Månesköld

 
 
 
 
 
 
 
 
Två faktum:
 
☽ Jag älskar citat, citat av den där djupa sorten. Jag gillar vad dom gör med mina tankar.
 
☽ Jag skriver (medvetet) med väldigt små bokstäver. Förklaringen till detta kan man finna på den tiden när jag gick i högstadiet, i min klass gick det en tjej som skrev med väldigt små bokstäver och jag tyckte det var den snyggaste handstil jag någonsin sett. Så sen dess har jag alltid föredragit små bokstäver, lärarna var på mig om att jag måste börja skriva större men jag brydde mig inte. Allt för att det skulle se snyggt ut haha. Dock har jag aldrig haft en speciellt snygg handstil och den blir inte bättre över att jag numera skriver nästan allt på datorn.
 
 



Lite om svackor...

Svackor är något som jag är bekant med, jag skulle inte säga att jag är inne i en nu utan tycker mest det är ett intressant ämne. Svackor kan man ha inom alla områden, för mig är det främst inom fotografin som dessa dalar uppstår då och då. Alla har vi något som vi brinner för och om detta "något" inkluderar att man skapar något så känns det som att man är extra benägen att komma till en punkt där man ifrågasätter varför man bara inte ger upp. Ibland har det känns som att jag har gått bakåt och ibland har det kännts som att det inte är värt det. 
 
Förr kunde jag bli riktigt frustrerad när jag inte kände mig nöjd över mina bilder, senast förra året kände jag mig så jäkla nere över att det kändes som att jag inte fick till något överhuvudtaget. Men på sistone har jag inte känt av den där frustrationen, det är klart att man kan känna sig besviken då och då när det inte blev som man hade tänkt sig men jag tar det inte lika hårt längre. Jag kom att tänka på det här för bara några dagar sen och frågade mig själv den enkla frågan: varför? Det simpla svaret dök upp direkt, inte följt av fyrverkerier utan det poppade upp helt lugnt som om att man alltid hade vetat. Det är inte svackor, det är utveckling. Sensationellt, I know.
 
Jag brukar se det som ett berg (men faktiskt så kom jag på det precis nu när jag började skriva) Vi börjar på marken, toppen är täckt av dimma och vi har ingen aning om hur högt det här berget egentligen är. När vi kollar upp ser vi en platå som vi verkligen skulle vilja nå. Så vi börjar klättra de första stegen. Vi lär oss och blir hela tiden bättre, en vacker dag når vi den här platån som vi för ett tag sen bara drömde om att nå. Men nu står vi här. Vi kollar upp och inser att berget faktiskt är ännu högre, vi kan fortfarande inte se toppen men vi ser en annan platå som vi verkligen skulle vilja nå...
 
 
 
 
Dessa platåer får symbolisera våra "svackor", när man är i en svacka brukar man beskriva det som att det känns som att man står still, man stampar runt på samma ställe. Vilket beror på att det inte finns så mycket man kan göra på en platå. Man är nöjd när man har nått den men efter ett tag när man har vilat är man sugen på att klättra ännu högre men ibland ser vi bara inte hur vi ska kunna göra det. Vi blir frustrerade för vi vill ju så gärna.
 
Jag antar att det jag försöker säga att om du känner att du befinner dig i en svacka så kom ihåg att det bara betyder att du håller på att utvecklas. Du har, kanske utan att du har insett det, kommit till en punkt som du en gång i tiden bara kunde drömma om att nå. Men nu står du här och kan klättra högre, så mycket högre. 
 
Det gäller dock att det någonstans finns en vilja att fortsätta klättra, gör man ett försök men känner fortfarande likadant kanske man borde fundera på att byta berg, för sitt eget välmående. Förr eller senare kommer man att hitta ett berg som man verkligen vill klättra på. Det finns många berg och ändrar man sig så är det bara att gå tillbaka, berg är inte kända för att flytta på sig.
 
 



Patience, dear one

 
 
 
 
 
"We'll find our way without the city lights"
 
 
 
 
Hur fantastiskt är det inte att kunna gå på en promenad i dagsljus när man kommer hem från skolan? Jag har känt mig trött och slö större delen av dagen så jag vet inte vart motivationen till att gå på en promenad kom ifrån men så fort jag började gå var tröttheten som bortblåst och det kändes som jag skulle kunna fortsätta gå hur långt som helst. 
 
 



It all starts here

 
 
 
 
 
 
 
 
“Nature is painting for us, day after day,
pictures of infinite beauty.”
 
 
 



Over the fields and through the woods

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Från igår när Tösen och jag gick på en kort promenad över fälten. Hon går ganska motvilligt från gården men det positiva med det är att när man väl vänder hemåt igen så kan man låta henne gå lös för man vet att hon kommer att haka på förr eller senare. 
 
 



Golden light

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 NOVO AMOR - Callow, jag säger bara det. Gillar lugna låtar för tillfället.
 
 



With nature

 
 
 
 
 
 
"To sit in solitude, to think in solitude with only the music of the stream and the cedar to break the flow of silence,
there lies the value of the wilderness."
 
 
 
 
 
Ljuset dröjer sig kvar allt längre för varje dag som går, livet rullar på liksom den här veckan. Jag drömmer mig fortfarande bort till avlägsna platser och sluter ögonen en stund för att tänka på våren och sommaren. Alltid är det något annat som lockar, aldrig kan jag bara vara här och nu. Tösen står dock där, under en stor gran, och vilar. Öronen spetsas nyfiket när jag närmar mig och sen bär det av ut i skogen. Vi jagar det sisa ljuset och sakta letar vi oss fram på en slingrande stig. Snön skiner upp vår väg och ledsagar oss genom den täta skogen. Tösen stannar för att undersöka något innan hon blickar in i mörkret och lyssnar på något som jag inte kan höra. Jag lägger mig ner för att vila huvudet på hennes länd och sen står vi där, skogen är glesare här och min blick följer långsamt stammarna mot dess kronor. Mörkret har kommit i fatt oss nu men det är lätt att urskilja träden som sakta svajar i vinden ovanför oss, det är bra här ändå.
 
 



Bortom bergen

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Alltid när jag ser berg täckta av dimma väcks en glöd, en glöd som får mig att vilja släppa allt och ge mig av ut i skogen för att stanna där. Jaga dimman och klättra uppför berg så man kan stå på toppen och känna att man har hela världen framför sig. Berg som har stått sen urminnes tider och med flera fornlämningar i området kan man börja fundera på vilka som en gång har vandrat genom dessa skogar och sett samma landskap. Det sätter saker och ting i perspektiv, småsaker glöms snabbt bort och ersätts med ett lugn.