När världen känns för stor

 
 
Till alla vilsna själar
 
Det är lätt att måla upp en fasad av ett perfekt liv idag, vi plockar ut specifika delar ur vår vardag som vi väljer att visa upp samtidigt som det finns så mycket mer bortom bildens kanter, sådant som bara en själv ser. Jag har egentligen ingenting emot sociala medier eller sättet vi dokumenterar våra liv med fokus på höjdpunkterna, det jag tänker på är snarare hur lätt det är att känna sig ensam med sina problem, som om att man är den enda som har dom. 
 
Studenten närmar sig och även om jag är lycklig över många saker händer det rätt ofta att ett mörker smyger sig på och lägger sig som en tyngd på mina tankar. Vad som egentligen grundar sig i glädje vissnar och förvandlas till tvivel. Vilsen är ett bra ord för att beskriva hur jag känner mig just nu, jag vill kunna se vart jag är på väg men skogen är för tät och stigen gör kraftiga svängar. Känslan för äventyr är dock större än viljan att vända tillbaka men trots det är det sättet stigen delar sig som väcker en känsla av oro. Tiden räcker inte till för att gå på alla stigar så hur ska jag veta vilken som är den bästa, för mig? Människorna i min omgivning verkar veta precis när de ska vika av och vilka stigar de ska undvika för att komma dit de vill, som om de har blivit utrustade med en karta och att jag är den enda som inte fick någon. Den enda som inte vet var tusan jag är på väg.
 
 
 
 
Även om jag har det bra och är lyckligt lottad på många sätt verkar det som att jag är inne på en stig där det dyker upp snår som gör rispor i min hud när jag försöker ta mig igenom. Jag försöker inte låtsas som att mina problem är de största, det finns många som skulle ge allt för att bara behöva bekymra sig över taggiga snår men samtidigt får inte det mina rispor att sluta svida. 
 
Förr eller senare kommer risporna att förvandla min hud till pansar, alla stigar jag viker av på för att sen tvingas återvända kommer göra mig uthållig och en dag kommer jag att lära mig att älska den täta skogen där man inte ser vart stigen leder en, men jag är inte där riktigt än. Ännu skyggar jag undan för det mesta och snubblar över rötter som en följd av att jag ständigt håller uppsikt bakåt istället för framåt. 
 
 
 
 
Även om det på sitt sätt är vackert att vi idag kan ta del av andras liv via den digitala världen måste jag ibland påminna mig själv om att först och främst fokusera på mitt eget. Vilket såklart låter självklart men det jag menar är att när vi ser andras höjdpunkter är det lätt att bli missnöjd med sig själv, det man har åstadkommit känns helt plötsligt inte så fantastiskt längre och istället vill vi försöka hitta någon annans stig. En stig som vi kanske tror är lättare men som egentligen också har hinder som vi aldrig skulle kunna föreställa oss. När jag ser bilder från exempelvis andra länder är det lätt, åtminstone för mig, att längta efter något annat. "Om jag bara skulle ha varit där så..." är en giftig tanke som inte leder någonstans. Det är okej att låta andras bilder och berättelser ge en inspiration men man måste själv lära sig att hitta den där balansen, låter man vågen tippa över för mycket åt andra hållet kan det lätt leda till en känsla av avund, vilket inte bara är onödigt utan också förblindande då man riskerar att missa ens egna, unika, möjligheter.
 
Om två eller tre år vill jag blicka tillbaka på den här perioden i mitt liv och kunna säga till mitt yngre jag att det är okej att vara vilsen, det är okej att inte ha någon karta (och många av dom som hade en karta läste den fel), för så är livet och så är det att växa upp. Sluta vara så jävla rädd för att begå misstag och sluta vara så fixerad av tanken på den "rätta stigen" för det finns ingen, faktum är att du en dag kommer att föredra att gå där det inte ens finns någon stig. Ord som jag en dag önskar att jag kan säga med säkerhet, men skulle jag säga dom nu skulle jag vara en hycklare.
 
Det jag dock vet redan nu är att ens största svagheter har potential att bli ens största styrkor. Det handlar inte om att låsa in och förtränga oönskade känslor utan jag skulle snarare säga att det handlar om att konfrontera och lära sig att samarbeta. Mycket av det vi oroar oss över har en chans att lära oss något om oss själva, vi smider de verktyg som hjälper oss med det vi kämpar med, verktyg som sen också kan hjälpa någon annan som tror att hen är ensam i en värld som kan kännas alldeles för stor.
 
 



David

Djup! Så sant, det är nästan som folk marknadsföra sig själva med sociala medier. Vem skyltar med sina brister/problem trots att livet kan vara så rörigt för de flesta?? Ärlighet kan vara uppfriskande. Skönt när folk kan ge varandra sällskap när stigen blir snårig men jag hoppas att du kan bara vara också och höra ditt hjärta slå i stillhet och känner dig trygg och älskad.

Svar: Otroligt fin kommentar David!
Molly Wiström

2017-04-24 | 22:56:35
yours truly

exakt de orden jag behövde läsa ikväll

Svar:
Molly Wiström

2017-04-25 | 04:37:19
Hemsida: http://chanelle.blo.gg



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback