Tankar kring Tösen

 
Bild från December 2015.
 
Jag trodde aldrig jag skulle behöva stå inför det beslut jag står inför nu. Det värsta är kanske att jag inte ens behöver, allt skulle kunna fortsätta som vanligt, men det är knappt jag själv vet vad jag vill. När jag började rida min foderhäst Tösen nådde mina ben knappt nedför sadeln, inte för att jag var liten utan det var snarare Tösen som var stor. Den här hästen och jag har gått igenom mycket, både hon och jag har utvecklats tillsammans på alla möjliga sätt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och Tösen har utgjort en väldigt stor del av mitt liv under en väldigt lång tid, något jag är tacksam för. För att komma till saken någon gång så funderar jag på att sluta rida Tösen. Allt är bara tankar än så länge och jag velar konstant fram och tillbaka, målet med det här inlägget är egentligen bara att sortera mina egna tankar och kanske finns det någon som läser som känner igen sig. Jag älskar Tösen och jag älskar fortfarande hästar, det gör jag verkligen, men tiden räcker inte till för allt jag vill göra. Jag har även andra intressen såsom fota, blogga och äventyra i skogen. Att försöka hinna med allt + skolan fungerar inte riktigt, det blir halvhjärtat, något som gör att det mesta blir lidande. På sistone har stallet kännts lite som en börda, det är roligt att träffa Tösen men allt annat runt omkring tenderar att kännas jobbigt och det har kännts som att jag alltid måste skynda mig för jag vill även hinna fota eller blogga innan dagen är slut, men när jag väl kommer hem är klockan ändå åtta och jag har ingen motivation över till att göra någonting mer. 
 
Att göra något halvhjärtat och att ha många bollar i luften är inget jag tycker om, jag föredrar att hålla saker och ting koncentrerade och istället lägga ner mycket tid och energi på dom. I början var inte detta ett problem med Tösen, stallet var mitt största intresse, men det har egentligen aldrig varit mitt kall här i livet. Jag kommer alltid älska hästar men jag är inte den som vill tävla och träna. Jag är snarare bara den som helst spenderar tid med dom och kanske rider en tur i skogen då och då om möjlighet ges. Att fota och skapa är något som känns som jag, något jag vill utvecklas i.  Hästar kräver tid och omsorg men jag känner att jag i det här läget inte kan ge Tösen den tid och omsorg hon är värd vilket i sin tur konstant ger mig dåligt samvete. Jag är i stallet fem dagar i veckan men det är inte helhjärtat alla gånger vilket inte är rättvist mot någon av oss, något som jag inte tvekar på att Tösen känner av.
 
Jag är också en sån som tror på att alla vi möter kommer in i våra liv för att lära oss någonting, även om vi kanske inte gillar en person så finns det alltid något man kan lära sig, vare sig det är ifrån dom eller om en själv. Tösen har varit någon som har lärt mig enormt mycket, hon har främst tvingat mig att konfrontera sidor av mig själv som jag aldrig skulle behövt konfrontera om jag inte hade varit fodervärd på en envis nordsvensk med en vilja av stål. Hon har också fått mig att inse det där med villkorslös kärlek, man kan aldrig förvänta sig att ett djur ska älska en tillbaka bara för att man tar hand om dom. Vissa gör det, men det är inget man kan förvänta sig. Jag har upplevt Tösen som väldigt "självständig", hon är inte den som kommer springandes mot en (om man inte har mat med sig) och hon är inte heller den som uppmärksamt lyssnar på ens minsta signaler och det måste jag acceptera henne för även om jag var inne i en period när allt jag ville var att kunna rida utan varken tyglar eller träns. Det kanske skulle kunna vara möjligt men då kommer frågan om tid upp igen. Djur har alltid något att lära en men jag kan inte låta bli att tänka att kanske är det dags för mig att stå på egna ben, så länge jag kan minnas har jag alltid haft en häst bakom mig. Innan Tösen var det Raisa och samtidigt red jag på ridskolan. Man skulle nästan kunna säga att hästar har varit en aktiv del av min identitet och det skrämmer mig lite att tänka på vem jag är utan dom och det är kanske just därför jag borde ta en paus, för att kunna fullborda mig själv på något sätt.
 
Som sagt så äger jag inte Tösen, jag har nämt det förut men anledningen till varför jag gavs möjlighet att rida Tösen var för att hålla henne i form. Hon har nämligen lätt för att lägga på sig vilket vi gång på gång har konstaterat att hon inte alls mår bra av. Tidigare i texten påpekade jag att jag inte längre är intresserad av hårda träningspass i paddocken, den ridningen är inte längre något som tilltalar mig. Tösen verkar inte heller tycka det är kul men det känns som att jag har en plikt att träna henne på ett visst sätt, och att tvinga Tösen att göra något känns mer och mer fel ju äldre jag blir. Det går emot det jag står för vilket leder till att jag känner mig som världens hycklare, säger en sak men gör en annan.
 
 
Det känns klart vilket håll jag lutar åt men det är fortfarande svårt. Fina häst. 
 
 
And though where the road then takes me,
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell

Many places I have been
Many sorrows I have seen
But I don't regret
Nor will I forget
All who took that road with me
 
The last goodbye - Billy Boyd
 
 
Vad som än händer kommer det förmodligen inte att innebära att jag måste säga adjö till Tösen helt och hållet, även om det just nu kan känns så.
 
 



Elin Hägg

Jag vet precis vad du går igenom, har själv samma dilemma nu. Jag kan inte prioritera alla mina intressen och Pucko har hamnat i skymundan. Det känns inte bra att göra något halvhjärtat och det känns som hästar är något man behöver hela hjärtat med sig. Men samtidigt är hästar en så stor det av ens identitet att det känns skrämmande att vara utan det. Det behöver ju inte betyda att man aldrig kommer hålla på med hästar igen,bara att livet inte har plats att prioritera det just nu. Den delen behöver ju inte försvinna ifrån en för alltid.
Kan inte ge dig något råd, men jag kan säga att du är inte ensam och jag vet hur det känns.

Svar: Tack för din kommentar Elin, det är verkligen inte lätt att ta sånna här beslut men precis som du skriver så är det ju en del som inte behöver försvinna från en för alltid, de säger ju att de som har hållit på med hästar i sin ungdom ofta söker sig tillbaka senare i livet på ett eller annat sätt.Styrkekramar till dig ♥
Molly Wiström

2016-09-22 | 18:30:35
Hemsida: http://shireelin.blogg.se/
Isabella [ Fotografi ]

Inleder precis som Elin här ovanför, jag är också inne i exakt samma tankar som du. Fast jag har nog tagit mitt beslut till 99% redan, jag har ju hästen 3 mil ifrån mig och jag pendlar 5.4 mil (enkel väg) varje dag till skolan vilket tar ca 1-1.5 timmar. Att jag sen inte kan ta mig ut till stallet på egen hand underlättar ju inte heller.
Det skär i hjärtat och jag har nog inte velat inse det eller erkänna det för mig själv men tiden finns inte till och just nu kan jag inte ge Reine det jag vill och det han behöver.

Tyvärr har jag inte så mycket kloka råd mer än att göra det som känns rätt, även om det gör ont och är svårt. Skickar dig en hel drös med styrkekramar! :(

Svar: Styrkekramar till dig med Isabella ♥ Ett beslut slutar inte vara svårt även efter det är taget.
Molly Wiström

2016-09-22 | 19:58:37
Hemsida: http://szalai.se
Alma

Jag förstår dig. Till 100%. Har känt precis som du. När Markoolio blev frisk efter hans fång kom jag aldrig riktigt in i rutinen att rida tre gånger i veckan igen. Det blev liksom inte av. Jag hade bloggen, skola, förhållanden... Och sedan Markoolio också. Jag skämdes över att jag inte tog mig tiden att gå ut och rida, jag skämdes över att jag inte gav honom den uppmärksamhet han förtjänade. Som du säger älskar jag hästar men det är inte där min passion finns. Passionen för att fotografera och skapa är så otroligt stor och det är det som gör mig till den jag är. Att sälja Markoolio kan vara det jobbigaste jag någonsin gjort, men att släppa taget var nog något jag behövde göra för att kunna fokusera helt och fullt på mitt skapande. Hästar kommer säkert bli en del av mitt liv igen i framtiden, och jag har lärt mig så otroligt mycket av att umgås med hästar, men just nu måste jag tänka på annat för att kunna utvecklas som fotograf. Det är sorgligt, och det är svårt att släppa taget, men ibland är det det som man behöver göra.

Svar: Kan verkligen relatera till det du skriver, trodde faktiskt aldrig att jag ens skulle fundera på att sluta rida Tös men nu när skolan började insåg jag att tiden inte finns att göra allt och samtidigt göra allt bra. Jag ville att allt skulle gå så snabbt som möjligt men att stressa sig igenom varje moment blir sällan bra och jag kände mig missnöjd. Är också rätt säker att någon gång kommer hästar förmodligen bli en del av mitt liv igen på ett eller annat sätt, de är helt enkelt för fantastiska för att släppa taget om helt och hållet, kärleken för dessa djur kommer alltid att finnas kvar ♥
Molly Wiström

2016-09-23 | 08:53:06
Hemsida: http://almabengtsson.se
Ellen

Jag hade en ponny mellan det att jag var 13 och 19. Jag älskade honom något oerhört men i gymnasiet när det lades massa energi på skolan och att träffa nya vänner och sånt så kändes det som att stallet blev en börda, även om jag hade jättekul när jag väl var där. Eftersom det var min egen ponny så ville jag inte ta hela steget till att sälja och traggla mig igenom den perioden, sen när jag tog studenten blev ridning det roligaste av allt igen. Det är inte alltid det passar in i ens vardag och då kan det nog vara bra att ta en paus tills dess att en hittar suget igen.
Lycka till!

Svar: Skolan tar verkligen massor av tid och energi och det känns väldigt vanligt att det är just under gymnasiet som man tvingas välja lite, men allt har ju sin tid liksom skolan och kanske hittar även jag tillbaks till hästarna när den är slut. Tack!
Molly Wiström

2016-09-25 | 12:04:17



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback