Ties

 
 
6 L A C K   / /   C U T T I N G   T I E S
 
 
När man upptäcker nya artister/låtar som får en att vilja skapa....Det har inte blivit många inlägg här, har inte fotat särskilt mycket det här året. Vanligtvis skulle jag ha någon slags ångest över det men istället har jag provat många nya saker i samband med skolan, illustration, magasinformgivning, portfolioarbete mm så gör mig inte så mycket, har helt enkelt varit för upptagen med att skapa andra grejer. Är så glad att jag sökte in till den här utbildningen för cirka ett år sen, ett av mina bästa beslut helt klart haha. Ska försöka väva in mer av mina arbeten här på bloggen men att arbeta med portfolion har fått mig att inse att man kan utveckla varje projekt så otroligt mycket, majoriteten av det jag har gjort är inte riktigt helt klart i form av hur jag presenterar det osv. En öletikett kan till exempel komma i många olika varianter och sen ska allt fotas och sättas samman till en helhet, det är så jag vill jobba i fortsättningen. Bara presentera färdiga och genomtänkta arbeten (även om det inte finns något som heter klart i den här världen) Ibland måste man dock bara sätta ner foten och gå vidare till nästa projekt istället för att gå förlorad i detaljer. Ibland får man bara ta sina misslyckanden, tänka på det man har lärt sig/vad man hade kunnat göra bättre och applicera det på nästa projekt istället.
 
En av mina högsta prioriteringar just nu är att bara försöka sammanställa projekt och bygga min portfolio, inte helt lätt när man är helt grön i designvärlden haha. Ju mer man gräver i sina arbeten desto mer inser man att det finns oändligt med saker att putsa på/utveckla. Just alla oändliga möjligheter och vetenskapen om att jag måste välja en får mig att inte vilja göra någonting, börjar skjuta upp saker i väntan på det mytomspunna "perfekta tillfället". Har dock hopp om att så småningom bygga upp en metod för sånna här grejer, gäller bara att ha tålamod och se till att börja någonstans. Kommer förmodligen att vara grym på att planera efter den här utbildningen, har insett att utan någon form av kalender är man i princip körd haha. Kanske inte så extremt men det underlättar verkligen att få ut sina tankar och "att göra-listor" på ett konkret sätt istället för att de virvlar runt som en orkan i skallen 24/7.
 
 
 
 
 







Cursed

 
 
 
 
Det blir en hel del inomhus-självporträtt nu under vintern så jag ville göra något lite annorlunda... Tror alla kan känna sig fördömd ibland. Ibland känns det som att det finns vissa mönster som fortsätter att upprepa sig gång på gång och man blir lite less mellan varven. Hade gärna skrivit mer om det men känner att jag kanske bör lägga band på mig själv ibland när det kommer till mer negativa saker för jag tenderar att dras ner i en spiral när jag väl kommer igång och försöker komma bort från det. Tycker helt klart man ska reflektera men det gäller att man kan gå vidare och på vissa grejer har jag inte hittat något bra svar ännu.
 
När jag postade dessa bilder på Instagram skrev jag lite kort om att jag tror vi alla har en mörkare sida, då menar jag inte nödvändigtvis ond eller så, bara "dold". Personligen tror jag att jag är ganska medveten av min "mörka" sida, just för att jag är ganska självmedveten och ständigt reflekterar över mitt beteende och hur/varför jag tänker som jag gör. Jag ifrågasätter mig själv ganska ofta och när jag var yngre hanterade jag det inte särskilt bra. Fastande i det negativa och det slutade oftast med att jag tänkte väldigt lågt om mig själv. Idag ser jag det mer som en styrka att vara medveten om det "mörka", jag har lättare för att se hela bilden och hitta lösningar på mina egna problem. Har blivit mer tålmodig med mig själv och kan för det mesta förstå precis varför jag känner som jag gör. Det gör det definitivt inte alltid lättare, men jag har en annan förståelse, gör en mer uthållig.  Har fortfarande en lång väg kvar att gå när det kommer till att arbeta på mig själv men första steget är att verkligen lära känns sig själv. Det bra, det dåliga. Det mänskliga helt enkelt. 
 
 
 
 
 
 
 







Teeth

 
 
Self-portraits
 
 
 
 
 
 
 







2018 ~ Root & Bloom

 
 Infinite pattern/wallpaper, 
skapad till en mindre skoluppgift.
 
 
 
Livet är bra. Vet inte vart jag ska börja för det känns som en livstid sen sist jag skrev någonting här. Det här året vill jag hålla enkelt. Om jag ska beskriva förra året med ett ord skulle jag beskriva det som "spretigt". Lärde mig en hel del nyttiga saker om mig själv, den hårda vägen. Känner mig ganska klar med det och det fanns många aspekter av mig själv som jag vart medveten om och som jag har lämnat kvar i det året, en väldigt befriande känsla.
 
Var egentligen inte meningen att ta en paus från det här utrymmet men jag kände att jag inte ville så jag lät bli helt enkelt, tog tid för mig själv. Har känts otroligt bra att vara en aning anonym och släppa kraven på att jag borde skapa något. Att stanna upp då och då tenderar att kännas som en förlust men fan ta det. Att skapa har jag såklart gjort ändå men det har varit på mina egna villkor och nu efter jag har upptäckt den känslan kommer jag aldrig gå tillbaka till att bry mig om statistik och siffror, det är inte värt att stressa över. Skapa det det du vill först och främst. (Menar inte att få det att låta som att jag inte bryr mig om er som väljer att läsa den här bloggen, tvärt om. Om en person finner något som känns av värde här så är det värdefullt. Värde före siffror, alla gånger.)
 
Just nu utforskar jag mest, under det här året kommer jag fokusera på att rota mig. Lära, leva och skapa, utan några större krav annat än att följa magkänslan och verkligen lyssna. Ta kontroll men låt det som händer hända och inte ta mig själv på så stor allvar. Det är förmodligen ingen som vet exakt vad de sysslar med och det är väl det som gör det hela så fantastiskt haha. 
 
 

 
 
 
 
 
 
K Ä R N V Ä R D E R I N G A R   2 0 1 8
 
➣ Utbildningen
Läser alltså Grafisk design och kommunikation på Mittuniversitetet i Sundsvall och för varje kurs blir jag bara mer och mer hooked på den här utbildningen, har lärt mig massor och har upptäckt en hel del nya inriktningar, känns lite som att man lär sig flera  kreativa språk.
 
➣ Träning & hälsa
För mig går detta under self-love & hell yes till det. Förra året började jag springa och en av de främsta anledningarna till varför jag längtar efter våren är så jag kan komma igång med det igen. Älskar känslan av att bege sig ut i solnedgången med bra musik i lurarna och bara känna kroppen arbeta. Nu över vintern fokuserar jag lite extra på yoga av olika slag och jag älskar't. Har verkligen hittat två träningsformer jag tycker om och det är jag tacksam för, känner mig stark och och ett med min kropp, det gillar jag. 
 
 
 
 
 
 
 
➣ Kreativt skapande
Precis vad det låter som. Lägga ner tid på att skapa sådant som jag känner för och fortsätta att utvecklas i min egen takt. 
 
➣ Mat
Efter det att jag övergick till att äta vegetariskt för över ett år sen så har jag lärt mig en hel del, dock har jag blivit bekväm och håller mig gärna till recept jag är bekant med och sådant som går snabbt att laga. Tänker bli bättre på att planera och ge mig själv tid till att prova nya recept, för det finns en hel del om man säger så...
 
 
 
 
 
 
På den här bloggen kommer jag sträva efter att alltid publicera välkomponerade inlägg i fortsättningen, lite som förut fast ännu bättre tänker jag mig, låta dom ta tid. Som en följd av det kanske det inte blir lika ofta (ska dock bli bättre på att hålla koll på kommentarer osv), speciellt inte nu under vintern, på min Instagram postar jag däremot lite mer fristående inlägg så gör som min mormor och kika in där om det är av intresse haha!;)
 
 

 
 Om någon som läser har något önskemål så lyssnar jag. Ska försöka identifiera några "alternativa" fototips (?) och göra ett inlägg om det framöver.
 
 







Growing up with horses

 
 
 
 
 
Min uppväxt är präglad av hästar. Under flera år var det hela min värld, jag kommer ihåg väggar som var fulla med hästaffischer och långa dagar i stallet. Tungt arbete som belönades med att få flyga fram i skogen till ljudet av dundrande hovar. Jag har så många minnen som är kopplade till just hästar, en del minns jag med glädje, andra med sorg. För några månader sen tog jag beslutet att inte längre aktivt hålla på med hästar för att istället kunna lägga ner mer tid på plugget och foto. Det är först nu i efterhand som jag har börjat reflektera på mitt hästintresse som en helhet och alla de hästar som jag fick chansen att lära känna. När jag dessutom hittade en extern hårddisk med riktigt gamla bilder kände jag direkt att jag ville göra något med dom. Dels som en slags hyllning till hästarna som har format min identitet och dels för att utmana mig själv med att se vad jag kunde göra med lågupplösta bilder.
 
Jag hoppas också att dessa bilder lyckas fånga essensen av att växa upp med hästar. Bilderna är enligt mig "perfectly imperfect", precis så som bilder från ens uppväxt ska vara. Fångade ögonblick. Röriga bakgrunder, suddiga rörelser och lite halvtaskiga kompositioner. De berättar en historia. Det här projektet skapade jag mest för min egen skull men jag hoppas att man antingen kan känna igen sig, eller, om man inte alls har någon bakgrund med hästar, får se ett annat perspektiv. 
 
 
 

 
 
 
 
 
 
Även om jag aldrig har haft en egen häst så har de alltid funnits i min omgivning, jag växte upp på landet och var mer eller mindre omgiven av hästar. Hästintresset började förmodligen tack vare våra grannar, från mitt fönster kunde jag i princip alltid se några hästar som gick och betade och jag minns att jag brukade rusa ut till paddocken när dom red för att stå och titta på i tyst beundran. En dag frågade dom om jag ville följa med upp till stallet och resten är historia. Efter det var jag fast och försökte hjälpa till så gott jag kunde med att sopa, blanda foder och mocka. Då och då fick jag rida några varv i paddocken och det dröjde inte länge förrän jag började tjata om att få börja på traktens ridskola, klassikern. 
 
 
 
 
 
 
Det fanns även ett annat stall i byn som jag spenderade ganska mycket tid i under en period. De hade travhästar och jag minns att jag brukade få ta ut hästarna i tur och ordning för att rykta dom tills som glänste. Tror alla som höll på med hästar när dom var mindre kan förstå hur rolig en sådan simpel syssla kan vara, bara man fick vara i närheten av hästar så var man nöjd. 
 
 
 
 
 
 
Jag fäste mig speciellt vid en häst som hette Delta, eller Goldmares Delta. En väldigt finurlig häst som ständigt joxade runt och som aldrig riktigt ville fastna på bild. De flesta bilder som finns på honom är suddiga och jag kan inte låta bli att le när jag ser dom för det var verkligen typiskt honom. Verkligen ingen linslus, något som ägaren dessutom skämtade om varje gång någon försökte ta en bild. Han var dock otroligt snäll, hur lugn som helst och perfekt för mig som nybörjare att få sköta om lite då och då. 
 
 
 
 
 
 
Hans dagar var dock räknade och som så ofta tyvärr är fallet med många travare hade han en gammal skada som inte ville läka. Det var såklart jobbigt att få reda på att han skulle få gå vidare precis när jag hade börjat lära känna honom men jag är ändå glad att jag fick chansen att pyssla om honom fram tills dess och skämma bort honom med morötter. Jag fortsatte dock att komma till stallet och pysslade om andra hästar varav de flesta finns kvar än idag.
 
Har alltid fäst mig lite exra vid "problemhästarna" så en häst vid namn Scarlett fångade ganska snabbt min uppmärksamhet (har henne ej på bild), hon var egentligen inte elak på något sätt, bara lite misstänksam på människor. Ägaren uppmuntrade mig dock till att vara tålmodig och hon blev en av mina favoriter efter ett tag. Scarlett och stallägaren lärde mig att det inte finns några elaka hästar, bara missförstådda och det är något som jag står fast vid än idag. 
 
 
 
 
 
 
Den här bilden är tagen i Åre när vi åkte på semester och besökte ett turridningsstall, även om det inte vart någon turridning det året fick jag borsta en av deras hästar och jag tycker det säger en hel del både om hur det var att ha ett hästintresse (det finns alltid hästar att rykta) men det säger också en del om hästfolket, rykta fick man alltid chansen att göra och det tycker jag är lite fint på något sätt. 
 
 
 
 
 
 
 Parallellt med allt fick jag även bli medryttare på Raisa, hon stod i cirka två kilometer bort från där jag bodde och det var hon som lade grunden till all min hästhantering. Det var på henne som jag lärde mig att rida och hon var det närmsta jag kom till "egen häst" på den tiden. Hon var en erfaren liten dam med en stor personlighet. Jag var inte den första som hade lärt sig rida på henne, familjen som ägde henne hade två döttrar som hade vuxit upp med henne. B-ponny som hon var växte de båda ur henne ganska snabbt och det var där jag kom in i bilden. På Raisa tog jag en del privatlektioner men för det mesta red vi ut i skogen, definitionen av skogsmullar. 
 
 
 
 
 
 
Raisa var den bästa läromästaren och alla hästmänniskor har förmodligen haft en häst som henne i deras historia. Hästen som ingen kan bossa över. Envis, erfaren och bestämd. Hon lärde mig att att hästar har en egen vilja och det måste man respektera. Det gäller att man lär sig att samarbeta. Att vara med hästar ska inte vara en maktkamp. Hon såg även till att testa mig ordentligt och jag byggde ganska snabbt upp ett ordentligt tålamod, men ibland hjälpte inte ens det. Vissa dagar fick man bara acceptera att hon inte tänkte gå ett steg längre och då var det bara att vända hem och försöka igen en annan dag. 
 
 
 
 
 
 
Under perioden som jag var medryttare på henne hann hon även med att få ett föl vilket jag såklart tyckte var otroligt spännande. Dessvärre fick hon även kronisk fång, ibland var hon frisk som en nötkärna, ibland så dålig att hon knappt kunde gå. Det gick i vågor men även det var viktigt att lära sig. Hästar är inte maskiner och ibland går det inte som man hade tänkt sig. Det vart många promenader och jag fick lära mig hur det var att ta hand om en häst som, stundvis, mådde riktigt dåligt. 
 
 
 
 
 
 
Efter ett tag gick det dock inte längre. I slutet av 2010 togs beslutet att hon skulle få somna in. Det var bland det jobbigaste jag varit med om även om jag förstod. Jag kunde dock inte önska mig ett bättre farväl då jag i princip fick ha henne som min egen den sista månaden. På grund av platsbrist flyttades hon till min grannes stall så jag såg till att gå raka vägen till henne varje dag efter skolan för att hälsa på en stund innan jag återvände på kvällen igen. Raisa trivdes dock inge vidare utan ville bara hem, en dag när jag kom hem från skolan låg stolpar och elstängsel i en stor röra på uppfarten. Raisa hittade jag ute på åkern och när jag försökte pulsa ut till henne i djupsnön drog hon iväg bort över fälten haha. Hon hittade hem utan några som helst problem, det är den självständiga Raisa jag kommer ihåg. En vilja av stål och ett hjärta av guld. 
 
 
 
 
 
 
Samtidigt som jag var medryttare på Raisa började jag även rida på ridskola när jag var cirka sju år. Det var där jag verkligen fick lära mig rida och prova på allt möjligt. Även om jag är tacksam över allt jag fick lära mig – det var där jag verkligen blev en ryttare – så kom jag aldrig riktigt överens med deras värderingar. På ridskolan myntades ständigt uttryck som "Visa vem som bestämmer" och "hästar är inte gjorda av porslin, våga ta i!". På den tiden följde jag order men nu i efterhand är det något jag reflekterar över ganska ofta. Det var en värld av inspänningstyglar, spön och, i vissa fall, nästan apatiska hästar. Allt var såklart inte elände men jag är glad över att jag fick en "alternativ grund" på sidan om ridskolan.  Tack vare personer i min närhet intresserade jag mig väldigt tidigt för natural horsemanship. En hästhållning som visserligen grundade sig ganska mycket i dominans men som ändå gav mig en annan syn på hästar, jag ville förstå dom. Jag skapade väldig tidigt en uppfattning om att en häst aldrig gör något utan anledning, i så fall är det något som inte stämmer och då gäller det att ta reda på vad. 
 
 
 
 
 
 
På något vis kände jag mig aldrig riktigt hemma på ridskolan och den klassiska ridstilen. Det var för korta tyglar och en alldeles för opersonlig relation till hästarna. Trots det stannade jag där ett bra tag men ju äldre jag blev och desto mer jag började bilda mina egna uppfattningar kring hästhantering, desto mer ville jag söka efter ett annat alternativ. 
 
 
 
 
 
 
Även om det alternativet inte var voltige så är detta en period som jag kommer ihåg med stor glädje. Ridskolan bestämde sig för att starta upp ett voltigelag, jag skulle inte vilja påstå att jag var superbra men jag hade riktigt kul och fick chans att se olika delar av Sverige, samtidigt som jag fick vara med hästar. Huvudsaken var inte hur bra man var, det handlade mer om gemenskapen och att träna mot ett mål. En dag i veckan hade vi träning på häst och en dag i veckan tränade vi på en träbock samtidigt som vi stretchade på stora gymnastikmattor och försökte lära oss att stå på händer. Voltige höll jag på med i några år och måste faktiskt säga att jag saknar det, verkligen en fantastisk kul (men svår) sport. Ett tack till mina föräldrar som lät mig stå på en häst i galopp utan någon som helst skyddsutrustning haha.
 
 
 
 
 
 
Tösen...Hästen som jag växte upp tillsammans med. Egentligen var det galenskap att låta mig rida henne. Hon var nästan helt oskolad och jag var ju inte direkt erfaren på den tiden. Är dock otroligt glad att jag fick chansen för det är sinnessjukt hur mycket vi har lärt oss av varandra och vilken resa vi har gjort. Jag brukade tro att vi var varandras motsattser men nu i efterhand inser jag att vi kanske snarare nästan var för lika varandra. Vi var antingen det bästa teamet eller det värsta. Minns att jag mer än ofta gick hem med tårar i ögonen efter ett katastrofalt ridpass. På den tiden drömde jag om en lydig ponny, en sån som jag hade läst om i hästtidningar, istället vart jag medryttare på en bångstyrig nordis som inte gick att rida ut på för hon ville bara vända hem. Det här är minnen jag skrattar åt idag och även om jag hade kunnat gå tillbaka och välja vilken häst som helst så hade jag fortfarande valt henne.
 
 
 
 
 
 
Vet fortfarande inte hur det kommer sig att jag inte gav upp. Hon vägrade gå framåt när vi red ut, tryckte upp mig mot staket, knuffade mig så jag nästan ramlade, slet grimskaftet ur händerna när jag försökte hämta henne i hagen och gjorde i princip alltid motsatsen till vad jag ville att hon skulle göra. Inte för att hon var elak på något sätt, hon hade bara en väldigt bestämd uppfattning om hur hon ville att saker och ting skulle gå till samtidigt som hon inte verkade ha en aning om hur stor hon var. Jag var dock lika envis som hon och en dag började det helt plötsligt släppa...
 
 
 
 
 
 
Hon mognade och jag lärde mig mer och mer. Vi hade fortfarande vår dagar men efter mycket hårt arbete gick hon hur bra som helst, om hon kände för det. Det var här jag började med westernridning, en stil som både passade mig och Tösen riktigt bra. Mer avslappnat.t Med lite hjälp från en tränare tog vi ett rejält kliv framåt och hon började bära upp sig själv på ett helt annat sätt än tidigare och det gör mig fortfarande otroligt stolt att jag fick ta del av den utvecklingen. Vi tävlade aldrig seriöst men det var också här som jag insåg att jag ändå inte var någon tävlingsmänniska. Vi föredrog att vara ute i skogen och vetskapen om att hon kunde röra sig om en dröm om vi verkligen ville var nog för mig. 
 
 
 
 
 
 
Som jag nämnde i början av texten beslutade jag i september för att inte längre aktivt hålla på med hästar. Tösen kände jag från 2009 till 2017, det är en lång tid och det är fantastiskt hur väl man kan lära känna en varelse som inte ens talar samma språk. Det finns de som menar på att alla man möter kommer in i ens liv för att lära en någonting och om så är fallet tror jag djur inte är något undantag. Även om jag inte tror på någon universiell plan för varje människa så tror jag på att man kan välja att reflektera och välja att lära sig av de individer man lär känna, vem dom än är och vare sig det är en positiv eller negativ upplevelse. Jag har en vilja att lära, det har jag alltid haft, och hästar står för många lärdomar jag har om livet. Tålamod, acceptans, respekt, tillit, självsäkerhet och mycket mer. Tack vare hästar kan jag dra gränser på ett helt annat sätt och är inte rädd för att kliva in i en ledarroll om det behövs. Som liten var jag väldigt tyst och hade svårt att öppna upp till andra men med hästar var allt enkelt. Det tog en väldigt lång tid för mig att börja komma över det där men hästarna fanns där hela vägen. Runt hästarna behövde jag inte vara någon annan än mig själv och jag slutade överanalysera allt, istället gick jag på känsla. Ett tyst språk där ord var överflödiga. Dessa hästar utgjorde min klippa och för det är jag evigt tacksam.
 
 
 







The stillness of winter

 
 
 
 
 
December går i rasande fart, liksom hela det här året egentligen. Nyår för ju onekligen med sig en känsla av nystart men innan jag omfamnar 2018 brukar jag blicka tillbaks på det gångna året för att försöka få något slags avslut. Den här månaden har jag även rensat bort massor av gamla inlägg här på bloggen samt tagit bort några kategorier som inte längre kändes relevanta för mig. Under en längre tid har jag haft en känsla av att vilja "börja om", inte något radikalt, bara en tyst revolution sådär.
 
Under 2018 vill jag fokusera på att bygga upp. Lägga ner tid på att skapa och verkligen utveckla mitt sätt att uttrycka mig på. Dela så mycket jag kan men utan att fokusera på siffrorna. Det kommer sen, om jag känner för det. Att marknadsföra mig själv och det jag gör är verkligen inget som kommer naturligt för mig haha, "tyvärr" är det nästan viktigare än att man faktiskt är bra på det man gör, vilket jag tycker är fullt förståeligt egentligen. Mitt mål är väl att skapa och sen när jag bestämmer mig för att försöka nå ut lite mer så har jag redan en uppsjö av material bakom mig, det är lite så jag gillar att jobba. Har aldrig varit särskilt bra på att improvisera, föredrar alltid att vara förberedd (*host* kontrollfreak *host*). 2017 kändes extremt rörigt för min del så nu vill jag bara förenkla
 
Har precis avslutat en kurs i integrerad organisationslära och även om det är mycket om hur organisationer fungerar så går det att applicera några av principerna på livet som stort, tycker jag. Det är en grej som jag alltid gör, lyckades till och med hitta symbolik i körkortsboken, så kan verkligen reflektera över allt haha. Hur som helst så skrevs det mycket i kurslitteraturen om att "skala bort för att stärka varumärket", ungefär, och även om jag inte tror deras tanke var att skriva en self-help book så inspirerade det mig till att skala av en massa förväntningar jag har satt på mig själv. Jag behöver inte göra allting på en och samma gång liksom, att bygga tar tid. Att gjuta husgrunden ser väl inte alltid så produktivt ut men det lönar sig att få den rätt redan från början (Här behöver man inte ens ha läst en bok i hur man bygger ett hus för att dra den symboliken). Vanligtvis brukar jag gå igenom en fas av ångest när jag ställs inför något nytt, jobbar fortfarande på det haha, men inför det här är jag förväntansfull. Främst för att det inte finns några som helst förväntningar på mig, jag skapar spelreglerna den här gången. 
 
 
Så, en lagom djup text sådär.
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 







Gamla lador

 
 
 
 
 
 
Lite om bloggen och instagram i framtiden
På sistone har jag börjat fota mycket för instagram (fotar nästan bara vertikalt nu för tiden) och jag har verkligen tyckt om det snabba och enkla sättet att publicera. Har funderat en hel del på allt möjligt men främst på hur och vad jag vill publicera framöver. Jag vill rikta in mig, försöka hitta min nisch och fortsätta utvecklas där. Antar att jag till viss del redan är där men förändring är konstant trots allt och det är väl det som gör det spännande. Har varken särskilt många som läser min blogg eller följer mig aktivt på instagram så det är egentligen de perfekta förutsättningarna för att experimentera, något som man aldrig ska vara rädd för att göra men ibland är det skönt att inte ha alla ögon på sig. Säger man fel inför en publik känns det mer pinsamt än om man gör det när man övar hemma liksom.
 
Just nu satsar jag på att bygga upp saker inifrån, långsam process men samtidigt kul för man hinner reflektera mycket och det gillar jag. Var alltid den där personen i klassen som i tysthet jublade inombords när läraren sa att vi behövde reflektera över svaret. Det där med att göra saker i ett långsammare tempo verkar vara ett övergripande tema i mitt liv, känns som att jag nästan alltid är ett steg efter. Mest för att jag tänker och kalkylerar innan jag ger mig in i någonting. Ibland tänker jag att jag har någon slags förbannelse över mig men har också insett att när jag väl gör någonting så gör jag det ganska bra och det tenderar att "hålla". Kanske borde  göra berättelsen om haren och sköldpaddan till mitt livsmotto haha. Livet är dock ingen kapplöpning även om det kan kännas så.
 
Hade tänkt skriva en kort liten opersonlig text men "reflektera mera" instinkten kickade in och nu är vi här. Det jag dock ville komma fram till var hur jag planerar att använda mig av instagram och bloggen i framtiden. Båda plattformarna ser jag lite som en slags portfolio. Under en längre tid har jag delvis försökt göra den här bloggen till något den inte riktigt är, här vill jag berätta visuella berättelser. Instagram är perfekt för mer vardagliga inlägg eller när man bara har någon enstaka bild som man vill visa upp. Bloggen kommer förmodligen hålla ett lugnare tempo i framtiden, mest på grund av att jag vill lägga ner mer tanke bakom inläggen. Bara det "bästa av det bästa" ungefär.  Satsa på inlägg av lite längre karaktär, vare sig det är i text eller bild. 
 
På instagram vill jag dock hålla ett högre tempo, om det är motiverat. Tänker inte bara skapa något för att ha något att publicera. Där kommer jag förmodligen lägga upp mer spontana bilder blandat med bilder som också går att hitta på bloggen, bloggen erbjuder dock ett lite djupare innehåll från mer planerade fotograferingar eller äventyr av olika slag. På bloggen är det lättare att skapa berättelser och på instagram är det lättare att skapa en helhet (om vem jag är som kreatör osv). Tanken är att bloggen och instagram ska komplettera varandra, båda har sina begränsningar men tillsammans kan de skapa en jäkligt bra balans!
 
 
 

 
 
 
 
 
 







All that remains

 
 
 
Nature - the greatest designer of them all
 
 
 







Nature

 
(Något jag ritade upp för ett tag sen när jag fick en impuls att skaffa en tatuering haha, kommer nog inte tatuera
in den här men fortfarande kul att göra. Kan ju alltid använda den som en logga eller liknande...)
 
 
 
 
Känns som att jag knappt har fotat något på hela november, istället har jag rensat i mina externa hårddiskar och gett äldre bilder nytt liv – de bilderna går att hitta på min instagram @mollywistrom. Andra kursen på universitetet är avklarad sen någon vecka tillbaka och just nu är det Integrerad organisationslära som gäller. Intressant, rätt tungt, mycket som ska läsas men det känns bra. I förra kursen gjorde vi en egen filmposter och i nästa ska vi arbeta med magasinformgivning så det är rätt skönt att göra den här teoretiska kursen nu i november när det inte är så mycket som händer i form av högtider osv. Perfekta månaden för att sitta inne och plugga egentligen för det slukar verkligen tid haha. Häromdan var jag dock ut en sväng i skogen för att ta en paus från pluggandet ...
 
 

 
 
 
 
 
 







Old school

 
 
 
 
 Posar med en icke-fungerande analog kamera, bland annat. 
 
 
 

 
 
 
 
 







Broken things

 
 
 
 
 
 
 Ibland behöver man bara stanna upp och fundera ett tag innan man går vidare. En lagomt diffus mening men faktum är att jag börjar välkomna dessa små pauser, för jag vet att de leder till utveckling. Den del som fortfarande försöker kämpa emot dessa andningspauser förlorar allt mer makt. Det här med kvalité och kvantitet är något jag ständigt kommer tillbaks till. Funderar också rätt mycket på vilken "slags" kreatör jag vill vara, inte för att man egentligen behöver välja men jag tycker bara det är ganska intressant att tänka på. Har inte så mycket att skriva, just nu tänker jag mest. Andas.
 
 
 

 
 
 
 
 
 







Ellipse

 
 
 
 
 
 Dark woods.
 
 

 
 
 
 







October 31

 
 
 
 
 
 Happy Halloween!
 
 

 
 
 
 







Texture ~ Dragonhide

 
 
 
 
 
Veckans uppgift är klar och inlämnad, härligt med långhelg. Just nu håller vi på med fotomanipulation och även om jag är van photoshop är det mycket nytt. Uppgiften har varit att bygga upp en miljö med hjälp av flera olika bilder och på så sätt skapa ett porträtt som speglar en i klassen. Tiden går snabbt när man sitter i datasalen, men det är väl ett tecken på att det har varit roligt!;) 
 
Har egentligen alltid tyckt om att ha textur i mina bilder men det är väl först nu tack vare en övning i den här kursen som jag insåg hur många olika möjligheter det finns. Att lägga till textur är en sån enkel sak som gör stor skillnad. Fick en tanke för någon vecka sen att jag borde försöka bygga upp ett eget litet textur samling. En mapp där man sparar diverse bilder som lämpar sig bra för att använda sig av i andra bilder när man vill ge lite "yta". Så hädanefter kommer jag även försöka hålla ögonen öppna för olika användbara texturer när jag är ute och fotar, vet egentligen inte varför men av någon anledning tycker jag det ska bli riktigt kul, jag bara älskar texturer antar jag haha.
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 







Black crow

 
 
 
 
 
 Så jag har känt mig väldigt inspirerad av äldre fotografier på sistone och jag tror det är en inspiration som är här för att stanna då jag dels tycker det är riktigt kul att redigera dom samtidigt som det bara känns "rätt". På dessa bilder har jag dragit ner skärpan en del för att ge dom den där "drömska" känslan, för att kompensera det har jag lagt på både en textur för att ge bilderna "yta" samt så har jag gjort bilderna lite korniga, enligt mig känns det som att kornet binder ihop bilden. 
 
 

 
 
 
 
 
 
I redigeringen har jag använt mig av field blur i Photoshop för att skapa en, egentligen ganska onaturlig, oskärpa i toppen och botten av bilderna. Typ en effekt man skulle få om man körde freelensing. Som en sista touch har jag gjort två vinjetteringar, en klassisk mörk och ovanpå det en ljus. Dels tycker jag det får bilden att kännas lite större ( då man synliggör fler detaljer ) och dels så är det en effekt som jag har sett på vissa gamla bilder, trodde aldrig att jag skulle använda mig av en ljus vinjettering haha, men jag tror det funkar just på grund av att det ligger en mörkare under. Den ljusa blir nästan som en linsöverstrålning när man redigerar bilden.
 
 

 
 
 
 
 
 
Har tänkt en del på det här med att skapa realistiska bilder men jag känner mig helt över det, har mer och mer börjat se fotografi som den konstform det faktiskt är. Bilden är en tavla, gör vad du vill. Så länge bilden inte används i informerande syfte, som i dagstidningar, så tycker jag det är fritt fram att göra vad man vill. Nästan alla kan ta bilder idag så det som verkligen får en att sticka ut är ju hur mycket man kan tänja på gränserna egentligen. Varför ska allt vara realistiskt? Låter ganska trist och en aning konservativt om man frågar mig. 
 
 

 
 
 
 
 
 
 







Beslut angående Tösen & nya vägar

 
 
 
 
 
 
För en vecka sen bestämde jag mig för att inte längre vara fodervärd på Tösen. Sju fina år fick vi och jag har bokstavligen vuxit upp med henne, vi har mognat tillsammans men nu är det dags att gå skilda vägar då jag kände att det helt enkelt blev för mycket att hinna med allt. Antar att jag har kommit till en punkt där jag behöver investera lite extra i en utbildning som kommer "bli mitt liv" så småningom. Har haft svårt att balansera allt på sistone och varje gång jag har varit i stallet har jag känt mig stressad och när jag inte har varit i stallet har jag haft dåligt samvete över det också. Det var varken rättvist mot mig själv eller Tösen. 
 
Tösen har verkligen betytt mycket för mig, på sätt som ännu inte har förstått. Känner bara en sådan oerhörd tacksamhet över att få ha tagit del av hennes liv under en sån pass lång tid. Tror många kan ha svårt att förstå men det är okej, det är verkligen inte "bara en häst". Har funderat länge på om det är rätt val och helt ärligt så hade det nog varit rätt val vare sig jag hade bestämt mig för att fortsätta eller ej. Det är det som är det värsta, att tänka på allt som har varit och allt som hade kunnat vara. Man ska dock inte vara rädd för förändring och jag tror det är något jag har sökt under en längre tid nu. Tösen kommer ha det bra och jag får hälsa på henne hur mycket jag vill, kommer definitivt hälsa på med jämna mellanrum för att fota och bara mysa i hagen. Det är så jag vill umgås med hästar, kravlöst. Att bara kunna vara när man väl är där istället för att tänka på hur mycket motion man måste ge dom och så vidare. Det finns mycket jag kommer sakna men det är också början på något nytt. Det kommer bli bra.
 
 
 
 
 
 







Candlelight

 
 
 
 
 
 
Bilder från ett strömavbrott som hände förra veckan. 
 
 

 
 
 
 
 







Första uppgiften ~ Resultatet

 
 
 
 
 
 
Första uppgiften på universitetet gick ut på att producera en liten bok om typografi. Om jag ska vara helt ärlig så var min första tanke "det här kommer aldrig att gå". Det tog ett tag att smälta det men när jag väl hade tänkt på det ett tag förvandlades oron till motivation och nu i efterhand kan jag säga att det var bland det roligaste jag gjort. Att få se sin idé bli verklighet kändes väldigt belönande. I grundskolan är man ju van att hålla allt på en mer eller mindre teoretisk nivå, nu var det verkligen på riktigt och jag vet inte om jag har upplevt den känslan förut. Det ger ett nytt perspektiv på det här med att skapa något och det är definitivt något jag kommer ta med mig. Man kan göra mer än vad man tror bara man lägger manken till. Texten var redan färdig så det vi behövde göra var att skapa en layout som fungerade tillsammans med texten. Även om texten var färdig fanns det en del typografiska fel som det var tänkt att vi skulle hitta och korrigera. Sista felet upptäckte jag när jag hade skrivit ut allt och tittade på materialet några dagar innan deadline, så det var bara att skriva ut allt igen haha.
 
Min idé var att göra något enkelt/minimalistiskt men att det ändå skulle ha en viss karaktär. Ville även att framsidan skulle ge en lite rå och organisk känsla, något som kartongen hjälpte till med. Valde att varva vita med svarta sidor och det var det som gav den personlighet. Normalt ska man ju helst inte skriva på svarta sidor då det försvårar läsningen men det fungerade tack vare att jag bara hade illustrationer och kortare texter där. Har lärt mig en hel del under den här produktionen och min portfolio har nu fått sitt första tillskott – även om jag förmodligen kommer fortsätta arbeta med den och korrigera vissa saker jag är missnöjd med.
 
 

 
 
 
 
 
 







Pumpkin queen ~ Ny redigering

 
 
 
 
 
För att höja känslan av Halloween lite till gjorde jag en ny redigering på bilderna jag tog förra året vid den här årstiden. Är ganska dålig på att planera mina fotograferingar och även om jag tror starkt på spontanitet tror jag också det kan vara en fördel att ha en plan när man vill jobba med flera olika element i en bild – iscensättning. I år vill jag jobba mycket med levande ljus och mycket tyg, gärna spets. Ska bli kul att försöka hitta på något! Men tills dess...
 
 

 
 
 
 
 







Beauty in decay

 
 
 
 
 
På bara några dagar skiftar naturen färg och en vindpust senare ligger all den vackra färgen på marken, i princip. Första tentan är avklarad och tycker fortfarande det är allmänt fränt att få göra ett prov om bokstävers uppbyggnad, att skriva prov har aldrig varit roligare liksom, haha. Så med det är första kursen avslutad och det känns som att den här utbildningen passar mig så himla bra, tänk om jag bara hade vetat det för några månader sen när jag gick runt och oroade mig över framtiden. Verkar som att jag aldrig lär mig att det mesta löser sig, det kanske inte alltid blir som man tänkt men det brukar ändå ha en tendens att kännas som att allt händer av en anledning  –  även om jag egentligen inte tror på det konceptet längre. 
 
Utöver det börjar jag komma in i mitt "Halloween-mode" genom att, bland annat, lyssna på soundtracket till The Nightmare Before Christmas och fota lite extra mörka självporträtt... För mig känns det dock mer som en påminnelse om hur jag vill att min bildstil ska vara, oavsett årstid. Kände mig ganska omotiverad hela september men tanken på Halloween fick mig på rätt spår igen, haha. 
 
 
 

 
 
 
 
 
 







October

 
 
 
Några självporträtt.
 
 
 
 







Transitions

 
 
 
 
Trodde jag skulle hinna få upp det här inlägget innan oktober så därav står det september i bilden, det går snabbt. Hösten är så fantastiskt fin och jag önskade att den varade lite längre, en månad av vinter räcker gott och väl tycker jag, resten kan väl få vara höst? Kanske borde jag ta och flytta söderut i framtiden, känns som att de har fattat grejen haha. Nu är det dock oktober och det ger mig den där känslan av att "komma hem". Vårens ljus är magiskt och upplyftande men det känns lite som att det är nu jag är i mitt rätta element. Halloween är min favorithögtid och jag älskar det lite mörka och mystiska som hösten för med sig. Under oktober ska jag äta äppelpaj med kanel, tända ljus och verkligen träda in i en värld av mystik.
 
 
 
 







Från skogen & en värld av bokstäver

 
 
Tror jag aldrig har upplevt att en månad har gått så snabbt som den här har gjort. Minus förkylningen så har jag dock haft riktigt kul även om det känns som att jag bara har hunnit med en liten bråkdel av allt jag hade önskat den här månaden men så är det ibland, livet händer nu. På universitetet håller vi på att göra en "trycksak" om typografi. Tycker det är otroligt kul att jobba med något riktigt intensivt och sakta se hur något börjar ta form, hur idéer blir till verklighet.
 
Min värld består av bokstäver just nu. Bokstäver och linjerna i InDesign som hjälper en att placera ut objekt på en sida. Det är riktigt kul även om det är allt man ser när man sluter ögonen, haha. Man blir lite ärrad när man sitter och tittar på samma text flera timmar i rad, fem dagar i veckan. Gemena siffror, äkta kapitäler och styckemallar är numera vardagsmat och tycker det verkligen är så spännande, känns lite som att man lär sig ett nytt språk. Vi ser det varje dag men hur många är det som faktiskt ser hur en bok är uppbyggd eller varför vissa texter ser ut som de gör? De allra flesta känner dock av när någonting inte riktigt är som det ska med en text även om de inte kan sätta fingret på det. Lär man sig det "typografiska språket" kan man dock börja se de där små misstagen som kan påverka hela helhetsintrycket/satsytan. Att marginalerna kanske är för små eller att radavståndet är lite för stort för att ögat lätt ska kunna hitta till nästa rad (brödtexten här på min blogg bryter till exempel mot en typografisk regel så ska se om jag kan åtgärda det någon dag haha).
 
 
 
 
Några provutskrifter där jag har tagit sidor/delar av sidor från min "bok" och tryckt ihop dom huller om buller på ett A3 för att kolla hur saker och ting ser ut i print och vad man eventuellt bör ändra. Ibland får man fylla massa textrutor med nonsenstext bara för att exempelvis kolla vilket typsnitt man vill ha samt hur det beter sig. Hur ser siffrorna hur? Finns det ens gemena siffror?
 
 







Stallet

 
 
 
Snapshots från en kväll i stallet
 
 
 







Autumn light

 
 
De vackra höstfärgerna börjar träda fram men istället för att vara ute och fånga det på bild sitter jag inne med världens förkylning. Utöver det är insparken avslutad och vi har fått vår första riktiga uppgift i Typografi och designmetodik som mer eller mindre går ut på att göra en mindre typografisk bok. En lärare beskrev det som "tanken är väl att kasta ut er i vattnet och se om ni simmar", tyckte det var lite kul för det är spot on haha. Det är en spännande uppgift som jag tror kommer vara väldigt lärorik och sätta en bra grund men det känns alltid lite stressigt innan man ens har kommit på någon idé. Hade tänkt börja slipa mina skisser nu till helgen men man ska aldrig underskatta hur en förkylning kan få det att kännas som att hjärnan är insvept i vadd, det är precis på gränsen att man orkar tänka ungefär. Imorgon hoppas jag att det har släppt och då kommer jag att försöka grotta ner mig totalt i att försöka komma fram till en bra lösning.
 
Min taktik är att inte göra det svårare än det är. Perfektionisten i mig vill få det att kännas som att detta är det viktigaste jag gör i hela mitt liv, nu vill jag försöka backa ett steg från det och stället bara fokusera på att göra ett bra och godkänt arbete, varken mer eller mindre. Simpelt är bra. Ingen anledning att börja simma fjärilsim när allt man behöver göra är att flyta, (det kan man göra om man får tid över) haha. Du är här för att lära så sätt dig ner i stolen igen tack.
 
 







From above ~ A collection of feathers

 
 
 
Häromdan när jag var i stallet passade jag på att gå på en kort promenad till de närliggande fälten som badade i kvällsljus. Väl ute på stubbåkern hittade jag mängder av fjädrar från tranor och skogsduvor(tror det är skogsduva i allla fall). Kunde inte låta bli att plocka med mig några hem, tycker de är så vackra.
 
Annars så har jag funderat lite på det här med bildskapandet och vilket arbetssätt jag vill ha i fortsättningen. Under en lång tid känns det som att jag har skrivit om att dra ner lite på tempot och istället fokusera 100% på kvalitén. Att ta sin tid så man verkligen blir nöjd, se bilderna som individuella tavlor. Det är något jag har tänkt på väldigt länge men jag har aldrig riktigt känt det, tills nu. Det känns bra.
 
 
 
 







Tankar efter första veckan på universitetet

 
 
 
 Hittills har vi bara gått halvdagar men det känns ändå som att man börjar få en känsla för hur det kommer att vara. Dagarna kantas av en hel del förvirring men också av en hel del förväntan, allt är precis som det ska vara med andra ord. Just nu har vi inlett första kursen "Typografi och designmetodik" där vi gör några inledande övningar i InDesign som går ut på att bygga ihop olika artiklar för att lära känna programmet. Även om jag är bekant med InDesign sen tidigare är det fortfarande riktigt klurigt, på gymnasiet fanns det inget speciellt sätt att jobba utan där improviserade man mest när man ville nå ett speciellt resultat, gick det så gick det liksom. Nu handlar det om att vi ska arbeta professionellt och effektivt med speciella tekniker som egentligen underlättar hela processen (även om det inte alltid känns så haha). Det är alltid frustrerande innan man har lärt känna ett program men över tid kommer det att ge med sig. Under det här läsåret kommer vi bland annat läsa kurser som digital bildhantering, magasinsformgivning, illustration och webbdesign, väldigt spännande!
 
Klassen känns störtskön, tror jag är den enda som kommer direkt från gymnasiet men är man i den här åldern jämnar det ut sig så det är bara kul, skulle till och med säga att det skapar en bättre dynamik än när alla är i samma ålder. Lokalerna är också riktigt bra. Just nu renoveras det för fullt och när det är klart kommer vi få ett eget "designhus" på campus som vi kommer dela med de som läser industridesign. 
 
Ser verkligen fram emot att få plugga grafisk design och kommunikation i tre år. Allt handlar ju i princip om visuell kommunikation och jag tror det är något jag verkligen kommer få nytta av även i fotografin. Det är en helt annan känsla än att plugga på gymnasiet, nu har man ett tydligare mål och all kunskap känns viktig och framför allt så känns den relevant, att man är omgiven av personer som också har samma ambitioner gör också sitt till.
 
 
 
 
För någon vecka sen tog jag en promenad till ett elljusspår där jag har sprungit många rundor under idrottslektionerna på lågstadiet. Det är alltid en märklig känsla att gå där nu när man har vuxit upp, det är som att en del av en fortfarande finns kvar där i spåret, så många minnen som återupplivas. Även om det egentligen är bra minnen så tycker jag inte om att gå där. Intalar mig själv att nästa gång kommer det kännas annorlunda men det gör det aldrig. Det känns fortfarande som att det där elljusspåret tillhör en annan värld, en annan dimension. Lågstadiet var en speciell tid men det är inte något som jag har insett förrän nu. Det är underligt hur allting har förändrats för mig men där är det som att tiden står still. Ibland när jag är på väg till skolan ser jag fortfarande mina gamla lärare, samma aktiviteter. Fullkomligt logiskt, men märkligt för mig. Alla små detaljer som man minns. Det känns som att jag återkommer till dom här tankarna varje gång jag står inför en större förändring, när ena foten är i det okända blir jag överdrivet sentimental och söker efter något som är bekant, bara för en stund. 
 
Det är en värld man kan gå vilse i om man utforskar den för länge. Det är som att någonting vart kvar där, som att jag fortfarande står där ute på skolgården, gömd bakom en vägg, väntandes på att få rusa fram till trädet och ropa "dunk". Det känns som något separat, fast ändå inte. Det är helt klart märkligt att växa upp.
 
 
~ The best is yet to come. ~
 
 







Ett åldrat fotoalbum

 
 
 
 
För ett tag sen när jag rotade runt i ett gammalt skåp hittade jag ett förmodligen ett ännu äldre fotoalbum. Flera av bilderna är daterade till tidigt 1900-tal och jag tycker det är riktigt häftigt, dels för att detta är min släkt och dels för att jag tycker bilderna i sig är så otroligt vackra. Om jag någon gång skulle bli studiofotograf är den den här stilen jag skulle vilja efterlikna, får så mycket inspiration av dessa bilder! 
 
 
 
 







Misty day in august

 
 
 
~ Bilder från en dimmig dag någon gång i augusti ~
 
 
 
 







Måste man välja vem man vill vara?

 
 
 
Vid någon tidpunkt under min uppväxt, förmodligen när jag precis hade blivit tonåring, började jag fundera väldigt mycket på vem jag var som person och vem jag ville vara, livsprojektet ni vet. Då trodde jag att jag behövde göra ett val och det var egentligen inte alltför längesen som jag insåg att det bara var skitsnack. För mig tror jag det började i högstadiet, tiden när alla försöker hitta sätt att passa in och samtidigt sticka ut (fast på rätt sätt förstås), en högstadieparadox. Jag brydde mig på tok för mycket om vad andra tyckte om mig så jag gjorde ingenting alls, vilket ironiskt nog förmodligen ledde till att de inte tyckte något alls haha, inte för att man absolut måste göra ett intryck på varje person man möter men ändå.
 
 
 
 
Av naturen är jag ganska flummig och skämtsam av mig samtidigt som jag också är väldigt jordnära. Märkligt? Nä. Personligen tror jag att det är en beskrivning som passar in på de flesta människor, om inte alla. Vi människor gillar dock att kategorisera saker och ting, för vissa blir dessa kategorier som fysiska väggar. Vissa får dom ofrivilligt men i mitt fall murade jag in mig själv (jag gör mitt bästa för att inte låta alltför dramatisk här men jag har en dramatic flair så bear with me). Det var här som jag trodde att jag behövde göra ett val, hur kan man vara flummig och jordnära på samma gång? Låter sinnessjukt nu men det fanns en period när jag tänkte att jag behövde offra min skämtsamma sida, det gick ju såklart inte speciellt bra men av någon anledning slog det mig aldrig att man faktiskt inte behöver välja. I mitt fall hade jag målat upp en bild på hur jag ville vara, vad jag dock inte insåg var att bilder är platta, tvådimensionella. Visst kan vi skapa en illusion av djup med hjälp av skuggor men varför lägga ner tid på det när man istället bara kan kliva ut i ljuset och låta skuggorna forma sig själva, ständigt i rörelse.
 
Personligheter är ytterst komplexa och det är omöjligt att definiera en person. Under en lång tid var det dock precis det jag försökte göra med mig själv, för att lättare passa in antar jag, jag försökte definiera mig själv med ord istället för att låta mina handlingar och känslor tala. Om det är något jag önskar jag kunde säga till mitt yngre jag så skulle det nog vara att ge fan i att försöka välja. Det är tillåtet att vara mer. Det är ju trots allt det som gör oss levande. Varje känsla har en motsats och vi besitter allt. Ha kontraster (och försök att inte ta dig själv på alltför stort allvar).
 
 
 
 
Desto snabbare vi inser det desto snabbare kan vi även börja acceptera andra för deras komplexitet och sluta bli förvånade när "den tysta" skrattar högst av alla eller när "klassens pluggis" är den som dröjer sig kvar på dansgolvet längst av alla. Genom att begränsa andra begränsar man också sig själv samtidigt som man förmodligen går miste om en hel del härligt folk. Visst kan man få förvånas av folk men vi kan ju låta bli att försöka undra om vi blir lurade på något sätt, det kanske inte är en fasad, det kanske bara är så att personen i fråga inte försöker vara någon annan än sig själv. Personlighet är inte en stil, det är ett tillstånd och jag tror att människorna som kan visa upp flest nyanser är de som verkligen är i kontakt med sin personlighet. De har utforskat och funnit. Va komplex och va komplicerad. Hitta din kulör men se till att utforska alla nyanser. Känner man sig kreativ eller äventyrlig är det tillåtet att blanda färger, det är din färgpalett för bövelen.