Solitude

 
 
Jag gillar att vara för mig själv, under min uppväxt fanns det inga jämnåriga i byn, det fanns knappt några barn överhuvudtaget, kompisarna från skolan bodde inte alltför långt bort men när man är liten tenderar alla avstånd att kännas längre än vad de egentligen är. Jag lärde mig tidigt att hitta på saker själv och jag tror aldrig jag egentligen saknade någon att gå på äventyr med. Det här var inte vad jag egentligen hade tänkt skriva men jag försöker lära mig att välkomna förändring och att bara följa med när floden finner oväntade vägar. Det är en stor skillnad mellan att känna sig ensam och att vara ensam. Jag tycker om att vara ensam, det är då jag kan andas ut och bara vara. När jag var yngre hade jag definitivt social fobi men jag känner att den ångesten har börjat släppa nu i takt med att jag blir tryggare i mig själv. På något sätt känner jag mig mer centrerad nu och det är en otroligt skön känsla. 
 
Jag kom och tänka på det här när jag var ute och sprang idag på kvällskvisten. Svängde in på en skogsstig och klättrade upp på ett litet berg som blickar ut över hela dalen, jag mår alltid så bra när jag är där uppe och det får mig att inse hur fantastiskt fint det är att kunna känna sig tillfreds med att endast ha sig själv som sällskap och att finna lugn i det. På sistone har jag insett att det inte är en självklarhet för alla vilket jag alltid trodde som liten. 
 
Ibland undrar jag hur det hade varit om jag hade haft en bästa vän att växa upp tillsammans med, det hade med all säkerhet medfört en massa positivt men samtidigt tackar jag det faktum att en sådan vän inte fanns då jag är glad för allt jag har lärt mig på egen hand. Vänner är fantastiska men jag tror att den viktigaste vänskap man kan ha är vänskapen med sig själv, kropp och själ, vilket är nog så svårt i dagens samhälle. Att få människor att känna sig osäkra i sitt eget skinn är dock något som genererar massvis med pengar, ett stort försäljningstrick. Jag har fått nog av det, jag har viktigare saker att göra, vandra i skogen och fotografera till exempel. Vad är viktigt för dig?

 




Simplicity

 
 
Lördag, efter den obligatorika skålen med havregrynsgröt cyklade jag upp till Tösen i duggregnet. Regnet tilltog men det stoppade inte oss från att ha världens mysigaste skogsritt. Floden ringlade sig fram bredvid oss och jag kunde inte undgå att få en så fin känsla i kroppen, en känsla som bara steg i takt med tonerna av fågelsång.
 
 



Solen

 
 
Jag kommer nog alltid att vara en människa som jublar över regnigt väder men på sistone har jag börjat njuta av solen mycket mer, jag antar att jag har kommit på hur bra man mår över att vara i soljuset och energin det genererar, kroppen behöver det. Jag tror jag har lärt mig att hitta en balans mellan sol och regn vilket är fantastiskt eftersom jag inte längre behöver beklaga mig över "dåligt väder". 
 
Just nu känns det som att jag är i en fas där jag ifrågasätter allt jag gör, jag känner mig inte nöjd med mig själv som person, vilket är jobbigt men samtidigt tar jag det inte så hårt utan mer som något positivt, det är genom sådant man växer. Jag är trött på att alltid känna ett behov att förklara mig. Jag är trött på att hela tiden vara rädd för att misslyckas. Jag är trött på att hela tiden överanalysera allt och jag är trött på att jag är så jävla dålig på att uttrycka mig själv. Jag har inget att bevisa för andra, allt jag bryr mig om är att vara sann mot mig själv. En dag. Små steg.
 
(Tack så mycket för de fantastiska kommentarerna på förra inlägget!)
 
 



Mistdóttir

 
 
I två dagar har dimman legat tjock över landskapet, snön är nästan helt borta och en svag höstkänsla smyger sig på. Dimma är bland det bästa jag vet. Just nu lyssnar jag på "I see fire" från The Desolation of Smaug, vilket börjar bli en vana så fort det är sånt här väder, efter den kommer några isländska låtar och då dyker den där extrema äventyrslusten upp, nästan som en värk i hjärtat av en längtan till en plats jag aldrig har besökt. Men här är också bra.
 



April

 
Ett perfekt virrvarr av nya skott.
 
 
Mikado, 34 år.
 
 
 
Jag gillar barrskogen, men jag gillar också lövskogen...
Lyckligt nog finns det en liten remsa vid åkern där smala lövträd växer och marken inte är täckt av blåbärsris.
 
 
 
En av de mysigaste platserna i byn.
Det är nästan något heligt över den här kullen. Mamma tror det skulle kunna vara en fornlämning och jag instämmer. I min fantasi så vilar rester av ett långhus från vikingatiden härunder, 50 meter bort, där vi egentligen skulle bygga hus, hittade dom stolphål så varför inte?
 
 
 
De första blommorna.
 
Jag har en kort runda i skogen som jag gillar att gå när jag inte har något annat för mig, det finns ingen egentlig stig, annat än den som rådjuren har trampat upp, och det är rätt mycket klättring, men allt det bidrar till en ökad äventyrskänsla. Jag har gått den flera gånger nu men jag får alltid syn på något som jag inte har lagt märke till förut. Det gör mig lycklig att traska runt där i skogen och bara andas in vårluften. Tanken på att jag en gång i tiden brukade hata den här tiden på året känns främmande. Något så enkelt som att gå i skogen, se alla nya skott och höra fåglarna kvittra från trädkronorna är banne mig bland det bästa som finns, det är livet själv som vaknar från sin sömn, varje år, vackrare än någonsin.