Blåbär i mängder

 
 



Morgonpromenad i duggregnet

 
 
Vad hände med September? Den här månaden har verkligen gått hur snabbt som helst. Oktober är snart på ingång och jag känner mig smått upprymd, jag har inget speciellt inplanerat men jag har aldrig sett fram emot halloween så mycket som i år! Jag älskar oktober/halloween just för att saker och ting utgår från det normala under en viss period och det är helt accepterat. Sen är ju mysfaktorn på topp med murriga höstfärger, levande ljus, äppelpaj och akustisk musik. Något som jag dock måste se upp för är att inte sätta skyhöga förväntningar utan att istället ta en dag i taget och vara nöjd över det lilla. När jag blir peppad på någonting är det lätt att jag väntar på speciella tillfällen som kanske aldrig kommer. Självklart ska man ha ambitioner men för mig gäller det att se upp med att säga "Nej jag tror jag väntar på ett bättre tillfälle..." 
 
 



En morgon i september

 
 
"The sunrise, of course, doesn’t care if we watch it or not. It will keep on being beautiful,
even if no one bothers to look at it."
 
Gene Amole 
 
 
 
 
Måndag, har lovat mig själv att ta nya tag och det känns bra, som om att jag har väntat på detta. Jag har en del grejer som behöver göras den här veckan då vi i skolan jobbar med att göra en tidning, vi jobbar i mindre grupper men temat handlar i stort sett om att lyfta fram Norrland, man skulle kunna säga att vi gör en turisttidning med olika (och kanske något okända) smultronställen. Ska försöka ta mig upp på ett berg här till veckan och det ska bli kul, har varit uppe på det här berget en gång för några år sen och utsikten är verkligen makalös.
 
 
 
 
 



Veckan som gått

 
 
Skönt med Torsdag, det har varit en lite hektiskt vecka för mig samtidigt som den har varit väldigt lugn. Det känns som att det är mycket men backar man ett steg och kliver ur bubblan så är det inte speciellt mycke, det ändrar ju dock inte det faktum att det känns mycket, ni förstår. Jag har både tänkt och skrivit väldigt mycket, skolan står för anledningen till varför jag har skrivit mycket, analyser hit och reflektioner dit. Intressanta ämnen men det svåraste för mig är alltid att börja och när jag väl börjar vill jag ha det klart så snabbt som möjligt. Även om jag inte alltid tycker det jag skriver om är speciellt kul är det som att jag konsumeras av det och det enda sättet att släppa det är om jag slutför det, vilket jag känner både är positivt och negativt på samma gång. Dock gör jag det så att jag kan släppa det helt och hållet under helgen. Fredagar, helgen och måndagar är mina "inte plugga hemma dagar", istället kan jag ägna mig åt det jag känner för även om det såklart görs undantag då och då. 
 
För några dagar sen kändes det som att jag inte kunde skriva ett ord, tror jag satt med en mening i nästan en halvtimme. Jag kunde inte formulera mig som jag ville och det var minst sagt frustrerande då text är i princip är mitt sätt att reflektera och uttrycka mig. Sen i och med skolan tvingades jag till att skriva, om man räknar ihop allt tror jag att jag har skrivit runt 8 A4 sidor sen i måndags och jag känner att det kanske var bra för nu är det som att någon blockering har släppt (på bekostnad av att man känner sig lagom utmattad i hjärnan). 
 
 
 
 
 
 



Horses & People

 
 
Mamma följde med till stallet för några dagar sen och jag bad henne att ta lite bilder på mig och Tösen, det var länge sen sist. Tänker tillbaka på när den här bloggen enbart inriktade sig på hästar, då ville jag blogga om westernridning, men tiderna har förändrats och jag känner mig nöjd över vilken riktning den här bloggen har tagit, även om hästar fortfarande utgör en stor del av mitt liv. Det ligger en viss sorg över stallet just nu men livet går vidare. Har tagit det lugnt med Tösen de senaste dagarna och funderat på lite allt möjligt. När jag började rida Tösen kunde jag knappt rida en sväng i skogen på henne då hon vägrade att gå framåt, efter fem år finns tendenserna fortfarande kvar trots att vi har kommit en lång väg bort från det. Ibland undrar jag varför hon inte bara kan traska på som en "normal" häst när vi är ute och rider men samtidigt är det del av hennes personlighet liksom många andra av henns egenheter som ibland nästan kan driva mig till vansinne på en dålig dag när man har ont om tid. 
 
Ibland känner jag mig nära Tösen och ibland känner jag att det är precis som när vi började, jag antar att det viktigaste för mig är att inse och acceptera att hon är en egen individ med en egen (och mycket stark) villja. Hon lär aldrig bli hästen som lydigt följer efter en på löst grimskaft när man går i närheten av gräs, hästen som inte alltid är uppmärksam på vart jag har mina fötter. Nej, Tösen kommer alltid vara den häst som nästan får axlarna att gå ur led när man är ute och går vår/sommar/höst. Hon kommer alltid vara den smått klumpiga hästen som blir förvånad när jag helt sonika kan börjar vråla i panik över att jag har en vikt på 450 kg på mina tår, det har hänt några gånger. Trots det har hon aldrig klivit på varken mig eller någon annan när det verkligen gäller, till exempel vid avramlingar eller när hon har blivit rädd och kastat sig mot en av ren reflex.
 
Det finns förmodligen dom som skulle säga att jag borde ha bättre pli på henne och att jag borde vara strängare. Jag har provat det också när jag var yngre men det har varken fungerat eller känts rätt. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp, man ska inte känna konstant irritation över sin häst, önska att den kunde vara annorlunda, enklare på något sätt. Att vara med hästar ska vara avslappnande och roligt, att dessa djur ens låter oss komma nära och att de överhuvudtaget låter oss sitta på deras ryggar är ju helt galet när man väl tänker på det. Vi borde nöja oss där men vi människor har en tendens att alltid vilja ha mer. Att skala bort alla lager av förväntningar man har på sin häst kan nog vara nyttigt för oss, gå tillbaka till den där känslan man fick när man var liten och fick komma nära en häst för första gången, glädjen över att få klappa ett djur som var flera gånger ens egen storlek. Jag tror att hästar, liksom många andra djur, kan ge oss så mycket om vi bara är öppna för det. 
 
 
 
 



Earth tone

 
 
Fick inte riktigt till de toner jag var ute efter men äsch, det är en liten omställning även i bildbehandlingen när det blir höst, det tar ett tag för en att bli varm i kläderna, så är det för mig i alla fall. Jag hoppas på mer molniga dagar så jag kan fota mer dunkla höstbilder, det är lite min stil har jag insett. Ljusa bilder i all ära men jag dras till de lite mer murriga bilderna även om jag fortfarande inte kan sätta fingret på varför, det bara är så helt enkelt. 
 
 
 
 



En dimmig höstmorgon

 
 
Jag försöker inte ens att förneka att hösten har anlänt till Norrland, istället omfamnar jag den med öppna armar. Ljusen tänds tidigare och jag har börja pynta rummet lite smått. När jag redigerar gör jag bilderna lite extra murriga, mycket svärta med både varma och kalla toner. Äpplena börjar mogna och det innebär att nu ska det bakas äppelpaj! Finns det något mysigare än när dofterna av kanel och äpple sakta börjar fylla huset samtidigt som regnet smattrar mot rutorna?
 
 
 
 
Dimman lockade mig att dra på ytterkläderna och bege mig ut på en kort promenad, vart överraskad av tre rådjur som graciöst galopperade över ängen, otroligt vackra. Hann inte få någon bra bild men när man ser dom på flykt inser man att dom är som gjorda för att springa, trots deras enorma språng rörde dom sig så gott som ljudlöst.
 
 
 
 
När jag kom hem gjorde jag i ordning en rejäl skål gröt kryddat med kanel och gurkmeja, har ätit gröt varje morgon sen i våras och jag verkar inte tröttna, hur kan man göra det när det finns så mycket gott att toppa den med? Hallonen är slut för i år men vad gör det när skogen erbjuder blåbär i stora lass. Försöker plocka så pass mycket att det räcker genom vintern. Det är så mycket blåbär i skogarna just nu, man känner sig rik när man gång på gång kan komma hem med en hink full med bär.