Vissna ormbunkar & onsdagstankar

 
 
Något jag har tänkt på ett tag nu är hur mycket kapacitet varje enskild människa besitter, vi kan lära oss nästan vad som helst, bara vi lägger manken till. Jag blir väldigt inspirerad av människor som tecknar sådär hastigt och enkelt. Skissliknande teckningar som nästan ger ett slarvigt intryck men som samtidigt besitter någonting som får en kolla en gång till, den där konstnärliga känslan. Varje gång jag ser något i den stilen, vilket är ganska ofta, har jag tänkt att sådär vill jag också kunna teckna, den tanken följs av en annan "synd bara att jag inte är bra på att rita" tanke och så lämnar jag det där. Men så en dag dök det upp en annan tanke, varför börjar jag bara inte att träna då? En sån enkel fråga med ett så svårt svar, varför inte egentligen? Om jag nu verkligen vill någonting hur kommer det sig att jag bara inte börjar? Jag kan fortfarande inte svara på den frågan men jag insåg att det egentligen inte fanns några ursäkter, vi lever i en tid där det så lätt att lära oss saker. Idag finns det gratis information att hämta om nästan vad som helst vare sig det är att teckna, fota, designa, skriva, skapa musik eller bara lära sig mer om något ämne i allmänhet. Vi har så många resurser men ändå är det som att vi är rädda att börja, rädda för vad vi skulle kunna åstadkomma.
 
Kanske är vi lite lata också, det är alltid svårast att börja. Speciellt när det är något nytt, allt man ser är slutmålet och när man börjar är det svårt att låta bli att jämföra sig. Istället för att finna någon slags motivation ger många upp, " jag kommer aldrig blir bra." Vad vi ofta glömmer bort är att vi har alla börjat någonstans, eftersom att jag just nu håller på att övningsköra så tar jag det som ett exempel. Vet inte hur många gånger jag ville ge upp i början bara på grund av dragläget. Motorstopp på motorstopp, jag tänkte att det här kommer jag aldrig att lära mig, men så en dag gick det bara och man förstår inte hur man kunde tycka det var så otroligt svårt. Vad det än gäller får vi alla motorstopp någon gång ibland här i livet, det kan hända vem som helst och då är det bara att stänga av och starta om, inga konstigheter. 
 
 
 
 
Ibland när jag kollar på mina bilder kan jag känna mig missnöjd, jag börjar ifrågasätta mig själv och precis när jag nästan vill ge upp påminner jag mig själv om att om mitt femtonåriga jag hade sett vad jag skulle komma att skapa i framtiden skulle den yngre versionen klappa händerna i förtjusning. Med det menar jag inte att man ska nöja sig men ibland är det kanske viktigt att påminna sig själv om att det hela är en resa och att man konstant utvecklas även om det kanske inte känns så alla gånger. En annan aspekt som jag tycker är viktig är det faktum att det inte finns någon slutdestination, har man satt en sådan begränsar man sig själv, man kan ha mål men aldrig en slutdestination. Det går alltid att expandera.
 
Det här är något jag försöker ta med mig när det kommer till att teckna, att måla stora verklighetstrogna tavlor kommer inte vara det jag vill göra. Det jag vill är att bli säkrare i mitt skapande, att rita för hand utmanar mina tankar om att allt måste vara perfekt. Det blir sällan perfekt när man ritar och suddar man alltför mycket kommer papperet till slut att ta skada, bara tanken på att man endast har x antal försök på sig att göra det "rätt" får en perfektionist att svettas. Så att rita är något jag vill bli bättre på även om jag nöjer mig med att kunna skapa "snyggt kludd", konsten att se en bild för sitt inre och sen förflytta den bilden till papperet.
 
 
 
 
Du kan lära dig själv vad som helst. Det är nästan skrämmande att tänka på alla outforskade möjligheter.
 
 



David

Tack, det var ett fint inlägg! Citat som jag skulle gärna sätta i en ram:
-man kan kan ha mål men aldrig en slutdestination. Det går alltid att expandera.
-man har endast x antal försök på sig att göra det "rätt" får en perfektionist att svettas.
-stänga av och starta om. Inga konstigheter.
Jätte fina bilder! Det var en fin "gammal" svart-vit känsla med ormbunkarna. Så fint med svart-vit och skuggor och bokeh. Det ser ut som en tunnel till en liten värld i en saga i den sista bilden. Fortsätt med ditt skapande bara. Himmelskt glad att jag hittade din blogg!

Svar: Åh tack vad kul att höra!:D Tänkte lite detsamma när jag tog sista bilden "To Narnia!" ungefär (väljer att ignorera det faktum att de gick genom en garderob haha.) Kul att du hittade hit David!:)
Molly Wiström

2016-10-14 | 15:11:50



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback