att rykta) men det säger också en del om hästfolket, rykta fick man alltid chansen att göra och det tycker jag är lite fint på något sätt. 
 
 
 
 
 
 
 Parallellt med allt fick jag även bli medryttare på Raisa, hon stod i cirka två kilometer bort från där jag bodde och det var hon som lade grunden till all min hästhantering. Det var på henne som jag lärde mig att rida och hon var det närmsta jag kom till "egen häst" på den tiden. Hon var en erfaren liten dam med en stor personlighet. Jag var inte den första som hade lärt sig rida på henne, familjen som ägde henne hade två döttrar som hade vuxit upp med henne. B-ponny som hon var växte de båda ur henne ganska snabbt och det var där jag kom in i bilden. På Raisa tog jag en del privatlektioner men för det mesta red vi ut i skogen, definitionen av skogsmullar. 
 
 
 
 
 
 
Raisa var den bästa läromästaren och alla hästmänniskor har förmodligen haft en häst som henne i deras historia. Hästen som ingen kan bossa över. Envis, erfaren och bestämd. Hon lärde mig att att hästar har en egen vilja och det måste man respektera. Det gäller att man lär sig att samarbeta. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp. Hon såg även till att testa mig ordentligt och jag byggde ganska snabbt upp ett ordentligt tålamod, men ibland hjälpte inte ens det. Vissa dagar fick man bara acceptera att hon inte tänkte gå ett steg längre och då var det bara att vända hem och försöka igen en annan dag. 
 
 
 
 
 
 
Under perioden som jag var medryttare på henne hann hon även med att få ett föl vilket jag såklart tyckte var otroligt spännande. Dessvärre fick hon även kronisk fång, ibland var hon frisk som en nötkärna, ibland så dålig att hon knappt kunde gå. Det gick i vågor men även det var viktigt att lära sig. Hästar är inte maskiner och ibland går det inte som man hade tänkt sig. Det vart många promenader och jag fick lära mig hur det var att ta hand om en häst som, stundvis, mådde riktigt dåligt. 
 
 
 
 
 
 
Efter ett tag gick det dock inte längre. I slutet av 2010 togs beslutet att hon skulle få somna in. Det var bland det jobbigaste jag varit med om även om jag förstod. Jag kunde dock inte önska mig ett bättre farväl då jag i princip fick ha henne som min egen den sista månaden. På grund av platsbrist flyttades hon till min grannes stall så jag såg till att gå raka vägen till henne varje dag efter skolan för att hälsa på en stund innan jag återvände på kvällen igen. Raisa trivdes dock inge vidare utan ville bara hem, en dag när jag kom hem från skolan låg stolpar och elstängsel i en stor röra på uppfarten. Raisa hittade jag ute på åkern och när jag försökte pulsa ut till henne i djupsnön drog hon iväg bort över fälten haha. Hon hittade hem utan några som helst problem, det är den självständiga Raisa jag kommer ihåg. En vilja av stål och ett hjärta av guld. 
 
 
 
 
 
 
Samtidigt som jag var medryttare på Raisa började jag även rida på ridskola när jag var cirka sju år. Det var där jag verkligen fick lära mig rida och prova på allt möjligt. Även om jag är tacksam över allt jag fick lära mig – det var där jag verkligen blev en ryttare – så kom jag aldrig riktigt överens med deras värderingar. På ridskolan myntades ständigt uttryck som "Visa vem som bestämmer" och "hästar är inte gjorda av porslin, våga ta i!". På den tiden följde jag order men nu i efterhand är det något jag reflekterar över ganska ofta. Det var en värld av inspänningstyglar, spön och, i vissa fall, nästan apatiska hästar. Allt var såklart inte elände men jag är glad över att jag fick en "alternativ grund" på sidan om ridskolan.  Tack vare personer i min närhet intresserade jag mig väldigt tidigt för natural horsemanship. En hästhållning som visserligen grundade sig ganska mycket i dominans men som ändå gav mig en annan syn på hästar, jag ville förstå dom. Jag skapade väldig tidigt en uppfattning om att en häst aldrig gör något utan anledning, i så fall är det något som inte stämmer och då gäller det att ta reda på vad. 
 
 
 
 
 
 
På något vis kände jag mig aldrig riktigt hemma på ridskolan och den klassiska ridstilen. Det var för korta tyglar och en alldeles för opersonlig relation till hästarna. Trots det stannade jag där ett bra tag men ju äldre jag blev och desto mer jag började bilda mina egna uppfattningar kring hästhantering, desto mer ville jag söka efter ett annat alternativ. 
 
 
 
 
 
 
Även om det alternativet inte var voltige så är detta en period som jag kommer ihåg med stor glädje. Ridskolan bestämde sig för att starta upp ett voltigelag, jag skulle inte vilja påstå att jag var superbra men jag hade riktigt kul och fick chans att se olika delar av Sverige, samtidigt som jag fick vara med hästar. Huvudsaken var inte hur bra man var, det handlade mer om gemenskapen och att träna mot ett mål. En dag i veckan hade vi träning på häst och en dag i veckan tränade vi på en träbock samtidigt som vi stretchade på stora gymnastikmattor och försökte lära oss att stå på händer. Voltige höll jag på med i några år och måste faktiskt säga att jag saknar det, verkligen en fantastisk kul (men svår) sport. Ett tack till mina föräldrar som lät mig stå på en häst i galopp utan någon som helst skyddsutrustning haha.
 
 
 
 
 
 
Tösen...Hästen som jag växte upp tillsammans med. Egentligen var det galenskap att låta mig rida henne. Hon var nästan helt oskolad och jag var ju inte direkt erfaren på den tiden. Är dock otroligt glad att jag fick chansen för det är sinnessjukt hur mycket vi har lärt oss av varandra och vilken resa vi har gjort. Jag brukade tro att vi var varandras motsattser men nu i efterhand inser jag att vi kanske snarare nästan var för lika varandra. Vi var antingen det bästa teamet eller det värsta. Minns att jag mer än ofta gick hem med tårar i ögonen efter ett katastrofalt ridpass. På den tiden drömde jag om en lydig ponny, en sån som jag hade läst om i hästtidningar, istället vart jag medryttare på en bångstyrig nordis som inte gick att rida ut på för hon ville bara vända hem. Det här är minnen jag skrattar åt idag och även om jag hade kunnat gå tillbaka och välja vilken häst som helst så hade jag fortfarande valt henne.
 
 
 
 
 
 
Vet fortfarande inte hur det kommer sig att jag inte gav upp. Hon vägrade gå framåt när vi red ut, tryckte upp mig mot staket, knuffade mig så jag nästan ramlade, slet grimskaftet ur händerna när jag försökte hämta henne i hagen och gjorde i princip alltid motsatsen till vad jag ville att hon skulle göra. Inte för att hon var elak på något sätt, hon hade bara en väldigt bestämd uppfattning om hur hon ville att saker och ting skulle gå till samtidigt som hon inte verkade ha en aning om hur stor hon var. Jag var dock lika envis som hon och en dag började det helt plötsligt släppa...
 
 
 
 
 
 
Hon mognade och jag lärde mig mer och mer. Vi hade fortfarande vår dagar men efter mycket hårt arbete gick hon hur bra som helst, om hon kände för det. Det var här jag började med westernridning, en stil som både passade mig och Tösen riktigt bra. Mer avslappnat.t Med lite hjälp från en tränare tog vi ett rejält kliv framåt och hon började bära upp sig själv på ett helt annat sätt än tidigare och det gör mig fortfarande otroligt stolt att jag fick ta del av den utvecklingen. Vi tävlade aldrig seriöst men det var också här som jag insåg att jag ändå inte var någon tävlingsmänniska. Vi föredrog att vara ute i skogen och vetskapen om att hon kunde röra sig om en dröm om vi verkligen ville var nog för mig. 
 
 
 
 
 
 
Som jag nämnde i början av texten beslutade jag i september för att inte längre aktivt hålla på med hästar. Tösen kände jag från 2009 till 2017, det är en lång tid och det är fantastiskt hur väl man kan lära känna en varelse som inte ens talar samma språk. Det finns de som menar på att alla man möter kommer in i ens liv för att lära en någonting och om så är fallet tror jag djur inte är något undantag. Även om jag inte tror på någon universiell plan för varje människa så tror jag på att man kan välja att reflektera och välja att lära sig av de individer man lär känna, vem dom än är och vare sig det är en positiv eller negativ upplevelse. Jag har en vilja att lära, det har jag alltid haft, och hästar står för många lärdomar jag har om livet. Tålamod, acceptans, respekt, tillit, självsäkerhet och mycket mer. Tack vare hästar kan jag dra gränser på ett helt annat sätt och är inte rädd för att kliva in i en ledarroll om det behövs. Som liten var jag väldigt tyst och hade svårt att öppna upp till andra men med hästar var allt enkelt. Det tog en väldigt lång tid för mig att börja komma över det där men hästarna fanns där hela vägen. Runt hästarna behövde jag inte vara någon annan än mig själv och jag slutade överanalysera allt, istället gick jag på känsla. Ett tyst språk där ord var överflödiga. Dessa hästar utgjorde min klippa och för det är jag evigt tacksam.
 
 
 



Isabella

Åh så fint att läsa om din resa. Började genast känna igen mig när jag läste om dig och Tösen, även om skogen var det bästa "min" Reine visste så var det banan och jobb som han avskydde. Men frivillig piaff och att galoppera i takt långsam skritt på skogsstigarna var inga problem, fjanthäst. Nä, att man kan hysa sådan stor kärlek för dem är otroligt! <3

Svar: Tack ♥ Kul att höra om dig och Reine, känner igen det där haha x)
Molly Wiström

2017-12-28 | 17:19:45
Hemsida: http://szalai.blogg.se
Pia

Va härliga minnen!!! Kul att samla dem så här! Jag var hästtokig när jag var barn, men hade tyvärr aldrig möjlighet att få hålla på med hästar eller att rida, mer än några enstaka gånger, men älskade dem ändå och läste massor och drömde. Så det är roligt att se bilder från hästliv!:)

Svar: Härligt att höra att du kunde känna igen dig Pia!:D
Molly Wiström

2018-01-07 | 13:44:07
Hemsida: http://www.simplypapaya.com
alma

vilket otroligt fint inlägg! Jag känner igen mig i princip i allt du skriver. Grät t.o.m. en skvätt medan jag läste, då gamla minnen poppade upp i huvudet. Det var så otroligt jobbigt för mig att ge upp en vardag me hästar, att sälja min älskade Markoolio och gå vidare till ett helt annat liv, i en stad man inte känner, långt bort från allt som känns hemma. Jag saknar det jättemycket vissa dagar, såklart. Någonstans vet jag ju också att jag kommer hitta tillbaks till hästarna och att leva på landet. Men det jobbigaste är nog att Markoolio aldrig kommer bli min igen, han som jag verkligen har växt tillsammans :'(

Svar: Åh ja hästar, och djur överhuvudtaget, kan verkligen frambringa starka känslor. Grät också ( fast en hel del) när jag satt och skrev. Förstår precis hur du känner ♥
Molly Wiström

2018-01-11 | 11:51:04
Hemsida: http://almabengtsson.se
Marcus Woxther

så fin blogg :))

Svar: Tack!
Molly Wiström

2018-01-17 | 23:59:55
Hemsida: http://woxthers.blogg.se/
Victoria Gustafsson

Wow..så fina bilder och intressant inlägg! :)
Btw, har länkat din blogg som en av mina "5 inspirerade bloggar" på min blogg. :D
Kram <3

Svar: Tusen tack Victoria, både för dina fina ord och att jag fick vara med på din lista!♥ Ber så mycket om ursäkt över sent svar!
Molly Wiström

2018-01-27 | 18:31:21
Hemsida: http://nouw.com/vickanfoto



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback