Blåbär i mängder

 
 
Blåbär gör sig väldigt bra på bild så när vi skulle göra en liten turisttidning om Norrland kom jag direkt att tänka på dessa vackra bär som förvisso inte är unika för endast norrland men det är ett fint komplement när man är ute och äventyrar i granskogen. På sistone har jag passat på att plocka mycket blåbär så nu är ena facket i frysen fullt med lådor, men det finns ju alltid plats för liiite till...
 
Imorgon är det första oktober och jag värmer upp genom att lyssna på lite soundtrack från The Nightmare Before Christmas. Till helgen ska jag se till att planera bilderna till mitt gymnasiearbete och eventuellt fota några av dom, tänker inte säga något mer om det för det men förhoppningsvis blir det likt det jag föreställer mig. Om jag ska vara helt ärlig så har jag varit lite rädd för att börja, jag hoppas att jag en dag kan bli en sån som med glädje tar sig an utmaningar men för tillfället är det något jag bävar mig för, när jag väl kommer igång och det går bra tycker jag det är hur kul som helst men att börja tycker jag är det svåraste. Vill alltid att det ska bli så bra som möjligt men det sätter ofta käppar i hjulet då jag sätter skyhöga förväntningar på mig själv och jag vill verkligen inte misslyckas, men jag ser det såhär: Om jag lyckas så är det bra, om jag mot förmodan misslyckas så lär jag mig någonting av det också.
 
Trevlig helg!
 
 



Morgonpromenad i duggregnet

 
 
Vad hände med September? Den här månaden har verkligen gått hur snabbt som helst. Oktober är snart på ingång och jag känner mig smått upprymd, jag har inget speciellt inplanerat men jag har aldrig sett fram emot halloween så mycket som i år! Jag älskar oktober/halloween just för att saker och ting utgår från det normala under en viss period och det är helt accepterat. Sen är ju mysfaktorn på topp med murriga höstfärger, levande ljus, äppelpaj och akustisk musik. Något som jag dock måste se upp för är att inte sätta skyhöga förväntningar utan att istället ta en dag i taget och vara nöjd över det lilla. När jag blir peppad på någonting är det lätt att jag väntar på speciella tillfällen som kanske aldrig kommer. Självklart ska man ha ambitioner men för mig gäller det att se upp med att säga "Nej jag tror jag väntar på ett bättre tillfälle..." 
 
 



En morgon i september

 
 
"The sunrise, of course, doesn’t care if we watch it or not. It will keep on being beautiful,
even if no one bothers to look at it."
 
Gene Amole 
 
 
 
 
Måndag, har lovat mig själv att ta nya tag och det känns bra, som om att jag har väntat på detta. Jag har en del grejer som behöver göras den här veckan då vi i skolan jobbar med att göra en tidning, vi jobbar i mindre grupper men temat handlar i stort sett om att lyfta fram Norrland, man skulle kunna säga att vi gör en turisttidning med olika (och kanske något okända) smultronställen. Ska försöka ta mig upp på ett berg här till veckan och det ska bli kul, har varit uppe på det här berget en gång för några år sen och utsikten är verkligen makalös.
 
 
 
 
 



Tankar kring Tösen

 
Bild från December 2015.
 
Jag trodde aldrig jag skulle behöva stå inför det beslut jag står inför nu. Det värsta är kanske att jag inte ens behöver, allt skulle kunna fortsätta som vanligt, men det är knappt jag själv vet vad jag vill. När jag började rida min foderhäst Tösen nådde mina ben knappt nedför sadeln, inte för att jag var liten utan det var snarare Tösen som var stor. Den här hästen och jag har gått igenom mycket, både hon och jag har utvecklats tillsammans på alla möjliga sätt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans och Tösen har utgjort en väldigt stor del av mitt liv under en väldigt lång tid, något jag är tacksam för. För att komma till saken någon gång så funderar jag på att sluta rida Tösen. Allt är bara tankar än så länge och jag velar konstant fram och tillbaka, målet med det här inlägget är egentligen bara att sortera mina egna tankar och kanske finns det någon som läser som känner igen sig. Jag älskar Tösen och jag älskar fortfarande hästar, det gör jag verkligen, men tiden räcker inte till för allt jag vill göra. Jag har även andra intressen såsom fota, blogga och äventyra i skogen. Att försöka hinna med allt + skolan fungerar inte riktigt, det blir halvhjärtat, något som gör att det mesta blir lidande. På sistone har stallet kännts lite som en börda, det är roligt att träffa Tösen men allt annat runt omkring tenderar att kännas jobbigt och det har kännts som att jag alltid måste skynda mig för jag vill även hinna fota eller blogga innan dagen är slut, men när jag väl kommer hem är klockan ändå åtta och jag har ingen motivation över till att göra någonting mer. 
 
Att göra något halvhjärtat och att ha många bollar i luften är inget jag tycker om, jag föredrar att hålla saker och ting koncentrerade och istället lägga ner mycket tid och energi på dom. I början var inte detta ett problem med Tösen, stallet var mitt största intresse, men det har egentligen aldrig varit mitt kall här i livet. Jag kommer alltid älska hästar men jag är inte den som vill tävla och träna. Jag är snarare bara den som helst spenderar tid med dom och kanske rider en tur i skogen då och då om möjlighet ges. Att fota och skapa är något som känns som jag, något jag vill utvecklas i.  Hästar kräver tid och omsorg men jag känner att jag i det här läget inte kan ge Tösen den tid och omsorg hon är värd vilket i sin tur konstant ger mig dåligt samvete. Jag är i stallet fem dagar i veckan men det är inte helhjärtat alla gånger vilket inte är rättvist mot någon av oss, något som jag inte tvekar på att Tösen känner av.
 
Jag är också en sån som tror på att alla vi möter kommer in i våra liv för att lära oss någonting, även om vi kanske inte gillar en person så finns det alltid något man kan lära sig, vare sig det är ifrån dom eller om en själv. Tösen har varit någon som har lärt mig enormt mycket, hon har främst tvingat mig att konfrontera sidor av mig själv som jag aldrig skulle behövt konfrontera om jag inte hade varit fodervärd på en envis nordsvensk med en vilja av stål. Hon har också fått mig att inse det där med villkorslös kärlek, man kan aldrig förvänta sig att ett djur ska älska en tillbaka bara för att man tar hand om dom. Vissa gör det, men det är inget man kan förvänta sig. Jag har upplevt Tösen som väldigt "självständig", hon är inte den som kommer springandes mot en (om man inte har mat med sig) och hon är inte heller den som uppmärksamt lyssnar på ens minsta signaler och det måste jag acceptera henne för även om jag var inne i en period när allt jag ville var att kunna rida utan varken tyglar eller träns. Det kanske skulle kunna vara möjligt men då kommer frågan om tid upp igen. Djur har alltid något att lära en men jag kan inte låta bli att tänka att kanske är det dags för mig att stå på egna ben, så länge jag kan minnas har jag alltid haft en häst bakom mig. Innan Tösen var det Raisa och samtidigt red jag på ridskolan. Man skulle nästan kunna säga att hästar har varit en aktiv del av min identitet och det skrämmer mig lite att tänka på vem jag är utan dom och det är kanske just därför jag borde ta en paus, för att kunna fullborda mig själv på något sätt.
 
Som sagt så äger jag inte Tösen, jag har nämt det förut men anledningen till varför jag gavs möjlighet att rida Tösen var för att hålla henne i form. Hon har nämligen lätt för att lägga på sig vilket vi gång på gång har konstaterat att hon inte alls mår bra av. Tidigare i texten påpekade jag att jag inte längre är intresserad av hårda träningspass i paddocken, den ridningen är inte längre något som tilltalar mig. Tösen verkar inte heller tycka det är kul men det känns som att jag har en plikt att träna henne på ett visst sätt, och att tvinga Tösen att göra något känns mer och mer fel ju äldre jag blir. Det går emot det jag står för vilket leder till att jag känner mig som världens hycklare, säger en sak men gör en annan.
 
 
Det känns klart vilket håll jag lutar åt men det är fortfarande svårt. Fina häst. 
 
 
And though where the road then takes me,
I cannot tell
We came all this way
But now comes the day
To bid you farewell

Many places I have been
Many sorrows I have seen
But I don't regret
Nor will I forget
All who took that road with me
 
The last goodbye - Billy Boyd
 
 
Vad som än händer kommer det förmodligen inte att innebära att jag måste säga adjö till Tösen helt och hållet, även om det just nu kan känns så.
 
 



| 18 |

 
 
September 19 
 
 
Kanske inte de typiska "Jag fyller 18!" bilderna men att le på bilder och hålla på är inte riktigt min grej haha, sen är jag förkyld och det är inte speciellt trevligt. Gick på första lektionen för jag var rädd att missa något viktigt men sen sjukanmälde jag mig och tog bussen hem för att plugga hemma istället. Till middag blev den en vegansk currygryta med aubergine, vilket är en av mina favoriträtter, dessvärre kände jag bara hetta men ingen smak på grund av förkylningen, ugh. Kanske inte det optimala firandet men det gör inte så mycket, på lördag har jag förmodligen tillfrisknat och då blir det storbak så att vi har något att bjuda släkten på!
 
 
 
 



Porträtt i skogen & dekorativa träskivor

 
 
För en vecka sen begav jag mig upp i skogen på kvällskvisten för att fota och plocka lite blåbär lite i det magiska ljuset. Även om det tar väldigt lång tid föredrar jag att plocka blåbär för hand, då slipper man stå inne och rensa i evigheter i stället. Det är ju ändå otroligt mysigt i skogen så det gör inget att det tar lite extra tid tycker jag. Som sagt så fotade jag också och det var härligt att springa runt i skogen för att leta efter de bästa platserna, ljuset ändrades otroligt snabbt så det gällde att vara uppmärksam och ta tillfällerna i akt. 
 
Helgen har dock inte varit någon höjdare för min del, började få ont i halsen på fredagen och sen på lördagen hade förkylningen slagit ut fullständigt. Hatar att vara förkyld. Man är tillräckligt pigg för att inte kunna sova sig igenom det värsta men tillräckligt sjuk för att inte orka göra någonting så jag käkade äppelpaj och kollade på film hela dagen. Kändes inte fantastiskt att bara sitta still men det finns inte så mycket man kan göra. Kollade bland annat ikapp på Vikings och senare på kvällen tittade jag på två halloweenfilmer (jag är så taggad, ni anar inte) En av dom var "Silent Hill" och jag förstår inte hur jag har kunnat missa den? Den kom ut 2006 liksom. Tyckte i alla fall att den var riktigt bra, rätt kuslig mellan varven. The Nightmare Before Christmas är min absoluta Halloweenfilm följd av Trick 'r Treat och Sleepy Hollow, rena skräckfilmer är inte riktigt min grej utan föredrar thrillers, en hårfin skillnad, vill tycka det är kusligt men inte för kusligt haha.
 
 
 
 
Just nu håller jag på att försöka höstpynta lite smått, har faktiskt aldrig höstpyntat tidigare så det är en väldigt långsam process då jag inte riktigt vet hur jag ska göra det. Anledningen till varför jag vill pynta i år är för att jag tycker hösten/halloween är en fantastiskt tid, dessvärre håller det inte i sig så länge...Om man inte börjar pynta och fira redan nu. Har kollat på diverse videos på Yt som handlar om att höstpynta och något som jag verkligen gillade var dessa "dekorativa träskivor" (vet inte om de har något riktigt namn). Dessa kan man förvisso ha framme året runt så även om de egentligen kanske inte kan klassas som höstpynt så känner jag att det blir vad man gör det till. Jag tänker på brasor när jag ser dessa samt så ser jag höstiga bilder för mitt inre så för min del uppfyller sitt syfte. Simpelt och snyggt!
 
 
 
 



Veckan som gått

 
 
Skönt med Torsdag, det har varit en lite hektiskt vecka för mig samtidigt som den har varit väldigt lugn. Det känns som att det är mycket men backar man ett steg och kliver ur bubblan så är det inte speciellt mycke, det ändrar ju dock inte det faktum att det känns mycket, ni förstår. Jag har både tänkt och skrivit väldigt mycket, skolan står för anledningen till varför jag har skrivit mycket, analyser hit och reflektioner dit. Intressanta ämnen men det svåraste för mig är alltid att börja och när jag väl börjar vill jag ha det klart så snabbt som möjligt. Även om jag inte alltid tycker det jag skriver om är speciellt kul är det som att jag konsumeras av det och det enda sättet att släppa det är om jag slutför det, vilket jag känner både är positivt och negativt på samma gång. Dock gör jag det så att jag kan släppa det helt och hållet under helgen. Fredagar, helgen och måndagar är mina "inte plugga hemma dagar", istället kan jag ägna mig åt det jag känner för även om det såklart görs undantag då och då. 
 
För några dagar sen kändes det som att jag inte kunde skriva ett ord, tror jag satt med en mening i nästan en halvtimme. Jag kunde inte formulera mig som jag ville och det var minst sagt frustrerande då text är i princip är mitt sätt att reflektera och uttrycka mig. Sen i och med skolan tvingades jag till att skriva, om man räknar ihop allt tror jag att jag har skrivit runt 8 A4 sidor sen i måndags och jag känner att det kanske var bra för nu är det som att någon blockering har släppt (på bekostnad av att man känner sig lagom utmattad i hjärnan). 
 
 
 
 
 
Tror jag håller på att dra på mig en förkylning så nu tänkte jag värma upp lite havredryck och blanda i lite gurkmeja.
 
 



Morgon i skogen

 
 
Såhär såg min söndagsförmiddag ut! Helt fantastiskt att gå i skogen när solen står lågt och ljuset silar in genom de täta grenarna, som hämtat ur en John Bauer saga. Det märks att det är ett bra år för bären, tror jag aldrig plockat så stora blåbär i hela mitt liv om jag ska vara ärlig. Mamma och jag hittade även några trattkantareller som vi senare under dagen åt till middag, så underbart gott!
 
 
 
 



Från gårdagens äppelkaksbak

 
 
Grenarna är tunga av knallröda äpplen, titt som tätt hörs det ett rassel bland löven som följs av den svaga dunsen som uppstår när ett äpple faller till marken. Även om det kanske inte är så bra för ett äpple att ligga kvar på marken alltför länge så kan jag inte hjälpa att tycka det ser vackert ut, rött mot grönt. Det är som att äppelträden har bestämt sig för att dekorera gräsmattan. 
 
Den här helgen har verkligen varit härlig och jag har hunnit med många mysiga grejer, plockat svamp och bär, ridit på långritt, bakat äppelpaj och njutit av morgondimman. Har även hunnit med att övningsköra hemma och vågade mig ut på vägen för första gången, för bara någon månad sen fick jag panik över att köra på en tom parkering så även om jag körde på en väldigt lugn väg ser jag det som ett framsteg. Tycker dock fortfarande att 40-50 km/h är en otroligt bra och lagom hastighet, man skulle kunna säga att jag måste jobba på att få upp farten haha ( men hellre att man kör för långsamt än för fort just när man håller på att lära sig antar jag ).
 
 
 
 



For the night is dark and full of terrors

 
 
Lagom till kvälls rullade dimman in och jag passade på att ta
ett par bilder i det lilla ljus som fanns kvar. 
 
 
 
 
Dagen inleddes med strålande sol och nu märker man verkligen att ljuset är annorlunda, lägre. På förmiddagen passade jag och mamma på att plocka äpplen till en smulpaj, enkelt men oerhört gott! Efter att ha fyllt magen med paj begav jag mig upp till stallet och red ut på en lång skrittur med Tösen, tror vi var ute i nästan tre timmar och man kunnde inte göra annat än att njuta av det ljumma septembervädret.
 
 
 
 



Horses & People

 
 
Mamma följde med till stallet för några dagar sen och jag bad henne att ta lite bilder på mig och Tösen, det var länge sen sist. Tänker tillbaka på när den här bloggen enbart inriktade sig på hästar, då ville jag blogga om westernridning, men tiderna har förändrats och jag känner mig nöjd över vilken riktning den här bloggen har tagit, även om hästar fortfarande utgör en stor del av mitt liv. Det ligger en viss sorg över stallet just nu men livet går vidare. Har tagit det lugnt med Tösen de senaste dagarna och funderat på lite allt möjligt. När jag började rida Tösen kunde jag knappt rida en sväng i skogen på henne då hon vägrade att gå framåt, efter fem år finns tendenserna fortfarande kvar trots att vi har kommit en lång väg bort från det. Ibland undrar jag varför hon inte bara kan traska på som en "normal" häst när vi är ute och rider men samtidigt är det del av hennes personlighet liksom många andra av henns egenheter som ibland nästan kan driva mig till vansinne på en dålig dag när man har ont om tid. 
 
Ibland känner jag mig nära Tösen och ibland känner jag att det är precis som när vi började, jag antar att det viktigaste för mig är att inse och acceptera att hon är en egen individ med en egen (och mycket stark) villja. Hon lär aldrig bli hästen som lydigt följer efter en på löst grimskaft när man går i närheten av gräs, hästen som inte alltid är uppmärksam på vart jag har mina fötter. Nej, Tösen kommer alltid vara den häst som nästan får axlarna att gå ur led när man är ute och går vår/sommar/höst. Hon kommer alltid vara den smått klumpiga hästen som blir förvånad när jag helt sonika kan börjar vråla i panik över att jag har en vikt på 450 kg på mina tår, det har hänt några gånger. Trots det har hon aldrig klivit på varken mig eller någon annan när det verkligen gäller, till exempel vid avramlingar eller när hon har blivit rädd och kastat sig mot en av ren reflex.
 
Det finns förmodligen dom som skulle säga att jag borde ha bättre pli på henne och att jag borde vara strängare. Jag har provat det också när jag var yngre men det har varken fungerat eller känts rätt. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp, man ska inte känna konstant irritation över sin häst, önska att den kunde vara annorlunda, enklare på något sätt. Att vara med hästar ska vara avslappnande och roligt, att dessa djur ens låter oss komma nära och att de överhuvudtaget låter oss sitta på deras ryggar är ju helt galet när man väl tänker på det. Vi borde nöja oss där men vi människor har en tendens att alltid vilja ha mer. Att skala bort alla lager av förväntningar man har på sin häst kan nog vara nyttigt för oss, gå tillbaka till den där känslan man fick när man var liten och fick komma nära en häst för första gången, glädjen över att få klappa ett djur som var flera gånger ens egen storlek. Jag tror att hästar, liksom många andra djur, kan ge oss så mycket om vi bara är öppna för det. 
 
 
 
 



Earth tone

 
 
Fick inte riktigt till de toner jag var ute efter men äsch, det är en liten omställning även i bildbehandlingen när det blir höst, det tar ett tag för en att bli varm i kläderna, så är det för mig i alla fall. Jag hoppas på mer molniga dagar så jag kan fota mer dunkla höstbilder, det är lite min stil har jag insett. Ljusa bilder i all ära men jag dras till de lite mer murriga bilderna även om jag fortfarande inte kan sätta fingret på varför, det bara är så helt enkelt. 
 
 
 
 



En dimmig höstmorgon

 
 
Jag försöker inte ens att förneka att hösten har anlänt till Norrland, istället omfamnar jag den med öppna armar. Ljusen tänds tidigare och jag har börja pynta rummet lite smått. När jag redigerar gör jag bilderna lite extra murriga, mycket svärta med både varma och kalla toner. Äpplena börjar mogna och det innebär att nu ska det bakas äppelpaj! Finns det något mysigare än när dofterna av kanel och äpple sakta börjar fylla huset samtidigt som regnet smattrar mot rutorna?
 
 
 
 
Dimman lockade mig att dra på ytterkläderna och bege mig ut på en kort promenad, vart överraskad av tre rådjur som graciöst galopperade över ängen, otroligt vackra. Hann inte få någon bra bild men när man ser dom på flykt inser man att dom är som gjorda för att springa, trots deras enorma språng rörde dom sig så gott som ljudlöst.
 
 
 
 
September är min födelsemånad så den här tiden på året ligger mig varmt om hjärtat, både fält och träd börjar sakta skifta färg.
 
 
 
 
När jag kom hem gjorde jag i ordning en rejäl skål gröt kryddat med kanel och gurkmeja, har ätit gröt varje morgon sen i våras och jag verkar inte tröttna, hur kan man göra det när det finns så mycket gott att toppa den med? Hallonen är slut för i år men vad gör det när skogen erbjuder blåbär i stora lass. Försöker plocka så pass mycket att det räcker genom vintern. Det är så mycket blåbär i skogarna just nu, man känner sig rik när man gång på gång kan komma hem med en hink full med bär.