Horses & People

 
 
Mamma följde med till stallet för några dagar sen och jag bad henne att ta lite bilder på mig och Tösen, det var länge sen sist. Tänker tillbaka på när den här bloggen enbart inriktade sig på hästar, då ville jag blogga om westernridning, men tiderna har förändrats och jag känner mig nöjd över vilken riktning den här bloggen har tagit, även om hästar fortfarande utgör en stor del av mitt liv. Det ligger en viss sorg över stallet just nu men livet går vidare. Har tagit det lugnt med Tösen de senaste dagarna och funderat på lite allt möjligt. När jag började rida Tösen kunde jag knappt rida en sväng i skogen på henne då hon vägrade att gå framåt, efter fem år finns tendenserna fortfarande kvar trots att vi har kommit en lång väg bort från det. Ibland undrar jag varför hon inte bara kan traska på som en "normal" häst när vi är ute och rider men samtidigt är det del av hennes personlighet liksom många andra av henns egenheter som ibland nästan kan driva mig till vansinne på en dålig dag när man har ont om tid. 
 
Ibland känner jag mig nära Tösen och ibland känner jag att det är precis som när vi började, jag antar att det viktigaste för mig är att inse och acceptera att hon är en egen individ med en egen (och mycket stark) villja. Hon lär aldrig bli hästen som lydigt följer efter en på löst grimskaft när man går i närheten av gräs, hästen som inte alltid är uppmärksam på vart jag har mina fötter. Nej, Tösen kommer alltid vara den häst som nästan får axlarna att gå ur led när man är ute och går vår/sommar/höst. Hon kommer alltid vara den smått klumpiga hästen som blir förvånad när jag helt sonika kan börjar vråla i panik över att jag har en vikt på 450 kg på mina tår, det har hänt några gånger. Trots det har hon aldrig klivit på varken mig eller någon annan när det verkligen gäller, till exempel vid avramlingar eller när hon har blivit rädd och kastat sig mot en av ren reflex.
 
Det finns förmodligen dom som skulle säga att jag borde ha bättre pli på henne och att jag borde vara strängare. Jag har provat det också när jag var yngre men det har varken fungerat eller känts rätt. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp, man ska inte känna konstant irritation över sin häst, önska att den kunde vara annorlunda, enklare på något sätt. Att vara med hästar ska vara avslappnande och roligt, att dessa djur ens låter oss komma nära och att de överhuvudtaget låter oss sitta på deras ryggar är ju helt galet när man väl tänker på det. Vi borde nöja oss där men vi människor har en tendens att alltid vilja ha mer. Att skala bort alla lager av förväntningar man har på sin häst kan nog vara nyttigt för oss, gå tillbaka till den där känslan man fick när man var liten och fick komma nära en häst för första gången, glädjen över att få klappa ett djur som var flera gånger ens egen storlek. Jag tror att hästar, liksom många andra djur, kan ge oss så mycket om vi bara är öppna för det. 
 
 
 
 



Linnéa Olsson

Så fint skrivet, och funderingar jag själv haft med hästar och djur i allmänhet genom åren.

Svar: Tack Linnéa!
Molly Wiström

2016-09-10 | 02:20:00
Hemsida: http://olssonlinnea.se/



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback